Barn av sin tid

Elias, nu 5 år, är datoriserad. Efter att ha skuttat omkring i sängen, stelnar han plötsligt till i en onaturlig position. Ena armen pekar stelt upp mot taket, den andra håller han rakt ut från kroppen i nittio graders vinkel. Sedan talar han med mekanisk röst: "Använd piltangenterna för att hoppa med din figur." Och så hoppar han.
--

Att natta ett blöjbarn

Häromveckan berättade pappa om hur jag som litet blöjbarn enkelt tog mig ur spjälsängen. Med ett ansikte strålande av lycka tog jag spjärn mot hörnet av sängen, sedan sträckte jag i en spagatliknande övning upp ena benet mot överliggaren, för att häva mig upp och över kanten. Därefter gjorde jag någon slags frivolt ner på golvet. Hela manövern tog en halv sekund. Jag var knappt ett och ett halvt år fyllda. Pappa häpnade. För sitt inre såg förmodligen den idrottstokige fadern en framtid som stolt åskådare på Wembleys läktare, eller kanske upplevde han detsamma som Göran Kropps pappa måste ha gjort tre decennier senare när sonen betvingade K2. Kort sagt: som spjälsängsbestigare var jag en barnstjärna.

 

Min yngste son, Elliott, tycks ha ärvt klättrargenen. Sedan någon vecka tar han sig ur spjälsängen, om inte på en halv sekund, så åtminstone på sekunden blankt.

 

Det innebär dock vissa problem för oss föräldrar. Spjälsängen har nämligen varit vårt verktyg för att få honom att ligga still vid nattningarna i vår säng. Vårt främsta, och egentligen enda, vapen i jakten på den illusoriska egentid man som småbarnsförälder alltid drömmer om, men sällan upplever. Den där extra timmen då man bara är, i soffhörnet, utan att befinna sig i det där komaliknande tillståndet med tillhörande salivfläck på finkudden. Spjälsängen har varit värd sin vikt i guld!

 

”Ligger du inte still så får du ligga i din säng”, kunde vi säga förut, när han sprang upp ur vår säng och fram till trappan, hoande som en uggla, eller om han larvade runt i sängen om man mot förmodan nattade honom personligen.

 

Men nu är det slut med det.

 

Eftersom man inte kan sätta taggtråd på spjälsängen, tvingas vi alltså ligga bredvid honom. Länge. Och man ligger där och försöker ignorera den ritual av ettårigt clowneri som pågår tjugo centimeter bredvid en, samtidigt som man ser egentiden försvinna i ett gyckelspel, som om det inte konkurrerade med just egentiden, förmodligen skulle kunna anses vara underhållning i världsklass. Åtminstone av mer objektiva bedömare. Jag återkommer till den.

 

Hursomhelst så ligger vi numera där bredvid honom i sängen och räknar får, med en from förhoppning att de ska understiga antalet på en normalstor australiensisk fårfarm.

 

Alldeles nyss gick jag igenom hela clownshowen, som ikväll var en fyrtio minuter lång föreställning. Schematiskt ser den ut ungefär så här:

Jag lägger Elliott med orden: ”Nu ska du sova, inget annat. Okej!”. Han svarar med att avfyra ett leende som vittnar om att John Blund inte är i grannskapet. Förmodligen inte i staden, eller ens i länet. Sedan hoar han högljutt som en uggla i en cirka fem omgångar om tjugo sekunder. Jag säger till honom att sluta, vilket han gör. Men det är av mindre betydelse. Istället tar han showen till nästa fas: ”bensträck med fotvick”. Han sträcker höger fot så högt han kan mot taket samtidigt som han metodiskt vickar foten upp och ner, sedan tar han vänster. Detta förfarande upprepar han under relativ tystnad i fyra till sex minuter. Eftersom han är tyst under denna övning, låter jag honom hållas. Jag ligger på rygg med blicken fastnålad i taket. För att betvinga det undertryckta gapskratt som plågar mig, biter jag mig i kinden och försöker med alla medel inte låta Elliott få veta hur roligt jag har åt hans fotvickningsövning. Minsta vetskap om det kan i ett slag förlänga bensträckandet med tio minuter. Så jag biter mig i kinden och låtsas inte om skuggan av hans ben som gång på gång passerar mitt ansikte.

 

När han är klar, kommer nästa punkt på programmet: högljudda smackljud med munnen. Detta är om möjligt ännu svårare att stå emot, så varannan gång börjar jag motvilligt att skratta. Vilket naturligtvis får honom att skratta och så smackar han ännu högre och börjar om showen sitt inledningsnummer: ”ugglan”. Den här gången lyckas jag dock hålla emot. Istället säger jag till honom med skarp och föredömligt soldatlik röst att han genast ska sluta med det där och försöka sova. Han slutar. Han ligger still så länge att jag, mot bättre vetande, inbillar mig att han faktiskt är på väg att somna – efter åtta minuter! Nytt rekord, tänker jag.

 

Naturligtvis är det en illusion. Efter en minut börjar han åla runt i den två gånger två meter stora sängen. Detta pågår tills han somnar. Då och då kryper han upp på min mage, där han ligger still i exakt en sekund, för att därefter åla vidare mot någon annan position i sängen. Varannan minut ryter jag till, säger att han ska ligga still, men det får honom bara att stanna till i tjugo sekunder, under vilka han övergår till antingen ”ugglan” eller ”munsmackandet”, eller en kombination av dem båda. Under tiden kan jag känna hur blodådern i pannan svullnar på mig.

