kindofblue

Idag är jag frusen (kallt i lägenheten), förkyld (kallt ute) och lömhörd på vänster öra (stod alldeles för nära högtalaren under gårdagens Okkervil Riverkonsert). Lägger upp ett extra långt (25 låtar!) blandband för att lindra höstrusket. Hoppas det passar! Nu skall jag kurera förkylningen med en dokumentär om Rufus Wainwright.

"TRÖST I HÖSTRUSKET" *

01. Bob Dylan - Stuck Inside Of Mobile With the Memphis Blues Again
02. Tindersticks - Can We Start Again
03. The Shins - Australia
04. Whitest Boy Alive - Fireworks
05. The Cure - Just Like Heaven
06. Tindersticks - Another Night In
07. Band Of Horses - The End's Not Near
08. Ben Folds - Landed
09. Rufus Wainwright - Hallelujah
10. Rufus Wainwright - Across the universe
11. Rufus Wainwright - The One You Love
12. Thomas Dybdahl - Don't lose yourself
13. Blonde Redhead - Misery is a Butterfly
14. Midlake - Roscoe
15. Ed Harcourt - She Fell Into My Arms
16. Dixie Chicks - Not Ready To Make Nice
17. The Field Mice - You're Kidding Aren't You
18. Kings Of Convenience - Cayman Islands
19. Sparklehorse - Apple Bed
20. Massive Attack - Be Thankful For What You Got
21. The Beatles - A Day In The Life
22. Beirut - Mount Wroclai (Idle Days)
23. Tom Waits - Ol'55
24. David Bowie - Life On Mars
25. The Verve - Lucky Man

* Blandbandet hittar du i marginalen. Eller här!

Den har några år på nacken nu, Budweisers grabb-grabbiga reklamfilm "Wazzup". Men när det begav sig (tror det var för åtta år sedan) hörde man uttrycket överallt. Hos Letterman, i sitcoms, bland reklampolare. Barack Obamas stab (eller reklambyrå) använder samma killar och samma tema i en kampanjfilm inför presidentvalet om en vecka. Det är så genialt att jag måste lägga upp filmklippet.

Först tar vi originalet ...

Jag och den okände mannen sitter utanför klädbutiken. Vi väntar på våra respektive. Vi är varandras spegelbilder. Våra blickar möts i ett ögonblick av tyst men totalt samförstånd. Hans ansikte är tömt på innehåll. Jag har sett det ansiktsuttrycket förut - det är ett uttryck av totalt energiläckage.

Kvinnor kan i allmänhet botanisera bland kläder, prydnadssaker och krafs i timmar. De får energi av det. Fyndjakt är uppenbarligen självgenerande, och kunde man buteljera den kraftresursen, hade energifrågan varit löst en gång för alla.

De flesta män, däremot, förlorar sin energi vid dylika shoppingturer. Saven sugs ur kroppen som vore vi förmänskligade milkshakes. Vi har inte det som krävs. Helt enkelt.

Så medan kvinnorna med fjädrande steg sprintar genom butikerna, drar sig männen sakta mot ytterdörrarna. Där häckar vi - med hålögda blickar och i ömsesidig sympati, i väntan på respit.

Respiten är dock en funktion av lyckad jakt. Och lyckad jakt är i sin tur en funktion av vår skicklighet som smakråd. Inte i meningen att vi har bra smak, och absolut inte bättre än vår bättre hälft. Nej, snarare handlar det om timing. Att nicka gillande vid rätt tillfälle. Att läsa av och inte råka säga något som kan ge valmöjligheter. Ansträngt nickar vi uppmuntrande när vi får ett plagg viftat i vår riktning. Till slut nickar vi åt allt, i hopp om befrielse.

Nuförtiden har handlarna insett detta, och placerat ut stolar i de större varuhusen.
Där kan man sitta och nicka i alla fall.

----

Dagens låt: White Stripes - A martyr for my love for you

Prolog till det drama som numera går under namnet Bäckebolsincidenten.

Under återföreningen häromdagen mellan den försvunne treåringen och hans far, uppstod en smärre kalabalik. Känsloyttringarna var inte riktigt synkade dem emellan. Lättnad möttes av ilska. Kramar av slag. Blodvite uppstod. Ett tre centimeter långt sår i min panna vittnar  idag om lördagens incident på Bäckebols Köpcentrum.

