Pappa är trött och behöver semester ...

Framöver kommer inläggen att komma i något oregelbundna vågor, som små vulkanutbrott av uppdämd skrivlusta i vardagens pauser. En vardag som just nu består av bajs, nedkissade lakan, spyfläckiga pikettröjor, oändliga tvättpass, gallskrikande treåriga rebeller utan en aning, gallskrikande nollåringar med ännu mindre aning, hålögdhet, sömnlöshet, tröstlöshet. 

Igår besvarade Elliott min puss på munnen med att kaskadkräkas i min. 

Och Elias humör svänger än hit, än dit.

Det är tur att BB inte håller sig med en reklamationsavdelning.

Dessutom har jag ryggskott. Falsk ischias, som Skivgris-Gonzo kallade det. Fast det vette fan. Jag tycker det verkar jävligt äkta. Det känns som om jag blivit våldtagen av en enhörning.

Det gör ont.

Så just nu har jag varken tid, lust eller energi att skriva. Med två små pitbullterriers och värkande rygg, är det bara att acceptera slaget förlorat. Jag är uppäten, söndertuggad, utspottad. Kort sagt: en spillra.

En tanke slår mig. Att man frivilligt ger sig in i detta liv som kallas småbarnsliv, utan att först förse sig med en årsförbrukning av sobril, litium eller kloroform (att vid behov användas till både föräldrar och barn), är en aning blåögt. Åtminstone andra gången.

För att vara småbarnsförälder, det är ett självplågeri av bibliska mått. Det är som att sitta fastspänd framför Melodifestivalen, dag som natt, samtidigt som Christer Björkman kastar klossar på en.

Men även om tillvaron är en prövning just nu - för den är verkligen det, let me tell you - så är det värt det. För imorgon är en ny dag. En bättre dag. Imorgon kommer de goda stunderna och raderar de dåliga. De gör alltid det. En ny dag med tandlösa bebisleenden som egentligen inte är leenden utan gaser i magen, och en treårings aforismer som används i fel sammanhang och som med ens skapar nya aforismer. En dag då treåringen osäkrar skjutaren och skjuter av beståndet av imaginära tigrar, råttor och elaka grannar. För att sedan imitera ens favoritfraser, tics och neuroser. Och sedan kommer lögnerna, de tvärsäkra, helt underbara lögnerna, som skulle finta bort vilken Berlusconi som helst. Och då kommer skratten igen, och med ens glömmer man hur intill döden energislukande det kan vara att ha småbarn. Och vilket vansinnesuppdrag det är att vara förälder.

Och tur är väl det. 

För mänsklighetens fortlevnad.

.

Det här gillar jag. Mycket.


Access denied, please try later!

Jag slutade röka igår.

Och därmed slutade också min hjärna att fungera. Den var mos. Jag kunde inte tänka, inte tala, hittade inte ord; och varje gång jag försökte föra en tankegång från A till B försvann jag in i en labyrint, full av synaptiska återvändsgränder.

På bussen, på väg till gårdagens korpmatch, satt jag med en engelsk antologi med texter utvalda av Joyce Carol Oates. "The Coat Collar pressed rough against her neck", läste jag. Coat Collar? Det är ju de där snibbarna högst upp på skjortor, tänkte jag. Men vad heter de på svenska? Jag ägnade tjugo frustrerade minuter, nästan hela resan, åt problemet. Till slut kom ordet: Krage. Ahh! Katarsis! Jag andades återigen med långa, lugna andetag.

Men det var bara början. Strax därpå upptäckte jag att min hjärna saknade ytterligare - mer eller mindre viktig - information. Min systers andranamn, Alfred Hitchcock, Anders Borg, Steven Spielberg, Rosenbad, Att ha eller inte ha av Ernest Hemingway - allt var oåtkomligt. Istället fick jag ett meddelande: Hjärnan är tyvärr inte tillgänglig just nu, försök igen lite senare. Ha en bra dag och välkommen åter!

Jag började röka idag.
.


Elliott




Tre veckor, idag.

All you need is love

Jag och Maria sitter i soffan och tittar på TV4 morgon. Elias galopperar in i rummet, flyger över vardagsrumsbordet och utnyttjar varenda gram av sina 14 000 när han landar på min mage.