 

Finalen brukar bestå i att han placerar sig högst upp i sängen, strax ovanför huvudkuddarna, detsamma gäller också denna kväll. Han har på sistone upptäckt att friktionen som skapas genom att gnida foten fram och tillbaka mot väggen ger ifrån sig ett högljutt knarrande ljud. Det är infernaliskt och extremt störande. Och om jag inte stoppar honom omgående kan detta pågå tills foten lossnar. Så jag säger till honom direkt: ”Lägg av. Sov nu!”. Elliott gör som jag säger och återgår till att åla runt i sängen, och upp på mig. Och ner igen.

 

Efter trettio minuter hittar han till slut en sovposition. Jag kan höra hur hans andhämtning blir djupare och lugnare. Min andhämtning är också lugnare nu. Blodådern i pannan, likaså. Nu är det bara någon minut tills han somnar, tänker jag. Jag tar dock ingenting för givet utan väntar i två minuter. Sedan reser jag mig sakta upp i sängen, kontrollerar att han verkligen somnat, vilket han har. Jag sätter försiktigt ner fötterna på golvet och försöker undvika att väsnas i onödan. Sedan öppnar jag dörren och tassar långsamt mot trappan. Trettio minuter, tänker jag, inte illa! Igår tog nattningen en och en halv timme. Nöjd med mig själv sätter jag foten på det översta trappsteget, då jag hör ett brak inifrån sovrummet, följt av barngråt. Jag går tillbaka till sovrummet. Elliott har ramlat ner i den trettio centimeter breda springan mellan sängen och den bortre väggen. Vad är oddset för det?

 

Med en djup suck lyfter jag upp honom. Sedan lägger jag mig ner i sängen – och inväntar andra akten i gyckelspelet.


Lungoflammation

Elias har hostat i tre veckor. En sån där enveten hosta där det inte hjälper hur ofta eller hårt man hostar. Eller hur mycket hostmedicin man tar, för den delen heller. Så idag tog jag med honom till läkaren för att undersöka att det inte var något värre än vanlig rethosta. Medan vi gick mot vårdcentralen frågade Elias mig vad det kunde vara för fel.

"Förmodligen ingenting", sa jag, "men det är bra att kolla så det inte är lunginflammation eller nåt."

"Lungoflammation?"

"Lung-in-flammation."

"Aha. Lungoflammation."

"Precis."

"E det farligt?"

"Ganska."

"Kan man dö av lungoflammation?"

"Förr i tiden gjorde folk det, men inte nu längre”, ljög jag. ”Nu finns det medicin."

"Bra. För jag vill inte dö. Jag är inte klar än."

 


Min son, indianen

Jag ligger bredvid Elias i sängen, nattar honom.
"Pappa, jag vill ha något att dricka."
"Vatten?"
"Aa, jag vill ha starkt vatten."
"Starkt vatten?"
"Ja-a!"
"Vad är det?"
"Du vet, starkt."
"Du kanske menar eldvatten?"
"Ja-a, det menar jag. Jag vill ha eldvatten!"

Känn din publik

Elias äter frukost i köket och tvingar mig att sitta bredvid. "Vill inte vara fäälv", säger han.

 

Egentligen vill jag hellre luta mig tillbaka i soffan med en kopp kaffe och titta på morgonteve. Men här sitter jag nu och betraktar mitt barn medan han i ultrarapid slevar i sig rostad majs.

 

Att se på när en unge, omständligt och ofokuserat, äter fil och flingor är verkligen titta-på-färg-som-torkar-tråkigt. Så för att roa honom (och framförallt mig själv) improviserar jag en dialog mellan mig och en imaginär kung. Kungen förmanar mig, uppfostrar mig. Och "han" gör det på ett sätt som Elias direkt inser är en parodi av mig själv. Men vad kungen än säger, härmar jag honom bara och byter ut av ett orden i den nyss uttalade meningen mot en toaklingande fras.

 

Elias älskar det, han kluckar av skratt.

 

När jag till sist besvarar kungens: "Var inte löljig!" med "Var inte blöjig", sprutar en fontän av filmjölk över bordet. Med uppenbar andnöd och tårar i ögonen, ser Elias på mig:

"Pappa!", gurglar han fram med munnen full av filmjölk. "Det där var det roligaste jag hört!".

 

Man måste känna sin publik, sägs det, och det är så klart sant.

Fast femåringar är enkla.


Copycat

Beställde en trådlös telefon häromveckan. Den kom i måndags. Laddningsdosan har en röd knapp som jag antar är någon slags bullseye för barn. Den polyfoniska signalen låter som en leksak. Allt detta har Elliott naturligtvis uppmärksammat. Vet inte hur många gånger jag sagt till honom att låta bli den. Ganska många, antar jag, för nu ler han bara när jag kommer farande. Sedan hytter han med fingret. Precis som jag.

Idag fyller min älskade Elias 5 år.


Elliott Destruction AB

Tar upp Elliott ur spjälsängen. Sovrummet: en fest för flugor. Duschar av honom, sätter på ny blöja, öppnar fönstret för vädring. Lämnar honom sedan ensam i en minut för att sätta på kaffe. Medan vattenångorna får kaffekokaren att väsa hör jag på avstånd hur plast möter fönster till muntra barntjut. Det är rock 'n' roll-party i sovrummet. Jag tar hissen fyra våningar ner. Plockar upp Nalle Puh-boken, bilarna, mjukisdjuren, klossarna, legot som täcker gatan nedanför. Elliott Destruction AB, igen.