[Idag: Jag och Elias sitter vid köksbordet. Han äter risifrutti och sjunger för full hals en egen version av Pippi Långstrump-låten.]

"Hää kåmme Pippi Låångstryymp. Tjollahej sjoolahåppsansaaa"
- Du Elias
- Aaa
- Har du sett pappas panna?
- Mmm ... de va inte jaa som gjorde det!
"Tjollahej sjollahåppsansa..."
- Det har jag inte sagt heller. Är det ett sår i pannan?
- Dee vaa inte ja som rivde pannan.
- Nähä, jag vet det, ljuger jag.
- Det va, det va ... [funderar] ... det VAA ... MAMMAA SOM GJORDE DET!
- Var det mamma?
- JAAA.
- Varför då?
"Hää komme PIPPII LÅÅNGSTRYYMP, TJOLLAHEJ SJOLLAHÅÅPSANSAAA ..."
- Elias! Varför gjorde hon det tror du?
- De va inte jag som rivde dig!
- Nej, jag vet, men varför gjorde mamma det då?
 "DE E INTE ILLA JA HAA ÅPA HÄÄST Å PAAPPPA..."
- Du, visst var det inte mamma som rev pappa?
- Näää!
- Vem var det då då?

"SJOLLAHOP TJOLLAHEJSANSAAA"
- Vem var...
- Jaa vill inte haa mee risifrutti nu! [lämnar bordet]

Wiseguypotential, onekligen.

-------

Kan inte riktigt släppa Okkervil River än. Här är min lista över deras tolv bästa låtar. Så som den ser ut idag.

* Okkervil River Topp 12

01. Black (Album: Black Sheep Boy)
02. Plus Ones (The Stage Names)
03. Westfall (Don't Fall In Love With Everyone You See)
04. Lost Coastlines (The Stand Ins)
05. Our Life is Not a Movie or Maybe (The Stage Names)
06. Unless It's Kicks (The Stage Names)
07. For Real (Black Sheep Boy)
08. The President's Dead (EP)
09. Singer Songwriter (The Stand Ins)
10. Bruce Wayne Campbell Interviewed On The Roof Of The Chelsea Hotel, 1979 (The Stand Ins) - Missa inte när refrängen kickar in vid 3:05!!! Suveränt!
11. Blanket and Crib (Down The River Of Golden Dreams)
12. A Stone (Black Sheep Boy)

-----
* Topplistan hittar du i marginalen. Spela. Njut.

Ansvaret som förälder är större än jag tidigare förstått. Och framförallt riskerna. Att jag skriver så beror på Per Sinding-Larsen.

Jag brukar med stort intresse titta på hans videoblogginlägg "Festival med", där kända artister får skapa egna drömfestivaler. Det slår mig att nästan alla artister refererar till sin barndom. De säger saker i stil med: "Ja, jag måste ju ha med The Band. Farsan spelade ju deras vinyler under hela min uppväxt. De har format mig.", eller: "Jag hade förmodligen inte lirat i band idag om inte morsan hade varit så galen i Paul McCartney.", eller: "Att vårt band låter som det gör beror förmodligen på att våra föräldrar var stora Cream-fans". Och så vidare.

Aj då. Det gör uppfostrandet vanskligare. Vanskligare eftersom att jag, och framförallt min musiksmak, mitt musik-DNA, en dag kan komma att bli brödtext i tidningar som Sonic eller Uncut, om min son i framtiden (hypotetiskt, jag vet) skulle bli rockstjärna.

Mina föräldrar får väl tacka sin lyckliga stjärna att jag inte blev rockmusiker. Musikaliskt lämnade de mig under mina första levnadsår närapå vind för våg. Under större delen av min barndom hade vi inte ens en skivspelare hemma. På den tiden hade min far ett motstånd mot alla nymodigheter. Text-TV kallade han bland annat trendsäkert för en övergående fluga. Och vad värre var, så tillhörde han den alltför stora skaran män, vilka har ett så bräckligt musikintresse, att det dör i samma stund de gifter sig. En gubbe med andra ord. Det finns många sådana gubbar i min bekantskapskrets. Alltför många. (Jag föredrar att vara, som någon kallade det, en åldrande hipster - dvs. en medelålders man som förtvivlat försöker hänga med i den nutida musikens svängningar.)