Elias: Pappaa. Lilla gosepappa. Jag yndrade var du vaa nånstans.
Jag: Jaså, vilken tur att du hittade mig då.
Elias: Jaa-aa. Lilla goseklimpen.
Jag: Goseklimpen?
Elias: Ja-aa!
Jag: Känner mig mer som en goseklump...
Elias: Snälla pappaaa...kan inte jag få vara med dig heela tiiden.
Jag: Vill du verkligen det?
Elias: Jaaa!
Han ger mig en kram. Klappar mig på kinden. Klänger. Fjäskar.
Elias: Jag måste alltid vara med dig!
Och han menar verkligen alltid. Jag går inte en meter utan att ha honom i hasorna. Det är som att vara punktmarkerad av Tord Holmgren.
Maria: Elias, kan inte mamma också få en kram?
Elias med rynkade ögonbryn: Neee-heej!
Maria: Vem ska jag krama då?
Elias: Du får... du får ... krama bebisen!

Så är det. Maria har bebisen. Och jag: Elias.
.


"Jag sprang 1,2 km och överlevde!"

Funderar på att låta trycka upp en t-shirt med den texten. Jag har precis "löptränat" och är kind of blue i ansiktet. Kondisen är väl sådär

Lungorna är lika raspiga som Khonnors "Dusty".



"Du kanske ska ta det lite lugnt med käket, grabben!"

Jag hånade en bebis igår. Elliott, snart två veckor. Men det är lugnt. Än så länge förstår han inte svenska så bra, tror jag. Hoppas jag. Maria satt med honom i knät, han var naken sånär som på blöjan i storlek 1. Och jag måste säga att den första tidens maniska ammande har satt sina spår. Benen är fortfarande långa och spindliga, men magen, herregud magen, den väller över alla bredder. Att bröstkörtlarna dessutom är svullna (bebisar har ofta det) gör inte saken bättre. Kombinationen spindelben, ölmage och manboobs är inte läcker. Han ser ut som en miniatyr av en väldigt före detta kroppsbyggare som bara tränat överkroppen. Och när barnmorskan idag vägde Elliott, hade han, på mindre än två veckor, gått upp 700 gram! En snabb överslagsräkning baserat på nuvarande viktöktningstakt ger oss alltså en Elliott som till jul, åtta månader gammal, väger sina modiga 17 kilo. Mjölk ger feta barn således, som Arlas slogan inte säger.
.


Kauko

För länge, länge sedan satt jag och min vän G i Atens hamn, Pireus. Vi väntade på en båt som skulle ta oss till Haifa, Israel. Till äventyret. Vänthallen, som låg utomhus, var enkel, knappt mer än ett skjul med bänkar av trä och väggar av korrugerad plåt och med ett fem meter högt tak. Akustiken gjorde minsta rörelse högljudd. Vi var ensamma sånär som på en storväxt blond man som slagit sig ned på en bänk några meter ifrån oss. Vi nickade åt hans håll. Han nickade tillbaka. Vi slog vad om varifrån han kom; G satsade en dollar på Finland och jag motsvarande summa på Norge.

G, som älskade luffarliv, Sture Dahlström och alkohol, blandade Ouzo med vatten, och vi drack den vita lakritsdrycken till tonerna av Pogues "The Wild Rover": "I've been a wild rover for many's a year / And I've spent all my money on whiskey and beer / And now I'm returning with gold in great store ... " Romantiken var total. Det var en av årets sista dagar 1991. Det var relativt kallt, åtminstone med Greklandmått mätt, och Shanes Mc Govens såriga röst ekade i skjulet. Och när låten tog slut ekade ljudet av Kauko (den blonde mannen hette så) minst lika högt. "Phroo-ooo-oomp", lät det.  Sedan vände han sig mot oss, för att med omisskännlig finsk diftong förklara det uppenbara:

- I've got gaases.

En replik, väl värd en dollar.


Hemmet skrämmer inte mig

Och så gled ännu ett kanonväder förbi mitt fönster, utan att jag gick ut och njöt av det. Vad är upp med det? Att ständigt klaga över vädret, för att sedan, när våren kommer med sitt guld, sitta inne och läsa en bok. En bra bok förvisso, Hundra dagar av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, men ändå bara en bok. Nej, hädanefter ska jag sluta tjata om dåligt väder, för det är inomhus jag trivs bäst. Inomhus, i soffan, läsandes eller skrivandes till lågmäld musik. Denna självinsikt leder ofrånkomligen till en annan: Att alla mina skogspromenader med Elias är obesjungna offer, kärleksbevis i det tysta; för dessa vandringar i naturen är inte bara teoretiska utan faktiska våldshandlingar mot mig själv. Mitt DNA saknar klorofyll. Mina lungor kräver inte frisk luft. Jag är Tjuren Ferdinand, med korkeken utbytt mot en semihörnsoffa från Mio. Mentalt är jag redan pensionär; och övergången till en fullblodsdito lär bli den enklaste man någonsin hört talas om. 
Syster! Jag är redo för mitt bad nu!
 