Elliott

Elliott springer fram och tillbaka på gräsmattan. De krumma kraftfulla benen, vilka måste vara ett arv från en lika muskulös som bortglömd förfader, tar inga pauser.
Han undersöker blommor, smular sönder dem; han spelar fotboll med storebrorsan men är ständigt steget efter, outtröttlig utstöter han kvittrande glädjetjut då han jagar efter bollen som hela tiden befinner sig på andra sidan trädgården. 
Gräsmattan är ojämn. Han faller. Reser sig. Faller. Reser sig igen. Armarna viftande rakt ut från kroppen. Mjölktänder. Åtta stycken. 
Fotbollsmatchen rinner ut i sanden. Elliott reagerar inte, utan fortsätter mot grusinfarten. Där lyfter han upp stenar, smakar på dem, kastar in dem i skogen. Han ledsnar och försöker i stället ta sig in bilen som står parkerad på slänten vid sidan av stugan och som numera är låst efter att hans pappa ett par dagar tidigare upptäckt honom och storebrorsan där - storebror i förarsätet, han själv i passagerarsätet. Dörrarna stängda. Många knappar att trycka på. Lycka!
När han inser att dörren inte kommer att ge med sig slutar han att rycka i handtaget och tittar sig omkring. Han får syn på några intet ont anande småfåglar som vilar ut i skuggan under de höga björkarna. Han springer mot dem och ropar, kallar dem liksom allt annat för "bvvvv". De flyr vilt flaxande över gärdsgår'n. "Bvvvvv", ropar han igen. De svarar inte. 
Sedan sover han en stund.
Det är allt.

Genetiskt god smak

Lördag morgon. Ute skiner solen. Inne med känns det som, för jag har nyss köpt biljetter till Band Of Horses. Elliott tultar omkring som en euforisk Michelingubbe och rycker och drar i allt som finns inom räckhåll, vilket är mycket. Det finns gott om sladdar att kontrollera, golvlampor att välta, gårdagssmulor på golvet att äta. Videon är en bebismagnet. Han går fram till den låga bokhyllan i arbetsrummet och börjar plocka ut mina favoritböcker av Auster, Murakami, Safran Foer. Jag bänder varsamt böckerna ur de knubbiga händerna. De sitter som i skruvstäd. Jag letar snabbt efter en bok som han kan bläddra i, ett substitut utan textmässigt innehåll. Jag kollar längst bak i bokhyllan, bland skämsböckerna som inte får stå framme för allmän beskådan och hittar en bok av Läckberg, Olycksfågeln. Elliott ler stort när jag lägger fram den på soffan. Han kliver bredbent fram och nappar tag i den. Sedan bebissprintar han ut ur rummet, in i rummet bredvid, förmodligen i tron att jag som vanligt ska jaga i fatt honom och ta boken. Vilket jag inte gör den här gången. Efter någon minut kommer han tillbaka in i rummet. Han slänger Olycksfågeln i knät på mig - obläddrad, oförstörd. Han läser tydligen inte heller Läckberg.
.

Utbudsavundsjuka

Elias sitter framför teven. Han tittar på Scooby Doo. Han sitter blickstilla, fullständigt uppslukad. Precis som jag själv gjorde som barn, då Scooby Doo var världens bästa teveprogram. Särskilt eftersom man bara såg tecknad film ett par tre gånger om året (öststatsanimering undantaget), eller fyra, om pappa orkade ta med en på en Disney på Biograf Draken. Det är annorlunda nu. Nu är utbudet enormt och det lilla barnet i mig spricker dagligen av avund i att vara född på fel sida millenniet. För att inte tala om att vara född på fel sida om första månlandningen.

Fast å andra sidan rörde vi på oss mer än dagens ungar. Vi var friskare och är, antar jag, hoppas jag, bättre rustade för ålderdomen. Åtminstone fysiskt.

Jag tittar återigen in i vardagsrummet. Jag har just ägnat en kvart av mitt liv åt den supermysiga arbetsuppgiften att rensa diskmaskinen. (Hade jag varit medveten om den bruna, klibbiga massa som klistrat sig fast vid silen, hade jag aldrig rört ett glas, tallrik eller sked som passerat maskinen. Men. Ignorance is bliss.) Elias sitter fortfarande orörlig framför teven, uppkrupen i soffan med händerna knäppta runt knäna, helt absorberad av den tämligen hariga hunden. Scooby fungerar än. Bra historier vinner inte på tekniska landvinningar. Där finns i alla fall inget fog för avundsjuka, där har vi samma barndom, samma förutsättningar.

 

---

Bäst idag:


Svar på allt, typ.

Söndag morgon. OS har försatt mig helt ur spel, rörelserna är långsamma och omständliga och den kognitiva förmågan räcker endast till det mest livsnödvändiga. Telefonen ringer och oändligt trött tar jag därför tacksamt emot svärmors förslag om barnpassning. Jag går in till Elias som är strängt upptagen med att förflytta 52 spelkort från punkt A till punkt B, enligt en metodik som för tankarna till de mer hjulbenta gossarna på den amerikanska prärien. "Vill du gå ner till mormor?" "Nej det vill jag inte." "Men, hon vill ju läsa den gröna boken för dig", försöker jag. "Nej, det vill jag inte, det är tråååkit", svarar han. "Okej då."

 

Jag packar upp det nya hemmabiosystemet (som i fredags kväll levererades till dörren av posten av en vänlig, lite gråsprängd kvinna med trötta ögon) som jag ännu inte orkat installera. Det kompletterar den nya storbildsteven vars bild är så skarp att jag när jag tittar på Barcelona-Malaga kan se hur Messi nästan omärkligt snörper på munnen innan han för tredje gången på tio minuter väljer att inte passa en fristående Zlatan.