Med andra ord låg alla gamla vinyler nedpackade i förrådet. Musikintresset var nollgradigt. Ett faktum som lämnade mig värnlös; jag var ett potentiellt offer för vilken musikalisk radiodynga som helst.

Räddningen var dock den "skivsamling" som vi faktiskt hade. Den bestod av fyra kassettband, fyra blandband av märket Maxell 60, med massor av godbitar från den nedpackade skivsamlingen. Under bilfärderna (och de var många när jag var barn) lyssnade vi på banden, om och om igen. Edith Piaf och Bob Dylan samsades med Simon and Garfunkel, Beatles och Rolling Stones. Och Bernt Stafs "familjelycka"! Så trots "tji skivspelare" var - ironiskt nog - min musikaliska daning alldeles ypperlig. För bättre musik får man leta efter.

Och hade det inte varit för blandbanden hade mina influenser i en potentiell Sinding-Larsen-intervju förmodligen varit "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" med Povel Ramel, "Jag vill ha blommig falukorv", med Hasse Alfredsson och "Help" med The Beatles. De var nämligen hitsen på dagiset jag gick på som barn.

1983 köpte vi till slut en skivspelare. Vi var sist i Sverige. (Åtminstone bland dem som hade fungerande elektricitet.) Jag var precis fyllda fjorton och hade fört en hård och uthållig kampanj för stereoinköpet. Det hade gått trögt. Kampanjen lyckades först då jag erbjöd mig att stå för halva kostnaden, med pengar jag tjänat på mitt första sommarjobb. Att inköpet sammanföll med min mest svårartade reggaeperiod, var en olycklig slump, och stor ironi, eftersom den tvingade mina föräldrar att genomlida två år med tunga baktakter, boastade av ett par rejält feta högtalare. Bob Marley, Black Uhuru och Jimmy Cliff fick vitrinskåpen att skallra därhemma. Jag tror det är rimligt att påstå att mina föräldrar lärde sig att hata reggae under de åren. Och jag tror inte de har mjuknat än. Reggae avnjuts bäst i rummet där musiken spelas. Mina föräldrar satt aldrig där, utan i rummet bredvid. Och i rummet bredvid är reggae jamaicansk tortyr.

Tillbaka till uppfostrandet.

Att musiken jag spelar präglar min son har jag naturligtvis redan förstått. Därför serverar jag honom rikliga mängder Dylan, Waits, Beatles, Pixies, Pendergrass, Elliott Smith, The Smiths, och allt vad de heter. Detta gör jag främst av två skäl:
1: Jag vill ge honom en god uppfostran. Jag ser det som min plikt att ge honom en god musikalisk grund.  
2: Jag vill vaccinera honom mot MTV.

Efter att ha sett Sindings blogg lägger jag till ett tredje skäl.
3: Att jag inte vill ställas i dålig dager i min sons hypotetiska framtid som rockstjärna.

Och jag har gjort vad jag kan. Förra året exempelvis, lotsade jag - med varsam hand - in Elias (2 år vid tillfället) i rockens magiska värld genom att låta honom se Bruce Springsteens konsert på Hammersmith Odeon, 75. När vi släckte ned ljuset och njöt till den magiska "Thunder Road", kände jag mig som "Årets Pappa". Och ett par veckor senare visste stoltheten inga gränser, när Elias trollbunden tittade på musikdokumentärerna: "Be Here To Love Me" (Townes Van Zandt) och "Joe Strummer: the future is unwritten".

Så när en åldrande Per Sinding Larsen om tjugo år frågar Elias, rockstjärna och frontman i The Dipers, om hur hans drömfestival skulle se ut, kan jag lugnt luta mig tillbaka och klia mig i skägget, i vetskapen att ingen kan klandra mig för dess innehåll.

Jag har gjort allt man kan begära av en far.

