Ändstation
– Tåget har stannat nu, säger jag till kvinnan i den rosa kjolen.
Hon svarar inte, sitter försjunken i tankar. Kanske är hon chockad, men jag tror inte det; hon ser snarare dyster än rädd ut. Likblek i ansiktet, drar hon fram och tillbaka med ena handen längs kjolkanten, som om hon vill bringa ordning till det kaos som nyss hemsökt oss. Jag frågar henne om hon skadat sig. Hon skakar hastigt på huvudet. Någonting är fel, tänker jag.
– Bry dig inte om henne. Hon har knappt sagt ett ord på hela resan och när hon väl gjort det har det bara varit om Helmer. Jag tror hon är tyska.
Jag vänder mig om. Bredvid mig sitter en stilig, medelålders man med det ena benet nonchalant korsat över det andra. Han ler mot mig, som om ingenting särskilt har hänt. Han ser ut att komma från en annan tidsålder i Stetsonhatt och kritstrecksrandig kostym av tjugotalssnitt. Lustigt, jag minns inte att det satt någon där.
– Har du suttit här hela tiden, frågar jag mannen.
– Ja.
– Märkligt, jag borde ha sett dig.
– Ja, kanske. Fast det händer så många märkliga saker, säger mannen.
– Som vadå? frågar jag.
– Som att du och jag kan tala med varandra.
Mannen har rätt, det är märkligt, men det är inte allt. Det är något annat som inte stämmer, någonting väsentligt har förändrats.
– Har du tänkt på hur du ska ta dig vidare? säger kvinnan plötsligt.
– Titta, hon talar! Och om något annat än Hellmöör, härmar mannen.
Jag ger mannen en blick som suddar bort hans hånleende och säger sen till kvinnan att jag inte hunnit tänka så långt ännu.
– Det borde du, säger hon.
Jag svarar inte.
Ta mig vidare, förresten? Vem uttrycker sig så?
– Ja det kanske jag borde, säger jag till sist.
– Dröj inte för länge bara, säger hon.
Jag ser mig omkring i vagnen som förutom oss tre är tom på människor. Det är jag och denna underliga duo, och när jag nu tittar på dem förstår jag inte hur jag kunnat undgå att lägga märke till dem innan; och det är då som insikten slår mig. Vart tog alla andra vägen? Vagnen var ju fullsatt. Alldeles nyss sjöd den av liv och larm, med folk som sjöng, som skrattade och som sprang fram och tillbaka.
– Ursäkta mig, säger jag till mannen, har du någon aning om var alla är?
– De är kvar, svarar han kort.
– Jag förstår inte.
– Det är inte de som lämnat dig. Tvärtom.
Jag svarar honom inte utan reser mig upp, förbryllad. Vad menas med det här?
– Om du går längre bak i vagnen, till din plats, så förstår du, säger mannen.
Det vänliga leendet är nu utbytt mot ett allvarligare uttryck som jag tolkar som sympati. En ilning far igenom min kropp. Jag inser att han har rätt. Detta är inte min plats, den är längre bak, på rad två. Jag reser mig och börjar gå bakåt i vagnen, balanserar försiktigt över välta stolar, resväskor och krossat glas. Jag närmar mig sakta min plats. Bortsett från det krasandet ljudet under fötterna är det alldeles tyst, och när jag kommer fram förstår jag vad mannen talat om. För under min stol sticker ett par ben fram. Mina ben.
.
Utbudsavundsjuka
Elias sitter framför teven. Han tittar på Scooby Doo. Han sitter blickstilla, fullständigt uppslukad. Precis som jag själv gjorde som barn, då Scooby Doo var världens bästa teveprogram. Särskilt eftersom man bara såg tecknad film ett par tre gånger om året (öststatsanimering undantaget), eller fyra, om pappa orkade ta med en på en Disney på Biograf Draken. Det är annorlunda nu. Nu är utbudet enormt och det lilla barnet i mig spricker dagligen av avund i att vara född på fel sida millenniet. För att inte tala om att vara född på fel sida om första månlandningen.
Fast å andra sidan rörde vi på oss mer än dagens ungar. Vi var friskare och är, antar jag, hoppas jag, bättre rustade för ålderdomen. Åtminstone fysiskt.
Jag tittar återigen in i vardagsrummet. Jag har just ägnat en kvart av mitt liv åt den supermysiga arbetsuppgiften att rensa diskmaskinen. (Hade jag varit medveten om den bruna, klibbiga massa som klistrat sig fast vid silen, hade jag aldrig rört ett glas, tallrik eller sked som passerat maskinen. Men. Ignorance is bliss.) Elias sitter fortfarande orörlig framför teven, uppkrupen i soffan med händerna knäppta runt knäna, helt absorberad av den tämligen hariga hunden. Scooby fungerar än. Bra historier vinner inte på tekniska landvinningar. Där finns i alla fall inget fog för avundsjuka, där har vi samma barndom, samma förutsättningar.
---
Bäst idag:
Bring out the gimp
En dag fick jag nog av dörrknackningarna. Det hade skett gradvis, men till slut höll grannkärringarnas välvilja på att kväva mig fullständigt. Från den ena dagen till den andra hade jag gått från att vara en relativt anonym granne, en medelålders man, far till två små killar, till att bli husets riddare som om man kallade honom, genast dök upp på sin vita springare, redo att bistå damer i nöd.