Hade alldeles glömt bort Martha Wainwright

Senast jag lyssnade på låten "Bloody Mother Fuckin Asshole", var på mitt förra jobb. 
Jag minns att vår praktikant, Jonas, stängde av den i panik. För många fula ord, sa han. För många gudstjänster? frågade jag och satte istället på Sufjans Stevens "John Wayne Gacy Jr", där Sufjan, utan fula ord, berättar historien om seriemördaren som grävde ner ett trettital barn under sitt hus i Boston. Den tyckte han var bättre, Jonas.



Idioten som bytte ut knappar mot kardborre måste dö!


Äta och sova (eller: Den här matchen är fanimej fixad!)

Jag har nog fått det här med bebisar om bakfoten. När Elias föddes var han en mycket liten gosse, endast 44 cm i strumplästen och dryga två kilo tung. Han kom tre veckor för tidigt och fattade aldrig grejen med amning. Så istället matade vi honom med kopp, och i förlängningen med nappflaska, när vi inte längre orkade bry oss om att det fuckade upp hans sugreflex. Jag menar: hur mycket spilld mjölk kan man gråta över egentligen?

Koppmatningen innebar hur som helst att jag i högsta grad var involverad i bebisgrejen. Från dag 1. Annat är det nu. För oj oj oj, vad Elliott fattar grejen med amning. Det är ett av hans två intressen. Det andra är att sova. När han vaknar tar det inte mer än tio sekunder innan han trutar med munnen som en örnunge. MJÖLK! 

Med andra ord har jag knappt träffat honom.

När han sover i soffan, sitter jag i smyg och beundrar hans kopparröda, tjocka och rufsiga hår, hans bestämda mun och ljuvliga minspel. Han är helt klart en skön snubbe. Cool.

Då och då tittar han upp (sisådär varannan timme), och då oftast bara med ett sömndrucket och oimponerat öga, för att snabbt somna om igen. Men när han väl vaknar, på riktigt, brukar jag sno åt mig en mikrostund med honom, och håller honom tätt, tätt mot överkroppen. Då kryper han ihop med benen som en liten groda, örntrutar med munnen och scannar min bröstkorg i jakt på mat, bara för att spotta ut några hårstrån och oartikulerat ropa efter riktiga bröst. Sedan ammar han och somnar om. 

Och så är jag återigen förvisad till att sitta och titta på en sovande son.
Ty mot "riktiga" bröst är vi män sorgligt chanslösa.
.

PÅSKMIX FOR YOU!

Maria försöker klä på Elias. Han är nyduschad och ska med mig och handla. Han är något ofokuserad.

Maria: Skynda dig nu Elias! Annars får du inte följa med ner till affären.
Elias: Jag ska inte till affären, jag ska till borgmästaren.


För dig som har tillgång till Spotify har jag gjort en liten påskmix: HÄR!

Enjoy!


"Heja Blåvitt" är död. Länge leve "Snart skiner Poseidon".

När jag äntligen lärt Elias texten till IFK Göteborgs inmarschsång "Heja Blåvitt", så byts den ut. Men det gör inget. Schytts gamla dänga är ju om sanningen ska fram en riktig skitlåt, som inte ens var bra när den kom 1976.

Den nya mer moderna hymnen "Snart skiner Poseidon" är skriven av Joel Alme. Den är fin, och låter väldigt mycket Joel Alme (och i viss mån Håkan Hellström, fast han är ju Gaisare förstås).

När vi går genom staden över broar och torg
Med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg
Och vi minns första gången när Änglarna sjöng
Hur vårsolen värmde och vintern var glömd

Åhh... när vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar
Födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad

Vi såg hur du haltade, vi såg hur du sprang
med tårar på kinden och hjärtat i brand
Med längtan i bröstet, du stod där och sa:

"Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar"

Det blir en fin allsång att fira årets SM-guld med...