Enligt wikipedia sjunger syrsor genom att gnida täckvingarna mot varandra, och framkallar på så vis ett förhållandevis kraftfullt ljud. Undrar om syrsan utanför mitt fönster läst detta? Jävla syrsa! Vad är grejen? Det är snart vinter, men syrsan gnider bekymmersfritt på, mitt i natten, utan en tanke på tidpunkt eller årstid. Går inte syrsor i idé eller nåt så här års? Inte den här, tydligen. Det hela är mycket störande. Som att ha en full John Cale till granne.

Dagens låt: Velvet Underground - "Venus in furs"

Jag fick precis en invitation till Spotify. Spotify är för den oinvigde en musiksajt med ett enormt, nästan heltäckande, bibliotek av streamad musik. Allt finns. Nåja, nästan i alla fall. Men, för att få tillgång till biblioteket krävs dock en "invite". Något som inte är det enklaste. Åtminstone inte än. Jag har väntat i månader.

Men nu är jag utvald. Jag är inne. Jag är spotifierad!

Min skivsamling har fått elefantiasis.

Sweet!

Dagens låt: The Coral - "Dreaming of you"

Elias har under en längre tid varit skeptisk till att lämna blöjstadiet. Toalettbesök har inte lockat nämnvärt. För honom har blöjor varit skiten.

Visst har han någon enstaka gång satt sig på pottan, men det har mest varit sekundsnabba sittningar för att glädja föräldrar och dagispersonal. Jag och Maria har misströstat.

Innan sommarlovet fick vi dock goda nyheter. Inför en häpen häpen dagispersonal hade Elias aviserat att det inte var otänkbart att han inom en snar framtid kunde tänka sig att påbörja sin potträning. Och lägga blöjan på hyllan.

Men sen kom sommaren. Och lättjan.

Toalettbesök var inte längre ett alternativ.

Vi misströstade igen. Och planerade för en framtid med ett femtonårigt blöjbarn.

Men igår hände det.

Helt otippat bad Elias mig följa med till toaletten. Han ville kissa.

Vi gick in till toan där jag varsamt placerade honom på sittringen (en tämligen svävande och livsfarlig sittplats för en treåring). Först trodde jag att det var falskt alarm. Att det återigen var fråga om en sittning för syns skull. Men se, då hände något. "Nu kommer kisset pappa!" utbrast han glatt. Och visst kom det. Först några droppar, sen en strid stråle. Sen en till. Och en till.

Inte sedan George Michael blev tagen med handen i kakburken har världen skådat en mer euforisk toabesökare. Kissad och klar hoppade Elias ner från toan med ett leende som kunde lösa energikrisen. Sedan sprang han triumferande runt i lägenheten och vrålade "Jag kunde kissa! Jag kunde!".

Varv på varv sprintade han runt till applåder och high fives, med händerna i en målgest ovanför huvudet, jublandes: "jag kissade, jag kunde, jag kunde kissa pappa, jag kunde kissa toaletten mamma!". Sen ringde han mormor och skrek samma sak, och passade samtidigt på att informera om att pojkar har pillesnopp och att mamma har en ... ros.

Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort för en liten man.

----

Dagens låt: Stone Roses - "Waterfall"

Maria (min fästmö) och Elias (3 årig son) sitter i soffan och läser Mammapraktikan, en bok som vecka för vecka beskriver graviditeten. De studerar en gravid kvinnomage i genomskärning. Elias är måttligt imponerad av konceptet. Hans kommentarer till bebisgrejen ger mig Kain och Abel-vibbar ...

- Där har vi bebisen, säger Maria till Elias. När bebisen kommer, får han bo här hemma då?

- Neeej, han fåå inte bo här. Han fåå bo i det röda huset!"

- Ska han bo i det röda huset?

- Ja!

- Skall bebisen bo helt själv?

- Ja.

- Varför vill du inte att bebisen skall bo här?

- Bebisen skall inte komma här.

- Men... då kan ju du han nån att leka med.

Tystnad.

- Vill du inte att bebisen skall komma?

- Nääee.

- Men om nu bebisen kommer ändå. Vad skall vi göra då? Skall han bo i ditt rum, eller var vill du att han skall bo någonstans?

- Han skall bo i det röda huset!
- Var ligger det röda huset nånstans?

- Men...han ska...han ska...ligga däär! (Pekar mot soffan)

- Ska han ligga i soffan?

- Aaa.

- På din plats?

- Aaaa.

- Det var snällt. Men var ska du sova då?