 

Jag drar ur kontakter, försöker hjälpligt nysta upp sladdhärvor som under två år levt ett eget liv bakom det röda teveskåpet från Ikea och skapat ett imponerande ekosystem av damm, sladdar och elektricitet. Jag förflyttar högtalare till det rum som egentligen är Elliotts, men som nu fungerar som någon sorts buffertzon mellan vårt hem och soptippen. Sist av allt drar jag fram subwoofern som legat under teveskåpet. Den skramlar högljutt när jag lyfter den. Jag vänder på den, skakar på den som om den vore en mjölkdrink. Ut ur hålet i fronten trillar en röd napp, två tärningar, en spelpjäs och fyra mycket dammiga enkronor. Jag tittar menande på Elias som leker på golvet. "Har du petat in allt det här?" frågar jag. Han tittar oskyldigt på mig: "Ne-eej, inte jag. Det har nog mammaa gjort!"

 

In i rummet kommer Maria, som haft sovmorgon efter en kväll på stan med vänner. "God morgon. Vad gjorde du igår Elias?" frågar hon samtidigt som hon stryker honom över håret. Han svarar snabbt: "Vet inte. Jag kan vell inte ve-eta allt heller."

---

Dagens låt: Four Tet - "Circling"

 


Julafton




Det är en vit jul. Den insnöade omgivningen skapar en märklig akustik, ljuden är förvrängda men samtidigt tydligare än vanligt. Utanför huset skottar en man snö. Skrapandet från snöskyffeln letar sig upp mot balkongen där jag sitter och röker. Ljudet är skarpt och klart, som om han stod precis bredvid mig. Motorvägen ligger en halvmil bort och utom synhåll, men det dova mullret skapar en mäktig ljudkuliss som ackompanjerar skrapandet från skyffeln. En talgoxe sveper kvittrande förbi. Motorn från en gammal röd Saab hackar och hostar på parkeringsplatsen. Det gör mig sorgsen. Hur länge till kommer man att kunna höra det i framtiden?
Jag går in i köket. Där sitter Elias. Han har varit uppe sen klockan sju i morse. Nu är den tio. Det är julafton och han är sällsynt artig, milt upphetsad inför tomtens ankomst. Han är ännu i den ålder då julklappar endast tilldrar sig ett vagt intresse jämfört med jultomtens knackande på dörren. Han är uppspelt och förväntansfull. Lite senare, vid halv två, strax innan vi ska gå ner till mormor och morfar, kommer han falla ihop av utmattning och förvandlas till ett monster som slänger igen dörren till sitt rum för att sen upprepat gallskrika, varpå hans lillebror på andra sidan dörren glatt kommer att skrika tillbaka i tron att allt är en rolig lek som storebror hittat på. Men det är inget vi känner till nu när vi sitter vid köksbordet och äter frukost. Just nu är han ett under av resonerande vältalighet.

”Pappa.”
”Ja.”
”Nu tror jag att tomten är ute och flyger med sina renar.”
”Det tror jag med. Snart ska han ju vara här.”
”Man kan inte gå barfota idag.”
”Nej, det är för kallt.”
”Eller hur! Då fryser man ihjäl fötterna!”

Vi går in till vardagsrummet. Det doftar gran, stearin och pepparkakor. På golvet sitter Elliott, med benen brett isär och vickande knubbiga fötter. I handen håller han ett lånekvitto från biblioteket. Han skrynklar ihop det och håller upp det mot takljuset. Han vrider och vänder på det, med huvudet lutat åt sidan studerar han hur ljuset faller genom det hopknycklade pappret och bestämmer sig sen för att smaka på det. Det vita kvittot mörknar av saliven. Medan jag tänder granen och fyller på nytt vatten lägger jag märke till att ett par av de hjärtformade pepparkakorna med namn på inte längre är så hjärtformade, snarare runda pepparkaksskruttar. Eliaskakan saknar e och ”Anders” stavas nu ”Ande”. Jag frågar Elias om han sett vad som hänt med pepparkakorna.

”Oj, det kanske är tomten som ätit av dem”, säger han.
”Nej. Jag tror nog det är en annan tomte som varit framme.”
”Jag med.”
”Kanske en liten tomte?”
”Ja. Det är nog Eliastomten som varit framme.”

Och så går han fram till granen, lutar sig in bland grenarna och tar ett bett av Eliaskakan.

”Så här gjorde jag, förstår du pappa.”
”Jag trodde vi kommit överens om att inte äta pepparkakorna förrän efter julafton?”
”Men jag trodde jag fådde äta dom.”
”Gjorde du?”
”Ja-aa. Det trodde jag faktiskt.”

Utanför skottar mannen fortfarande snö. Den röda Saaben är försvunnen.
Snart kommer tomten.

---


I väntan på 00-listan

När Gud är riktigt djävulsk ger han sina avbilder ryggskott - och adderar sen rethosta. Allt för att maximera ödmjukheten.

Jag är ödmjukare än någonsin.

Det är vinter och lägenheten är kallare än nosen på en isbjörn. På grund av bristfällig isolering i våra fönster tillåts nordanvinden leta sig in i varenda rum. Lidandet är monumentalt. Att frysa är det värsta jag vet; att frysa inomhus är värre. Jag ringer HSB. De säger de att de ska åtgärda felet "någon gång" i januari och det är väl bra, förutsatt att jag överlever nyåret.

Elliott har börjat krypa. Han utforskar lägenheten med en rödhårig envetenhet. Han rycker i gardiner, "läser böcker", smakar på dem; han kontrollerar att alla sladdar sitter ordentligt och söker av golvet efter saker att äta. Förra helgen avnjöt han i lugn och ro Göteborgspostens söndagsbilaga. 

Detta förändrar radikalt möblemang, kabellösningar och sinnesro.

Att under rådande omständigheter placera en gran mitt på vardagsrumsgolvet är naturligtvis en briljant idé.

