Begåvad video av Oren Lavie (Her Morning Elegance)


2008-listan

Att sammanställa en årslista är - det inser jag nu - ett omöjligt uppdrag. Fåfängt. Sentimentalt till och med - större delen av tiden sörjer jag mest de artister och band som inte platsar. Och vilka de råkar bli, det är mest en fråga om dagsform. Men här är den i alla fall: listan över årets mest nödvändiga plattor, komplett med överord, stilistiska tvåfotsdribblingar och ett allmänt svammel. Håll tillgodo!

01. Bon Iver:
For Emma, For Ever Ago
For Emma, Forever Ago
är den fulländade singer/songwriting-plattan. Justin Vernon sjunger ömsom så lågmält att han knappt gör avtryck på cd-skivan, ömsom så kraftfullt att han får håret att resa sig längs armarna som inverterade dominobrickor. Årets överlägset mest spelade album, med ständigt skiftande favoritlåtar - vilket är själva definitionen av en riktigt bra platta.
(Favoriter: Skinny Love, Blindsided, Wolves Pt I&II, Flume, Re:Stacks, Lump Sum, Creature Fear, For Emma ... ja, du fattar.) Blindsided:

 

01. Fleet Foxes -
Fleet Foxes/Sun Giant EP
Två album, fyllda till bredden med slingriga Beach Boysharmonier (eller är det CSNY-harmonier?), kristallklara akustiska gitarrer - och skog. Skägg och flanell får man på köpet. Sånginsatserna av Robin Pecknold är årets vackraste. Fantastisk musik som kräver att lyssnaren verkligen lyssnar - och höjer volymen rejält! 
(Favoriter: Mykonos, He Doesn't Know Why, White Winter Hymnal, Ragged Wood, Your Protector, Tiger Mountain Peasant Song, Blue Ridge Mountain, Oliver James - i princip alla låtar alltså!) He doesn't know Why:

 

03. Sea Wolf: Leaves in the river
Upptäckte (tipstack till Jimmy på Skivgrisen!) det här albumet sent i november och föll handlöst för det fylliga och mjuka och melankoliska soundet. Enligt Allmusic är Sea Wolf, dvs Alex Church, influerad av Elliott Smith, Silver Jews, Wilco och Nick Drake. Allihop utmärkta ledstjärnor för den låtskrivare som vill leta sig fram till mig. Leaves In The River är ett komplett album med ett knippe skiiitbra låtar.
(Favoriter: You're A Wolf, Song For The Dead, Black Leaf Falls, Leaves In The River, Black Dirt)

04. James Yorkston: When The Haar Rolls In
"Scotland - my land!" som Edward Longshanks sa. Jag är extremt svag för Skottland och skotska, talad som sjungen. Och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på låten Midnight Feast under 2008 . Men det är många gånger. Den är tveklöst en av årets favoritlåtar, mäktig och vemodig, toppad med en underbar skotsk kör. Plattan är för övrigt inte bara en midnattsfest, utan en fest för alla som gillar brittisk folkmusik. 
(Favoriter: Midnight Feast, Queen Of Spain, When The Haar Rolls In, B's JigJames Yorkston MySpace

05. Damien Jurado: Caught In The Trees
Riktigt bra album. Som bara växer. Damiens låtsnickeri har ett nära släktskap med Elliott Smiths (lyssna till exempel på Trials och Caskets) och det borde väl säga allt! 
(Favoriter: Trials, Caskets, Gillian Was A Horse, Sheets, Coats Of Ice)

06. Nick Cave & The Bad Seeds: Dig, Lazarus, dig!!!

Under året har jag gått från att tycka om till att älska det här albumet. En rimlig utveckling när man hör låtar som Jesus Of The Moon, Lie Down Here (And Be My Girl), More News From Nowhere, Today's Lesson och min personliga favorit: Hold On To Yourself.