- Jaa skaa sova på pappas säng.

- Okej, men vad ska bebisen heta?

- Bebisen ska itte heta nåt!

- Inte nånting?

- Nä!

De bläddrar vidare i boken. Maria visar Elias en bild på ett foster, sexton veckor gammalt.

- Är det en sån bebis i mammas mage, ligger den där? (Maria pekar på sin runda mage)

- Nej, den ligger inte däär.

- Var ligger den då?

- Den ligger i soffan där!

- Men ... har bebisen kommit ut redan?

- Ja-aa.

- Jaha, men bebisen har väl inte ens något namn än?

- Jo, han har ett namm - dee ligger på bordet.

- Vad heter han sa du?

- Meen! Han ska itte heeta nånting!

- Men ska han bo härhemma då?

- Mmm, han skall bo här ... själv.

- Jaha, men var ska vi bo nånstans då?

- Vi ska bo på berget!

- Ska du, pappa och jag bo på berget.

- Jaa, å bebisen fåå itte gå på berget.

- Jaha, men var ska han bo då?

- Han ska bo i soffan här!

- Men vem ska ta hand om bebisen då?

- Ah!  Jag ska ta hand om bebisen ...  på berget ... Det ska jag göra!

----

The National - "Abel"

Nästa år blir jag pappa för andra gången.

Därför kommer jag framöver att lägga upp en intervjusvit med Elias, 3 år, som behandlar en blivande storebrors tankar om de förändringar en bebis innebär.

En första intervju är genomförd. I den tar Elias bland annat upp bebisars rätt till bostad och namn, samt andra filosofiska och praktiska funderingar.

Jag har döpt intervjun till: "Bebisen får ligga på soffan!"

---

Vashti Bunyan - "Brother"

I söndags såg jag Leonard Cohen. Cohen, vars konsert i somras på Sofiero i Helsingborg fick Jan Gradvall att löpa amok i anteckningsblocket och beskriva den som den mest givna fempoängaren någonsin, och göra jämförelser med Van 73, Dylan 66 och Elvis 55. Sådana skriverier genererar vissa förväntningar. Minst sagt.

På väg in i Scandinavium möts jag av en tämligen åldrad publik och en hel del kända ansikten. Nedanför vårt sällskap sitter bland annat Tomas Von Brömsen. (När jag passerar honom undertrycker jag tvångstanken att spontanskrika "HEBBE LELLE, PAPPA SKA GÅ PÅ CAFÉ JAPAN MED FRÖÖKEN NELSSON Å DANSA HULA HULA", mitt gamla paradnummer bland imitationer.)

På scengolvet ligger en gigantisk turkisk matta och scenen omgärdas av tygdraperier som med hjälp av golvlampor skiftar i alla regnbågens färger. När draperierna för en stund blir mörkröda saknas bara en baklängestalande, dansande dvärg och du har The Black Lodge i Twin Peaks. 

In på scen kommer musikerna, tätt följda av en spänstigt småjoggande Leonard Cohen. Jublet som möter den 74-årige giganten är mäktigt. Leonard ser rörd ut och lyfter med ett leende sin hatt till tack och startar konserten. 

Och konserten är en mäktig upplevelse. Redan efter tre fyra nummer inser man att man kommer att få uppleva något utöver det vanliga. Cohens låtkatalog är ofattbar stor, nästan outtömlig. Under tre timmar spelar han den ena klassikern efter den andra. So Long Marianne, Take this waltz, In my secret life, The Partisan m.m. är mästerliga. Ljudet är kristallklart. Musikerna som backar upp honom är fantastiska, särskilt gitarristen som under hela konserten briljerar med sitt fingerplock. Körtjejerna, med Sharon Robinson i spetsen, har rent guld i struparna.

Cohens röst (och framförallt hans ord, hans texter) är i centrum och han sjunger varje låt som om det vore för sista gången. Han går ner på knä och fraserar sin lyrik ömsom viskande, ömsom med sin djupa baryton. Han kramar ur varje ord. Inlevelsen är imponerande. Det är fantastiskt att se honom ta tillbaka "Hallelujah" från Jeff Buckley och bjuda publiken på en bergochdalbana av gåshud. Och det är svårt att tro att gubben är 74 år när hans fingrar flyger fram över nylonsträngarna under den makalösa "The Partisan". För att inte tala om hans lika flyhänta "Avalanche".