Sladdar. Glitter. Granbarr. Miljarder kulörta kulor. Knubbiga händer som drar i grenar.

Julefrid?

Not so much.

Varje dag försöker Elliott ta sig in i Elias rum. Varje dag stänger Elias muttrande igen dörren i ansiktet på honom. Häromdagen släppte han dock garden för ett ögonblick, varpå Elliott smet in med sin säregna krypteknik, inspirerad av hur rekryter ålar sig fram under taggtråden på hinderbanan. När Maria lyfte ut honom ur rummet hittade hon följande saker i hans mun:

En tärning.
En blå spelpjäs.
Ett hjul till en miniatyrporsche.

Och alldeles nyss hittade jag honom inne på wc, mumifierad i toapapper.

Hur som helst. Julen är snart här och jag sitter som bäst och listar mina favoritalbum under 00-talet, vilka lär dyka upp på bloggen inom några dagar. Tills dess lägger jag upp en av mina favoritlåtar från året som gått: "Låt det dö" med Anna Järvinen.



De goda stunderna.

Om någon undrar vart jag tagit vägen så har jag lidit av ett ryggskott i två veckor, men är nu på bättringsvägen. Jag har inte kunnat sitta framför datorn några längre stunder och skriva. För ögonblicket ligger jag i soffan och lyssnar på Leonard Cohens liveplatta. Fantastisk! På bröstet klänger Elliott, på väg att somna. Vi snorar ikapp, dödsförkylda. (En kliché, jag vet. Per definition är dödsförkylning den enda förkylning vi män kan ha.) Han gnider näsan fram och tillbaka mot min vita t-shirt och lämnar små mörka fläckar av snor och saliv. Om jag försöker torka hans näsa med papper, vrider han sig i vad som verkar vara omåttliga plågor och skriker som döda spädgrisar inte gör. Så jag låter honom hållas. Han är alldeles varm och nyduschad och luktar päron. För en halvtimme sen matade jag honom med välling tills han somnade. Sen vaknade han till, vred på huvudet, smygkräktes på min cardigan och somnade om. Därav duschen, och pärondoften. Själv bytte jag bara tröja. Det krävs mer än lite uppstött fullkornsvälling för att få in mig i badrummet idag. Till det är jag på tok för sjuk.

---

"It was about 14 years ago. I was 60 years old, just a kid with a crazy dream..."
L. Cohens snack inför "Ain't no cure for love"


Trafikpolisen

”… Heja blåvitt, heja blåvitt, heja blåvitt. Heja Blåvitt. HEJA BLÅVITT! Erik! Kommer du och hälsar på mig snart? Hej då! Jag älskar dig.”
Elias ger mig telefonen, påtagligt nöjd med meddelandet till sin morbror som bestått i att tjugo gånger sjunga frasen ”heja blåvitt” för att sen komma till saken. Nu ska vi hyra film.

Det är tisdag och vädret är skoningslöst. Havsvindarna tvingar regnet ur sin vertikala bana och dropparna slår mot ansiktet som stelfrusna örfilar. Regnjackan fredar överkroppen bra. Det är värre med benen. Det enda som skyddar dem mot november i sin fulla jävlighet är ett par chinos, och inom några sekunder tränger vätan igenom det tunna bomullstyget. Låren stumnar direkt.
Bredvid mig går Elias, obekymrad, opåverkad, perfekt klädd för ovädret i tjocka, fodrade regnbyxor och regnjacka med kapuschong. En leende astronaut, på väg till biblioteket med sin lidande pappa.
Vi kommer till rondellen som ligger vid Elias förskola. Några dagisbarn är ute och leker. När de får syn på oss springer de fram till staketet, klättrar upp på det och blir hängande där, tjattrande som en klunga apor. Apor iklädda regnkläder från Didriksons. Elias låtsas inte om dem; han gör skillnad på jobb och fritid. Med en bekymrad min drar han i min jacka och vill att vi ska fortsätta. Vi går över till andra sidan rondellen. Härifrån är det cirka 200 meter till biblioteket, en cykel- och gångbana som skiljs åt av en sträng med kullerstenar. Eftersom cyklisterna kör åt båda hållen, och utan särskild hänsyn, har jag lärt Elias hur viktigt det är att gå på rätt sida. ”Du måste gå på gångbanan, annars kan du bli påkörd.” ”Ok-ej, pappa.”
Detta påbud har han verkligen tagit till sitt hjärta. Och han ser det som sitt kall att se till att alla följer trafikreglerna mellan rondellen och biblioteket.
Han patrullerar sträckan.
Längs gångbanan stannar han upprepade gånger och spanar i bägge riktningar efter potentiella regelbrytare. Vi är nästan framme vid biblioteket när han upptäcker en yngre kille, en skolpojke innesluten i hörlurar, som går bakom oss - på cykelbanan. Elias tvärstannar. Bredbent och med händerna i sidan väntar han in ynglingen. När denne närmar sig pekar Elias mot strängen av kullerstenar. Killen tar av sig hörlurarna och tittar på Elias.
”Va?”
”Du få inte gå på cykelbanan juh!”
Killen tittar frågande på mig, så jag säger:
”Du går på cykelbanan.”
Han vänder sig om och tittar ner på marken.
”Gör jag?”
”Ja.”
”Man fåå itte det förstår du!” säger Elias.
”Din säkerhet är viktig för min son.”
”Oj, förlåt mig!” säger han till Elias, skrattar och går över till rätt sida.
När killen lämnat oss bakom sig, ser Elias på mig med kisande blick. Munnen är ett streck.
”Det var tur jag säjde till honom. Eller hur, pappa?”
”Det var det.”
”Pojken säjde förlåt, pappa.”
”Mmm.”