Bakgrunden till grannkärringarnas tämligen ohämmade dyrkan av min person, var att de ständigt såg mig i tvättstugan. Förklaringen till detta var enkel. Caroline ville inte gå ner till tvättstugan kvällstid, hon tyckte att den dunkelt belysta källaren var obehaglig - spöklik, kallade hon den. Alltså blev jag den som fick huvudansvaret för mörk och ljus fyrtiotvätt. Förvisso ganska snällt av mig, fast det låg ingen uppseendeväckande godhet bakom min hjälpsamhet, snarare kärlek. Men för grannfruarna var detta en sensation. En man! I tvättstugan! Att varje vecka se en ung man (i deras ögon var jag det) i tvättstugan hade samma effekt på dem som en entrecote dränkt i brunsås har för Peter Harryson. I deras ögon var jag oemotståndlig. För dem var mitt tvättande en social markör som fullkomligt skrek "en fin man", och att jag dessutom tvättade barnkläder var rena kattmyntan för de grånade kvinnorna i huset. De log vänligt när de passerade mig medan jag hängde upp tvätt i torkrummet, de smackade gillande med munnen när jag vek tvätt på bänken i det gemensamma tvättrummet, de suckade drömmande när jag framåtböjd separerade den ljusa tvätten från den mörka. De stannade till, tindrade med ögonen så att kråkfötterna skrynklade sig som dragspel, de smickrade mig och sa saker som "En sån karl skulle man ha.".
Det hela hade kanske varit gott och väl om det stannat vid dessa komplimanger. Men snart såg kärringarna sin chans och en dag knackade det på dörren. Utanför stod Rut, en smal, litet skinntorr dam med guldblänk i tänderna, änka sen tjugo år. Hon undrade om jag kunde tänka mig att montera upp den taklampa hon dagen innan köpt på Centrumbelysning. Hon höll sina ådriga händer knäppta framför kroppen och log ett inställsamt leende som fick henne att se betydligt äldre ut än sina åttiofyra år. Ljuset i trapphuset var hårt och när hon smilade upp sig blev min son - som stod bredvid mig - så skrämd av synen att han skrikande sprang in på sitt rum i tron att ett det var ett troll vid dörren. Jag svarade henne vänligt att jag självklart kunde hjälpa henne, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Ett stort misstag. Redan nästa dag hade ryktet om min tjänstvillighet spridit sig bland de äldre damerna i huset - och de var otaliga - och inom loppet av några veckor tjänstgjorde jag sedan som rörmokare, elektriker, fönsterputsare och hundvakt åt en bjäbbig liten terrier som lystrade till namnet Ernst, namngiven efter de blåhåriga tanternas ögongodis nummer ett: Ernst Kirchsteiger.
Efter ett par månader med nästan dagliga knackningar på dörren, fick det som sagt vara nog. Riddaren på den vita springaren behövde gå i pension. Frågan var bara hur jag skulle gå tillväga? Jag ville till varje pris bli kvitt kärringarna, men ville inte såra dem, och framförallt ville jag inte riskera deras vrede, vilken var flerfaldigt värre än deras välvillighet. Det var då lösningen kom till mig. Det som uppstått i tvättstugan måste dö i tvättstugan. Jag måste göra mig omöjlig.
Dagen därpå tog jag bilen in till stan, närmare bestämt till Andra Långgatan. Jag parkerade och gick med snabba steg mot den nästan dolda butiken; jag tittade mig omkring för att kontrollera att ingen bekant skulle råka få syn på mig. Bortsett från en äldre man som på andra sidan gatan vallade en liten terrier (en kopia av Ernst), var jag ensam. Jag öppnade den gallerförsedda dörren, gick fram till kassan, förklarade för den tunnhårige mannen bakom disken vad jag ville ha. Sedan betalade jag kontant de varor jag behövde för att förverkliga min plan. Jag packade ner dem i en blå, anonym plastpåse och lämnade butiken. När jag kom hem smög jag upp i lägenheten. Jag hällde ut innehållet i påsen på sängen och skrattade litet för mig själv. Sen rafsade jag ihop allt, gick ut till badrummet och tryckte omsorgsfullt ner min räddning längst ner i tvättkorgen.
Nästa dag hade jag tvättid. Tanterna passerade som vanligt förbi, med breda leenden, ivrigt fjäskande. Jag log och skrattade gott åt deras plattityder, som den goda granne jag ännu var. Men när jag blev ensam plockade jag upp mina nya persedlar, gick bort till torkrummet med dem i famnen. Sen hängde jag upp den nyinköpta gimpdräkten, glänsande i svart latex, med dragkedjor i stål, väl synliga i dörrfönstret som vette ut mot källarkorridoren. Jag drog upp dragkedjan på huvan och placerade den på bänken i det gemensamma utrymmet. Sedan plockade jag fram kronan på verket, mitt äss i skjortärmen, la piece de resistance - den röda gummikulan med läderrem som man spänner runt huvudet. Jag placerade den väl synlig på en av strykbrädorna. Nöjd gick jag upp till lägenheten och väntade lugnt in nästa tvättpass, vilka var bokade av Rut och bostadsrättsföreningens vice ordförande, den femtioåriga Eva-Lena Ståhl. Hon var viktig för planens genomförande, dels var hon ung nog att känna till persedlarna jag planterat i tvättstugan, dels var hon en skvallerkärring av rang.
När jag väntat ett par timmar, gick jag ner. Det lyste i tvättstugan. Perfekt. Jag släntrade sakta bort mot det gemensamma utrymmet. Jag kunde höra hur det tisslades och tasslades; jag hörde ord som "äckligt" och "skamligt". Eva-Lena tystnade tvärt när jag klev in i rummet. Jag ursäktade mig och sa till henne att jag visst glömt kvar den här och pekade på den röda kulan. Jag tog upp den, andades några gånger på den så att den glansiga ytan blev alldeles immig, och polerade den sedan mot tröjärmen och sa: "Vilken tur att den var kvar. Den var dyr.". Sen lämnade jag de stumma damerna bakom mig.
Ingen har knackat på dörren sen dess.
---