Allt som allt är detta en magisk afton. Att spela i tre timmar utan att bli tråkig kräver något extra av artisten. Och det har Cohen; han har extra allt.

----

Betyg: 5.

Bäst: Nästan omöjligt att välja. Någon av "The Partisan", "Take this waltz" eller "Avalanche".

Sämst: Att han inte spelar Sisters of Mercy och Chelsea Hotel.

Lagerbäck och fotboll. Två ord som inte bör kombineras.

Sverige gör en bra match mot Portugal. Absolut. Jag har bara en invändning. En viktig sådan.

Varför byter Lagerbäck inte in Marcus Berg?

Så här är det. Innan matchen aspirerar två spelare på platsen bredvid Zlatan. Johan Elmander och Marcus Berg. Den ene är etablerad. Den andre oprövad. Den etablerade säger öppet att han är ur form, den oprövade att han aldrig varit bättre. Valet står alltså mellan en kall spelare, och en glödhet dito - som öser in mål från alla möjliga och omöjliga lägen, oavsett i vilket lag han spelar.

Riskanalytikern Lagerbäck väljer föga förvånande Elmander. Dagsform har aldrig varit en viktig faktor för Lagerbäcks laguttagningar, däremot riskminimering. Och riskminimeringstanken kan jag väl köpa när det gäller att välja startande mittfälts- och försvarspelare. Men inte anfallsspelare. Och inte på hemmaplan. Där gäller det att vinna matcher. Alltså: Göra mål.

Elmander springer som vanligt mycket och gör en habil insats och får tack vare smörpass från bland annat Zlatan och Sebastian Larsson fyra (kanske fem) bra målchanser i första halvlek. Han missar alla.

I andra halvlek försvinner han ur matchen.

De sista trettio minuterna väntar jag på bytet som aldrig kommer.

På bänken sitter en glödhet Marcus Berg och och fryser. Ännu en talang i den långa rad av talanger som underkänts av Lagerbäck på grund av dennes obefintliga coachning*.

Är det bara jag som undrar hur länge Lagerbäck ska få hållas?

--------

Dagens låt 2: Mose Allison - "Your Mind Is On Vacation"

* Lagerbäcks coachning består huvudsakligen av två moment:
1. Att med tungan förflytta prillan från vänster till höger, och vice versa.
2. Att luta sig djupare in i avbytarbåset, samtidigt som han växlar positionen mellan de på magen korsade armarna. Ibland är höger arm överst, ibland vänster. That's it!

Det är måndag morgon. Jag är tillbaka från en underbar helg i vår vackra huvudstad. En helg som som avslutades med Leonard Cohen i Göteborg. En 74 år ung Leonard Cohen, som med spänstiga steg sprang in på Scandinaviums scen för att under tre timmar trollbinda oss i publiken med en av årets bästa konserter. Kanske till och med årets bästa. Vilken show! Recension kommer under dagen. 

Morgonens låt är en av gårdagens höjdpunker: Take this waltz.

Innan jag säger något mer vill jag först påpeka - för den som inte redan insett det - att jag älskar musik. Och att jag älskar att upptäcka ny musik.

Men jag har något att erkänna.

Även jag har dagar då jag transformeras till en skeptisk gubbe.

Ni vet vad jag talar om: jag talar om den där gubben som tycker att allt nytt är dåligt, eller i bästa fall en svag kopia av någonting bra. Någonting från förr. Ni vet, gubben som tycker att volymen är för hög, och som på fester envisas med att sänka den varje gång någon ny - och obegriplig - artist ljuder i högtalarna. Bara för att i nästa sekund maxhöja då det kommer någon gammal rökare från 1978. Det är den gubben jag talar om: Gubben som förlorade förmågan att ta in ny musik samma dag han tog studenten.

Jag har varit den gubben de senaste dagarna.

Varje gång jag satt på stereon med någon ny artist, har jag blivit rastlös. Jag har bytt till en ny skiva, blivit rastlös igen, och bytt till någon annan artist.

Och sådär har jag hållit på.