Biblioteket är en fristad av värme. Blodet börjar åter pulsera. Kinderna brinner. Jag drar ut det klibbiga byxtyget på låren och försöker hjälpligt lufttorka benen. Jag torkar av glasögonen och går sen med Elias i släptåg mot hyllan med barnfilm. Lite otippat hittar jag en dvd jag själv vill se (och som jag vet att Elias skulle älska). Coraline, baserad på Neil Gaimans hyllade barnbok. Men jag kan inte bara slänga fram filmen. Det går inte. Så jag bestämmer mig för att dupera min son med ett lika enkelt som självklart knep. Jag plockar fram tre filmer, Coraline plus ett par andra, slumpmässigt utplockade ur hyllan. Jag säljer in de andra två som riktigt bra filmer, något Elias bara måste se. Coraline nämner jag bara i förbigående och utan passion. Knepet fungerar. Elias lutar lika omgående som förutsägbart åt det tredje alternativet. Och när jag med gnällig röst ifrågasätter filmvalet är saken klar. Coraline it is!

Ute i regnet igen. Vinden i ryggen. Framför oss går tre flickor i bredd på cykelbanan, vilket tvingar en cyklist att köra om dem via gångbanan. Elias stelnar till. Med stora ögon tittar han ömsom på mig, ömsom på cyklisten som snabbt försvinner bort mot rondellen.
”NEEEJ! Såg du pappa. Såg du. Han cyklade på gångbanan.”
”Ja, jag såg.”
”Me-een. Det fåår han ju inte.”
”Han var tvungen. Annars hade han kört på tjejerna.”
Cyklistens klavertramp har för ett ögonblick gjort honom blind för det faktum att även tjejerna bryter mot reglerna. Insikten slår honom med full kraft. Och nu tar det hus i helvete. Med armarna rakt sträckta utmed sidorna, lutar han sig framåt i någon slags japansk bugning.
”STOPP! NI FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN!”
En av flickorna rycker till och tittar hastigt åt vårt håll. Men hon vänder sig om igen, antagligen i tron att regnet och vinden spelat henne ett spratt. Elias trampar av och an och fäktar med armarna.
”Me-een. Hon hör ju’nte.”
”Nej. Det blåser för mycket.”
”Men dom får ju’nte gå där.”
”Då får du väl springa ikapp dom!”
Elias börjar springa. De tjocka byxorna tvingar honom till en mycket yvig benföring - en väderkvarn i regnställ. Men, det han saknar i löpteknik, tar han igen i energi. Och han närmar sig snabbt trion, hela tiden skrikande:
”NI FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN. HÖR NI INTE?”
Snart är han alldeles bakom dem. Han skriker fortfarande. Men då de inte tar någon notis om honom, springer han helt sonika förbi dem och gör en u-sväng tre meter framför de förvånade flickorna. Han stannar, fäller överkroppen framåt och sträcker sedan ut händerna framför sig, som om han lutade sig mot en osynlig vägg.
”STOOOPPP!” skriker han. ”MAN FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN!”
Flickorna tittar misstroget på varandra och på den lille trafikpolisen som med sträng uppsyn pekar mot gångbanan. Sen tittar de på mig, som joggat ikapp Elias för att bevittna spektaklet. Jag ler mot dem. Harklar mig.
”Ja alltså. Er säkerhet är viktig för min son.”


---


Snor

Jaha. Då sitter jag här igen och plaskar med fötterna i floden Styx. Det är en torsdagsmorgon i november och jag är förkyld, en köttcistern för en – som det verkar – gränslös snorfyndighet. Näsan rinner i så strida strömmar att jag går till datorn och googlar ”snor”. Jag hittar en artikel på Wikipedia där jag får lära mig att kroppen kan producera upp till två deciliter under ett dygn. Jag funderar på att bestrida artikeln, men låter det vara. Istället går jag tillbaka till soffan, där jag spelar färgspelet med Elias. Helst vill jag lägga mig ner, men det tillåter han inte. 

"Varför är dug sjuk?"
"Därför att jag är klen."
"Vad är klen?"
"Detsamma som svag."
"Jag är stark. Jättestark faktiskt."
"Jag vet."
”Hur snuvig är dug?”
”Jättesnuvig."
”Är dug snuvig som tio?” 
”Mer”, säger jag, ”minst som tjugo.”
”Oke-eej, jag tror dug är snuvig som tusen.”
”Ja, jag är snuvig till tusen.”

Jag går till toaletten och snyter mig, det krävs fyra omgångar för att tömma bihålorna. När jag är klar surrar det i ansiktet som om jag fått en elstöt. Tryckutjämningen får det att pipa i huvudets håligheter. Det låter komiskt. Ungefär som när man tömmer en ballong på luft. Medan ljudfenomenen dör ut, granskar mig själv i toalettspegeln. Ögonen är vattniga, näsan röd, hyn blek. Jag suckar och ler ett självömkande leende och går sedan mot köket för att servera Elias frukost.

”Vad vill du ha?”
”Hmm. Jag vet inte. Vi får seg vad vig ska hag.”

Han brukar formulera sig så, som om det är vår frukost det handlar om. Jag öppnar kylskåpet, drar ut lådan med bröd under köksbänken. Med händerna på ryggen som en tidsstudieman, går Elias sedan fram och tillbaka mellan kylskåpet och lådan och säger ”Hmm, få seg nug vad vig ska hag…”

Han bestämmer sig för fransk yoghurt, men äter bara halva då den innehåller ”banilj”, vilket han tydligen inte gillar längre. Istället serverar jag honom en korvmacka som han snabbt slukar medan vi båda tittar ut genom köksfönstret. Utanför virvlar snöflingorna i alla riktningar, mestadels uppåt, och det kanske är klokt eftersom de dör i samma stund de landar på den ännu plusgradiga marken. Det är bra att de inte får fäste; jag är inte redo för vinter. Inte än.  