07. Rachael Yamagata: Elephants...Teeth Sinking Into My Heart
Mjukt, svepande och vackert album. Utmärkt att bota bakruset med en söndagsförmiddag, men passar lika bra när du under lördagskvällen häller upp det där välförtjänta glaset rött. Med sin hesa röst låter Rachael som en mindre skäggig variant av Ray LaMontagne. Och sådana kan man inte få för många av.
(Favoriter: Elephants, Sunday Afternoon, Accidents)

08. Noah And The Whale: Peaceful, The World Lays Me Down
Bubblande glad indiepop som hämtar tonerna ur samma källa som Belle and Sebastian, Magic Numbers och Neutral Milk Hotel. Och eftersom jag älskar nämnda band kan jag inte annat än älska det här. Förmodligen sommarens mest spelade platta, i synnerhet 2 Atoms In A Molecule (jävlar vilken poppärla!).
(Favoriter: 2 Atoms In A Molecule, Jocasta, 5 Years Time, Hold My Hand As I'm Lowered)

09. The Lodger: Life Is Sweet
På min halvårslista kallade jag det här för "suverän indiepop med Orange Juice-vibbar". Det gäller fortfarande. Leedsbandet The Lodger har med Life Is Sweet skapat tempostark sommarpop som rockar.
(Favoriter: The Conversation, The Good Old Days, An Unwelcome Guest, My Finest Hour)

10. Buena Vista Social Club: Live At Carnegie Hall
Ett lysande livealbum. Enda egentliga skälet till att det inte placerar sig högre är att låtarna inte är årsfärska. Annars hade jag inte tvekat att peta upp albumet några pinnhål. (Favoriter: Chan Chan, El Cuarto de Tula, El Carretero)


# 11-25, utan rangordning:

Quiet Village: Silent Movie
Soulig ambient med vågskvalp och fiskmåsar. (Favoritlåt: Too High To Move)
Sigur Ros: Med Sud I Eyrum Vid Spilum Endalaust
Som Sigur Ros brukar låta. Bra med andra ord. (Favoritlåt: Vid Spilum Endalaust)
The Helio Sequence: Keep Your Eyes Ahead
Ljuvlig skön indierock med elektroniken inkopplad. (Favoritlåt: Can't Say No)
Johnny Flynn: A Larum
Banjodriven folkrock. (Favoritlåt: The Wrote And The Writ)
Gnarls Barkley: The Odd Couple
Borde kanske hamnat högre. Hiphop med soul. (Favoritlåt: Who's Gonna Save My Soul)
Panic At The Disco: Pretty Odd
Extremt varierad pop med melodier som klistrar sig fast. (Favoritlåt: Do You Know What I'm Seeing?)
Air France: No Way Down EP
Felfri ambient/electronica. Om albumet varit en fullängdare hade det placerat sig i toppen. (Favoritlåt: Collapsing At Your Doorstep)
Glasvegas: Glasvegas
Mitt omdöme om Glasvegas är något ambivalent. Men med låtar som Geraldine och It's My Own Cheating Heart platsar de på årslistan. (Favoritlåt: Daddy's Gone)
Anna Ternheim: Leaving On A Mayday
Ännu ett vackert album från Anna. (Favoritlåt: What Have I Done)
Jamie Lidell: Jim
Soullåtar som till och med Stevie Wonder hade varit stolt över. (Favoritlåt: Another Day)
Paul Weller: 22 Dreams
Helgjuten platta. Några svaga spår, annars hade den hamnat högre. (Favoritlåt: Where'er Ye Go)
Rokia Traoré: Tchamanté
Jag förstår inte ett ord av det Rokia sjunger om, ändå har orden valör, hur märkligt det än kan låta. Vacker musik! (Favoritlåt: Dounia)
Little Joy: Little Joy
Oemotståndligt laid back indie. (Favoritlåt: Unattainable)
Chad VanGaalen: Soft Airplane
Borde kanske hamnat högre. Eller inte. Bra är det hursomhelst. (Favoritlåt: Bones Of A Man)
TV On The Radio: Dear Science
Gillade albumet som fan i början. Tröttnade en aning, men visst platsar det på årslistan. (Favoritlåt: Dancing Choose)

----

Lyssna på artisterna (inte alla tyvärr) på spotify: Blandband 2008.