I detta tillstånd duger bara gammal musik. Tom Waits, Bob Dylan, Sam Cooke och allt vad de heter fungerar sådana här dagar som metadon för mina gubbcravings. Får jag bara en rejäl fix är jag redan efter ett par dagar tillbaka på banan. Nyfiken och avgubbifierad.  

Veckans blandband* kallar jag därför kort och gott för: "Gubbjävel!".

01. Iggy Pop - Lust For Life
02. Sly & Family Stone - Fun
03. Beatles - Eleanor Rigby
04. Sam & Dave - Soul Man
05. The Clash - Lost In The Supermarket
06. Joni Mitchell - River
07. Van Morrison - Brown-Eyed Girl
08. Jimi Hendrix - Little Wing
09. James Brown - Say It Loud, I'm Black And I'm Proud
10. Bob Marley- Concrete jungle (live)
11. Bob Dylan - Stuck Inside Of Mobile With the Memphis Blues Again
12. Neil Young - Southern Man
13. The Cure - Lovesong
14. Tom Waits - Ol' '55

* Blandbandet hittar du i vänstermarginalen. Eller här!

Läste precis att Hold Steady ställt in sin Europaturné. Gitarristen Tad Kubler är sjuk. Förhoppningsvis är det inte allvarligare än att han kommer igen. Trist förstås, men jag siktar in mig på det här istället:

Dagens låt: ?

På söndag smäller det.

Xylofon, dragspel och trummor. Cirkusmusik möter fransk film, arrangerat som "Rockabye Lullabys".

Detektivbyrån - Om du möter varg

Ikväll skall jag för första gången gå på en musikcirkel (gud vad corny det låter!) och det är biblioteket som anordnar den. Förhoppningen är att jag skall upptäcka ny bra musik den vägen. Temat för dagen är "Musik som förgyllt mitt liv under sommaren". Kopplingen till barndomens "mitt sommarlov"- uppsatser roar mig lite, men eftersom jag är ny i cirkeln vill jag naturligtvis starta med en bang och har fått ihop en låtlista som borde göra intryck. 

Så, nu sitter jag här på balkongen och lyssnar på det blandband jag nyss knåpat ihop. Bredvid mig står Elias. Som vanligt är han ömsom en rejäl smärta i stjärten, ömsom en supercharmör. En Dr Jekyll och Mr Hyde med mjölktänder och Bamsepyjamas. 

För ögonblicket har han antagit den trevligare av de två personligheterna. Han kommenterar med hög stämma de människor som med paraply i handen passerar huset: "HAAN SOM GÅÅ DÄÄ NEERE HAA PLERAPLU!". Sedan sjunger han för full hals med i refrängen till Bon Ivers "Skinny Love": "Maa maa maaa MAA MAAAAA". Och det måste sägas: lyckas man få en treåring att sjunga med i en av sina låtar har man per definition lyckats. Då svänger det! Och det skulle förmodligen gjort Bon Iver stolt. Om han bara visste.

"Mitt Sommarlov":

01. The National - 'Start A War'
02. Jim James & Calexico - 'Goin' to Acapulco*
03. Fleet Foxes - 'Mykonos'
04. Okkervil River - 'Plus Ones'
05. Bon Iver - 'Skinny Love'
06. Dennis Brown - 'Westbound Train'
07. Harold Melvin & the Blue Notes - 'Wake Up Everybody'
08. Noah and the Whale - '2 Atoms In A Molecule'
09. Johnny Flynn - 'The Wrote And The Writ'
10. Joe Simon - 'Drowning In The Sea Of Love'
11. Ray LaMontagne - 'Trouble'
12. The Field Mice - 'Emma's House'
13. Townes Van Zandt - 'Waiting Around To Die'
14. Nick Cave & The Bad Seeds - 'Hold On To Yourself'
15. Neil Young - 'The Needle And The Damage Done'
16. Glasvegas - 'Daddy's Gone'
17. The Jam - 'Down In The Tubestation At Midnight'
18. Joe Dassin - 'Les Champs Élysées'
19. Paul Weller - 'Where'er Ye Go'
20. Tom Waits - 'Martha'

De flesta låtarna är redan upplagda på bloggen, men vill du trots det lyssna på blandbandet  "Mitt Sommarlov" så hittar du det här!