----
Musik att vara förkyld till:


Mästerhjärnornas kamp

På det vita vardagsrumsbordet ligger 104 pusselbitar utspridda. Motivet är Kalle Anka med vänner på ballongfärd. Elias sitter uppkrupen på bordet och sätter ihop bitarna snabbt och effektivt.  Nästan mekaniskt. Han kliver ner, plockar upp den bok jag för tillfället läser och ger den till mig, men först efter att ha lirkat ut bokmärket så att jag inte ska veta vilken sida jag är på.

- Vill du läsa din bok pappa? frågar han artigt.
- Tack så mycket! säger jag.
- Vet du vilka djur det är mest synd om?
- Nej, ljuger jag.
- Det är rävarna.
- Jaha? Rävarna?
- Ja! Det är inte myrstackarna i alla fall, ropar han till mig medan han springer ut ur rummet.

Elias går igenom en lugn fas för tillfället. Borta är den obstinate fyraåringen. Egocentrikern. Mr Hyde. Han som med armarna i kors och putande underläpp stampar i golvet och skriker ”jag vill” eller ”jag vill inte”. Han som när han inte får som han vill knuffar in alla mina böcker i bokhyllan, som för att lämna sitt veto till den rådande hierarkin. Han som med anarkistiska metoder skapar anarki bland mina böcker. Och som med hot om kaos försöker omförhandla familjens, efter ålder fallande, beslutsordning. Istället har en alternativ Elias intagit scenen inför våra häpna föräldraögon. En balanserad, nästan människoliknande person – en resonerande charmör på dryga metern, som snällt accepterar ett nej och som opåkallat utbrister i fraser som ”Vilken trevlig dag!”.

Det hela är mycket märkligt.

Kan vi slappna av nu?

Eller är vi – som min vän Gonzo säger – bara i stormens öga?

Efter någon minut kommer Elias tillbaka in i vardagsrummet. Galopperade, med strålande ögon (sådana som bara småbarn och Carola Häggqvist har) och ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden.

– Pappaag. Får jag seg på film?

Den senaste veckan har han fått en fix idé. Helt godtyckligt har han börjat addera ett G på ord som slutar med vokal. Varför han gör det vill han inte svara på. När jag ifrågasätter den nya grammatiken, tittar han bara oförstående på mig, och så säger han ”En, tvåg, treg” och ler illmarigt, medan jag kliar mig i huvudet. Något säger mig att han driver med mig. Och att han njuter av det.

– Klart du får se en film, svarar jag.
– Vad trevligt! säger Elias. Jag vill seg Mickeg och Molleg.

Han skuttar sidledes in i sovrummet. Jag följer efter – med normal gång.

- Me-en. Var är fjärrkontrollen? Vig kan jug inte seg påg film utan fjärrkontrollen!
- Är den borta?
- Ja-aa. Dåg får vig leta!

Jag går metodiskt igenom rummet på de ställen där fjärrkontrollen normalt brukar gömma sig. Men den är borta. Elias, som står bredvid, slår ut med händerna i en gest som jag tolkar som "c’est la vie".

- Jaha, dåg får jag väl lekag istället.

Han ler mot mig och går tillbaka till vardagsrummet. Kvar står jag. Förbluffad. Under de fyra år jag levt med den här lille mannen har han aldrig låtit en försvunnen sak vara försvunnen. Normalt kräver han att jag letar rätt på den – och det omgående. Tålamod är inte en rubrik i hans CV. Och visst, nog för att han den senaste tiden filat bort de värsta kantigheterna i sin persona och tar missräkningar med större jämnmod, men det här är ju en 180-gradig personlighetsförändring. Och sådana sker inte på en vecka. Inte utan stark medicinering. Eller ett snitt i pannan. Men eftersom han låter saken bero, gör jag detsamma. Främst av lättja. Vem är jag att problematisera en sådan positiv utveckling? tänker jag och går ut i köket.

Men medan jag står där och brer en smörgås känner jag hur mysteriet med den försvunna fjärrkontrollen skaver i mitt inre. Det är något som inte stämmer. Jag känner mig lurad. Blåst. Varför var Elias så godmodig nyss? Så förbannat RP-McMurphy-post-lobotomi godmodig? Och då slår det mig: Här krävs att jag använder min slutledningsförmåga till det yttersta. Liksom Sherlock Holmes hade sin Moriarty, har jag min Elias. Och precis som psykprofilerarna i en genomsnittlig deckare tvingas gå in i mördarnas psyke för att lösa mordfallen, tvingas jag att äntra den snårskog som är en fyrårig hjärnas. Så jag tänker som en fyraåring. Och det jag kommer fram till är:

1. att han har gömt fjärrkontrollen, och
2. att jag har en ganska bra uppfattning om var.

Tio sekunder senare står jag med fjärrkontrollen handen. Jag hittar den längst ner i hans byrålåda, gömd under en t-shirt. Jag är mycket nöjd med mig själv. Stolt över att ha överlistat en fyraåring.

Pappa-Elias 1-0.

Man har väl hjärnag.

----

Favoritlåt just nu:


Ett efterlängtat besök

Elias har alltid varit förtjust i sin morbror, Erik. Men det var först när Erik drog ut öronen i en klassisk vingmutter och grymtade som en apa som han blev den odiskutabla favoriten i släkten.

Det är två år sen nu.  

Erik bor i Stockholm. Elias träffar honom alltför sällan.