I väntan på 2008-listan

2009 har rivstartat med album från Antony & The Johnsons, Beirut, Loney Dear, PJ Harvey, Animal Collective, Morrissey och Andrew Bird - och jag som inte hunnit göra en årslista än. Sanningen är att det är en mareritt utan dess like att rangordna musik. Men nu är gjort. Lite senare idag kommer 2008-listan. Lyssna på lite färsk musik så länge:

Loney Dear - Airport Surroundings




Beirut - La Llorona


Jag hör röster i vinden, något stryker mot kinden

Jag fortsätter min historiska exposé och hamnar på Kungsholmen, Stockholm, 1878. För det var torsdagen den 31 oktober 1878 som Eldkvarn brann ner; den ångmaskinsdrivna kvarn, som 1805 byggdes åt akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz. Och som blivit talesätt på grund av bristfälliga säkerhetsrutiner. En gaslampa lär ha fallit ner och antänt mjöldammet och startat den tragiska men spektakulära branden.  

Idag ser jag på ett annat Eldkvarn på Lorensbergsteatern i Göteborg. Sist jag var i den lokalen såg jag Eddie Izzard förvandlas till flugor, bin och Darth Vader i Dödsstjärnans lunchmatsal. Eldkvarn blir nog bra, men Eddie är svår att toppa.

"Fulla för kärlekens skull"
.

.

Eddie Izzard i Dödsstjärnans matsal


Upphovsrättsproblematik från förr

Min kropp är ett tempel för bakterier. Nerbäddad läser jag den briljante Bill Brysons bok "På spaning efter William Shakespeare", parallellt med "Hamlet". Det är intressant respektive fantastisk läsning.

Man vet inte mycket om Shakespeare. Nästan ingenting alls. Att hitta dokument från 15- och 1600-talets England som vittnar om "vanliga dödligas" (vilket Shakespeare trots allt var, odödlig blev han först på 1700-talet) handel och vandel låter sig i princip inte göras. Kanske är det därför som konspirationsteoretiker, kända som okända, ägnat så stor möda åt att - med mer eller mindre virriga argument - ta heder och ära av Shakespeare. 

Utgångspunkten för skeptikerna
 har varit av det elitistiska slaget. "Skådespelaren Shakespeare" med den "enkla" bakgrunden kan inte rimligtvis också varit "Författaren Shakespeare". Hur kunde Shakespeare, en man av folket, skriva så insiktsfullt om överklassens miljöer, och om hovet? Och hur kunde en man utan universitetsutbildning skriva sådana storverk, när han inte ens stavade sitt namn likadant från den ena gången till den andra?

Att hans beskrivningar av enklare sociala miljöer var minst lika insiktsfulla bortser man dock symptomatisk nog ifrån. Att Shakespeares språkliga skolning - med nutida mått - skulle få dagens universitetsstudenter i språk att framstå som mellanstadieelever, passerar också obemärkt. Skeptikerna sätter även på sig skygglapparna inför det faktum att 1500-talets stavningsregler, särskilt av namn, var av en mycket frimodig och liberal karaktär. William Shakespeares arv ansågs, och anses, därför av många som den stora litterära bluffen. Kanske den största.

Hamlet, Mac Beth, Stormen med mera måste därför enligt anti-Stratfordianerna (som skeptikerna kommit att kallas) ha varit en mer lämplig författares verk - mer lämplig i betydelsen utbildningsnivå och samhällsklass. Francis Bacon, Philip Marlove och inte minst Edward de Vere, Earlen av Oxford, är några av Shakespearekandidaterna.

Denna dramatiska fantom och skuggfigur är dubbelt imponerande. Dels genom att under ett drygt decennium stillatigande låtit skådespelaren Shakespeare ta emot hyllningar från publik, andra dramatiker och kungahus. Dels genom arbetsinsatsen; verken måste ju rimligtvis ha tillkommit efter arbetstid. Och om Shakespeare i själva verket var Earlen av Oxford, anti-Stratfordianernas hetaste kandidat, är ovanstående särskilt imponerande. Hans fåfänga lär ha varit gränslös, och som diktare i eget namn skrev han dussinpoesi. Teorin (ihopknåpad av en engelsk skollärare med det passande namnet J Thomas Looney (galning)) att han efter arbetsdagens slut bytte klåparens penna mot mästarens, för att skriva världens mest hyllade dramer, tragedier, komedier - och dessutom valde att göra detta anonymt, är för mig en logisk återvändsgränd de luxe.