Wake up everybody

Klockan är sju. Jag är vaken sen några timmar tillbaka, av uppenbara skäl. Det har visat sig sen hemkomsten från BB att Elliotts största intresse i livet är bröst. Mammas bröst. Han ägnar dem en rent Hugh Hefnersk uppmärksamhet. Dag som natt. Maria är så trött att hon inte orkar sova. Som en något illaluktande grädde på moset blev Elias vid lunchtid igår kräksjuk och fläckade ner lakan med en frekvens motsvarande en medelstor tysk bordell. Förmodligen är detta en försmak av vad det innebär att gå från en en- till tvåbarnsfamilj. Ett plus ett är således inte två. Inte alls.

Med andra ord är alla vakna hemma hos oss: Jag, Elias och Maria. Sömnsabotören Elliott, däremot, sover just nu med ett leende på läpparna, mjölkstinn och nöjd.

---
Dagens låt är soulklassikern Wake up everybody med Harold Melvin and the Blue Notes. Lyssna på det finstämda pianot som porlar som en vårbäck i introt, följt av Teddy Pendergrass härligt hesa:

"Wake up everybody no more sleepin in bed
No more backward thinkin time for thinkin ahead
The world has changed so very much
From what it used to be

there is so much hatred war an' poverty..."



Talkin' all that jazz

Perfekt musik för en söndagsförmiddag: Roy Hargrove Quintet "I'm not sure". Från det suveräna albumet Earfood.


Luke, I am your father

Föda barn alltså. Vilken grej!

Egentligen är det ju en fysisk omöjlighet. Att ur ett hål, litet som öppningen på en portmonnä, krysta ut en resväska. Att det gör ont är självklart, men det går, otroligt nog. Att det dessutom gör jävelusiskt ont timmarna, ja dygnen, innan själva förlossningen är kanske inte lika självklart. Men så är det. Och OJ vad det är så, skulle jag vilja tillägga.

Med tanke på den den jävelusiska smärtan gör man, som blivande pappa, tillförordnad massör och "stöd", klokt i att hålla inne med lustigheter och muntra positivismer.

Två råd till blivande fäder:


1. När din kvinnas värkar uppnår 97 på den 100-gradiga smärtskalan, och hon ligger och gnyr "Ooo aj aj aj aj" i fullkomligt bibliska plågor, bör du alltså inte (om näsbenet är dig kärt)  - som jag gjorde - fylla i ramsan med ett försynt "Buff?".

2. Och om din kvinna inhalerar lustgas, gör du klokast i att hålla dina filmreferenser för dig själv. Visst, munstycket är ju en Blue Velvet-klassiker, och visst, väsandet låter ju på pricken likt Darth Wader. Men det spelar ingen roll, håll inne med det. Alltså: Börja inte att leka Dennis Hopper och ropa "Mommy!" i förlossningsrummet, och säg inte: "Luke, I am your father." med James Earl Jones-röst, oavsett om barnmorskan skrattar så hon kluckar och utbrister i ett: "Du och din fästmö verkar ha så kul tillsammans.".

Nåväl. Bortsett ovanstående fadäser hoppas jag att jag var till lite nytta. Förlossningen gick bra. Klockan 16.57 igår, torsdag, krystade Maria ut resväskan - en liten gosse med måtten 52 cm och 3,3 kilo.

Maria är en hjältinna som pallade smärtan så länge som hon gjorde (typ 48 timmar!). Helt makalöst! Respekt! Som man är det svårt att relatera till den prestationen. Jag kan liksom inte tänka mig någon motsvarande prövning. Kanske att delta i tre stycken på varandra följande Triathlon-tävlingar, med en Pitbull Terrier hängande i pungen.

.




-----

Uppdatering.

Gossen ska heta Elliott (med två L och två T) efter min och Marias stora favoritmusiker: Elliott Smith.



Dagens komplimang

Alldeles nyss satt jag på toaletten. Utanför stod Elias och bankade på dörren. "Öppna pappa! Vad gör du därinne?" "Vad tror du", svarade jag uppgivet och reste mig upp och öppnade i samma rörelse. In på toan skred Elias och började tämligen oblygt att spana in mig, och tog sedan till orda:

"Pappa ... Din pillesnopp är jättefräck!"

---
Dagens låt: The National: Slow Show

 

RSS 2.0