Så när Erik i förra veckan ringde och berättade att han och hans flickvän, Sara, skulle till Göteborg på bröllop, och aviserade ett besök sent fredag kväll, blev Elias överlycklig. 

Hela fredagen talade han om det förestående mötet med sin favoritmorbror. Han trampade fram och tillbaka i lägenheten och talade om hur roligt det är när Erik drar i öronen och låter som en apa, om hur Erik och Sara skulle kunna stanna kvar här och byta plats med mig och Maria, bli hans nya föräldrar. ”Skulle du inte sakna oss då?” undrade jag. Jo, medgav han efter lite påtryckningar, han skulle nog längta lite. Efter ett tag.

Klockan sju var han så uppspelt inför besöket att jag började oroa mig för att han skulle få en hjärtattack. Han verkade ha en hel myrstack i brallorna. Han hoppade i soffan, klättrade på kökstolar, på mig, skuttade över golven, petade på Elliott. Och så sjöng han. Oavbrutet. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå.

Till slut frågade jag om han ville ringa Erik och tala med honom. Det ville han. Jag knappade in numret till Eriks mobil och gav honom telefonen. Efter tre signaler hörde jag telefonsvararen gå igång. Elias började tala: ”He-eej Erik. Var är du? Erik? ... Erik?... ERIK! SVARA DÅ!". Han avbröt sig och tittade på telefonen med en besviken min, sen på mig. ”Me-een. Han svarar juuu inte!” Jag förklarade för honom att det var ett inspelat meddelande och gjorde sen ett nytt försök med ett annat nummer. Den här gången svarade Erik. ”He-eej Erik. Vad gör du?” skrålade Elias, varpå han började gå runt i lägenheten med luren klistrad mot örat, precis som jag brukar göra.

Jag passade på att gå ut på balkongen för lite frisk luft filtrerad genom en Marlboro. Trots balkongdörrens tjocka treglasfönster hörde jag tydligt spridda fraser av Elias euforiska stämma:

”Var e du nånstans? När kommer du? Skynda dig Erik … Kör rally … Jag längtar efter dig!"

Jag log i Philip Morris-dimman.

När de väl anlände hade klockan hunnit bli kvart över tio. Elias, som kämpat i timmar med att hålla sig vaken, hade nu somnat i soffan. Antiklimax.

Jag lyfte upp honom, försiktigt, rädd att han skulle få ett av sina – så vanligt förekommande – yrvakna utbrott. Sedan bar jag ut honom i t-shirt och kalsonger på balkongen, i hopp om att den nästan nollgradiga temperaturen skulle väcka honom utan påföljande ilska tack vare dess status av ickemänskligt meterologiskt fenomen. Det fungerade. För när Erik och Sara, mormor och morfar kom gående nere på gatan, var Elias sitt vanliga bubblande och levnadsglada jag. Han hoppade ner från min famn, fattade tag om balkongräcket och ropade ner till sällskapet nere på gatan.

”Erik! Jag bor på våning fura!”.

I dörröppningen kramade vi om varandra och utbytte de vanliga fraserna om hur roligt det var att ses igen. Elias hoppade upp och ner och viftade med händerna över huvudet. Sen åt vi räkor och rostbröd och drack vitt vin – och så berättade Sara den stora nyheten: Att hon är gravid. Vi gratulerade de blivande föräldrarna. Och medan mormor torkade bort en tår, skålade vi andra åt det underbara faktum att Elliott och Elias ska få en kusin.

Om bebisen blir en pojke ska han heta Lennart, och om det blir en flicka: Essika!

Om Elias får bestämma.

 ---


Någon slags dagboksanteckning

Det är vackert väder idag. Ljusblå himmel, några tunna moln, och så ljuset – det där förföriska höstljuset som liksom faller i en perfekt vinkel över omgivningen och gör den extra vacker. För tillfället är jag vid sidan av mig själv. Känner mig som en samling lösa delar, som endast hänger ihop av gammal vana. Jag lyssnar på Burial, perfekt musik i mitt tillstånd. Den är skev, fragmentarisk, kommer inte rakt framifrån, utan lite från sidan. Den förvrängda ljudbilden får mig att känna mig normal igen, får mig att landa i min ofullständighet.
Igår kväll låg jag i sängen och läste en novell av Alice Munro, när Elias kom in i sovrummet. Han ställde sig vid sängkanten och började vaja fram och tillbaka från det ena till det andra benet. Sedan ställde han frågor. Varför-då-dås. ”Varför måste man sova jämt pappa?” frågade han. ”Därför att man blir trött annars”, svarade jag. Han tittade på mig och såg ut att fundera över mitt svar. Han satte ett finger i mungipan och sa ”Hmm.”. Om han varit gammal nog, skulle han förmodligen haft en bekymmersrynka i pannan. När han funderat klart satte han händerna mot sängkanten och började hoppa upp och ner, högre och högre. ”Men du hallå! Jag kommer nog inte att orka sova tusen gånger.” ”Nähä”, sa jag, ”ska du sluta sova då?” ”Ja. Varför måste man sova så många gånger egentligen?” ”Därför att hjärnan i ditt huvud behöver vila. Dessutom växer man när man sover.” Elias gick ut ur rummet. Han muttrade tyst för sig själv. ”Men du hallå. Min hjärna behöver inte vila, faktiskt.” ”Okej. Men då får du väl sova för att jag säger det då.” ”Okej då pappa. Men först måste jag äta 'källsmat'. Det måste jag faktiskt ju.” Jag log och sa: ”Gör det du. Mat är också viktigt.”

--
Burial: "Archangel"


Tidigare inlägg
RSS 2.0