Men logik har aldrig varit konspirationsteoretikers forté.

Hursomhelst, det man vet om Shakespeare är desto mer häpnadsväckande. Hans språkliga uppfinningsrikedom var närmast gränslös. Eller vad sägs om att han i sina verk skapade drygt 2000 nya ord, av vilka 800 fortfarande lever kvar (t.ex. leapfrog, lonely, well-read, unmask etc.). Eller att han är det engelska språkets överlägset mest citerade. I konsten att skapa uttryck och ordvändningar som fastnar var han ett oöverträffat geni. Några exempel: be in a pickle, not budge one inch, tower of strength, vanish into thin air - och så vidare. Cirka 10 procent av de nu levande citaten sedan engelska språkets födelse är födda ur Shakespeares gåspenna (Oxford Dictionary of Quotations).

Imponerande kille, den där Shakespeare - vem han nu än var.
.


Morrissey - Shakespeare's Sister

A rainy night in Soho

Modet tar sig ofta absurda uttryck. Nutidens jeansrövar utan jeans är ett påtagligt exempel på det. 80-talets tajtsmode där en hel nation av rövar, mer eller mindre tajtsanpassade, i hopp om social acceptans, klämde in sig i fodral ämnade för superhjältar, är ett annat.

I 1500-talets London var svarta tänder grejen. Orsaken hette socker. Socker var ståndsmässigt, det visade på klass, att man hade råd. De besuttna garnerade därför ofta sina maträtter med ett centimetertjockt sockerlager. Man sockrade allt. Ägg, kött, fisk, ja till och med rödvin toppades med en rejäl nypa socker. Och eftersom det i London under denna tid rådde en total brist på Denivit Tandputs, blev följaktligen svarta tänder högsta mode. Och hade man inte råd med naturligt sockersabbade gaddar, fusksvärtade man tänderna på andra sätt. Allt för att vara inne.

En sak är säker. Shane McGoven skulle ha varit het i 1500-talets Soho.



The Pogues: A Rainy Night In Soho

Max



Det här är Elias lillebror. Han heter Max*. Det hävdar Elias med bestämdhet efter att under en lång tid varit skeptisk, eller snarare motvillig, till att ge bebisen något namn överhuvudtaget. Han har starka åsikter, den där Elias. Och han har imponerande livserfarenhet för att vara tre år. Han vet så mycket, är så ödmjuk. Kan allt. Och delar gärna med sig av sin kunskap. Det är tacksamt.

Förresten, enligt Elias ska Max inte bo hemma hos oss när han kommer, utan i en röd stuga i skogen. "Han ska boo på berget".

Vi är inte riktigt överens om den saken.  

---
Här: något av det bästa Israel har att erbjuda världen just nu ... Funkig jazz!
Avishai Cohen: "smash"




* Ja, det är ju inte bara Max på bilden. Silhuetten  som omgärdar Max är min fästmö, Maria (som även tagit det fina fotot).

Om det här med att vara tacksam ...

Den franske vetenskapsmannen Guillaume Le Gentil var en otursam man. På 1700-talet ingick han i historiens dittills största vetenskapliga samarbete. Edmond Halley, han med kometen, hade i 1700-talets början listat ut att man kunde räkna ut avståndet till solen genom triangulering (genom att veta längden på en sida i en triangel och två av vinklarna slipper man sålunda omaket att resa sig ur favoritfåtöljen för att beräkna sträckan till solen) av Venus passage av Solen. Passagerna sker dock mycket oregelbundet. Närmare bestämt i par med åtta år emellan, för att sedan inte äga rum på över ett århundrade. Den vetenskapliga världen väntade därför in nästa passage som som beräknades ske 1761 och ett hundratal vetenskapsmän från åtskilliga länder skickades iväg till världens alla hörn för att utföra mätningar. Idékläckaren Halley kunde tyvärr inte medverka. Han förhindrades av sin död tjugo år tidigare.  

Projektets medarbetare stötte på problem. Krig. Oväder. Sjukdom. Den sköra mätutrustningen gick allt som oftast sönder under resorna till de respektive mätstationerna. Fransmännen var mest otursbenägna. Jean Chappe reste i månader med häst och vagn, båt och släde för att ta sig till Sibirien. Han höll de känsliga instrumenten i famnen och skyddade dem som vore de ägg. Väl framme vid målet var vägen blockerad av översvämningar efter kraftiga skyfall. När Jean till sist började installera mätinstrumenten skyllde lokalbefolkningen vädret på fransmannen och hans mystiska instrument vilka han riktade mot himlen. Han undkom med livet i behåll. Men utan mätresultat.

Ingen var dock så otursförföljd som Le Gentil. Hans slutmål var Indien och han seglade ett år i förväg för att vara ute i god tid. Efter en räcka av närmast filmiska motgångar var han fortfarande ute till havs vid tidpunkten för Venuspassagen. Vilket omöjliggjorde mätningar. Trots det var han vid gott mod. Han hade ju åtta år på sig till nästa passage. Sålunda gick han iland i Indien, installerade sig, kontrollerade mätutrustningen. Och väntade. I åtta år.

Dagen för passagen vaknade han till strålande solsken. Men precis när Venuspassagen skulle börja, gled ett ensamt moln fram och skymde solen och blev kvar där under hela passagen. Le Gentil kunde inget annat göra än att packa ner mätutrustningen, och resultatlös ta sig ner till hamnen för hemfärd. Nu drog han dock på sig dysenteri och blev liggande i nästan ett år. Han frisknade till och gick ombord på ett fartyg, som efter diverse cykloner och andra oväder, tog honom hem, drygt elva år efter hans utresa; bara för upptäcka att giriga släktingar i hans frånvaro dödförklarat honom och hängivet plundrat dödsboet.

----

Massive Attack: "Be Thankful for what you've got"
.

Heatmiser - Mic City Sons (album)

"Fösst ska vi äta, men sen måste vi köpa knark", säger Elias.
Hmm. Jag har gjort det igen. Jag har planterat ytterligare ett olämpligt ord i det treåriga huvudet.
Bakgrunden till Elias uttökade ordförråd är att han senaste tiden snöat in på Disneys Skönheten och Odjuret. Medan vi äter spaghetti och köttfärssås föreslår han att vi ska besöka odjuret. Kanske ta bussen, alternativt ta oss till odjurets slott på något annat sätt. Eller som han säger: "hur ska vi gööraa?". Mitt mindre begåvade svar: "Vi får väl köpa knark!" (ett i och för sig ett rimligt svar på en orimlig fråga, men ändå) leder sålunda till detta blogginläggs inledning. Åh, vad jag måste lära mig att täppa igen truten. Nu har jag helgen på mig att förvränga "knarka" till "knacka". Sedan är det dags för dagis.

En annan som gärna köpte knark var ju Elliott Smith. De av er som gillar honom får inte missa Heatmiser, dvs bandet som "födde" Elliott. Lyssna särskilt på albumet Mic City Sons, som enligt mitt förmenande är något av det bästa Elliott varit inblandad i. En alldeles strålande bra platta som mixar light punk och singer/songwriting, doppad i den där magiskt vackra melankolin som var Elliot Smiths kännetecken.

"Plainclothes Man"


God fortsättning!

Onsdagen den 24 december klockan fem stod en abnormt förväntansfull Elias på balkongen och spanade ut mot gatan nedanför. Iklädd ryssmössa och vinterkängor pressade han ansiktet mot balkonggallret, samtidigt som de små händerna kramade om gallret så hårt att de vitnade. Han väntade på tomten. Dagen till ära var två medlemmar ur familjen Claus inhyrda: tomtemor och tomtefar. På grund av halka och lyktproblem, orsakad av vinden, dröjde ankomsten något. Tre pensionärer som stod nedanför på gatan, ivrigt samtalande, rycktes bryskt ur sitt julmysiga samkväm när ett Lars Norénskt ångestskri hördes från fjärde våningen: "TOMTEEN VAAR E DUU?".

Sen dök den välkända ljuskäglan upp längs vägen. Upphetsningen på våning 4 blev - otroligt nog - än mer upphetsad. "HEJ TOMTEN! HÄR E JAG...JAG HETER ELIAS ... HÄÄR BOOR JAG... KOOM UPP HÄÄR!".

Tomten är onekligen the shit när man är tre.



RSS 2.0