kindofblue

Under lunchrasten idag tog jag en sväng på stan. Hösten lockade ut mig. Löven skiftade i rött och gult och föll och virvlade runt i luften för att samlas upp längs trottoarerna i rombformade högar. När jag kom till den nerslitna affärsgatan i centrum såg jag en man stå utanför SE-Banken. Han var blek, uppsynen allvarlig. Håret låg vattenkammat i en sidbena och den grå kostymen var minst en storlek för liten. I handen höll han en bibel med nötta läderpärmar. Han talade entonigt på engelska, sa att Jesus minsann är den bäste vän vi människor någonsin haft. ”Oh, I thought it was the dog”, sa jag. Engelsmannen vände sig mot mig. ”Oh no! The dog is fine, but just a pet. Think of all the good things Jesus has done for us.” Han sa det med ett ansiktsuttryck tömt på det kärleksbudskap Jesus förkunnade. Jag svarade inte utan fortsatte gå mot parken framför min arbetsplats. På gräsmattan stod en fin äldre dam och drog i kopplet till sin labrador som hade huvudet begravt i en lövhög. Hon talade till den som om den vore ett olydigt barn. "Sluta slicka på bajset", sa hon och hytte med fingret. Hon såg förnärmad ut, som om hunden medvetet generade henne. Hon håller säkert med engelsmannen, tänkte jag medan jag gick över till andra sidan gatan. Och när jag klev in genom dörren till jobbet kunde jag fortfarande höra den gamla damen skälla på hunden därborta i parken. Förmodligen för att den betedde sig som en hund.

Hon ser litet grand ut som Goldie Hawn i sina onaturligt stora och ljusblå ögon. Hon är yngre än jag, tre år yngre, men jag upplever henne som äldre. Att jag gör det har inget med verkligheten att göra. Det säger mer om min självbild än om hennes hy – som är felfri. Hon är smal och har nära till leendet och rör sig fram och tillbaka över stolen och gestikulerar livligt med välmanikyrerade händer. Hon talar snabbt och öppenhjärtigt. Folk gör ofta det när de kommer till mig. Jag är inte någon psykolog men tas ofta för en samtalspartner av den kalibern, och jag slås över hur lättvindigt många människor öppnar sig för mig. Hur villiga de är att på några minuter släppa in en okänd människa in i sitt innersta så länge denne lyssnar, så länge denne bara tittar dem i ögonen och verkligen lyssnar.

 

Hon säger att hon inte bara söker jobb utan dessutom just nu befinner sig mitt inne i en personlig kris. Samtidigt som hennes chef gav henne sparken, sparkade hennes man sig lös med en annan kvinna.

 

Men det är inte slut ännu, säger hon. Hon går i parterapi med sin man, och hon får inte uttala sig bittert under samtalen. Därför tvingas hon spy sin galla över mannen till alla förutom honom själv.

 

Nu väntar hon på att han ska bestämma sig för om han ska komma tillbaka eller inte. Hon väntar på domen. Är skräckslagen för den. Och hennes galla är så mild att jag känner mig manad att säga till henne att det är normalt. Att vreden är okej. Jag försöker göra det med glimten i ögat, vill opponera mig över att det är upp till honom, att det är hon som väntar, men jag tiger. Och jag vill brista ut i en närmast tvångsmässig lustighet om svinaktiga män som plötsligt slår mig, men jag tvingar mig att hålla inne med den. Min roll tillåter inte den sortens humor – även om syftet är gott. Istället hummar och nickar jag så taktfullt jag förmår.

 

Hon berättar om sin bakgrund som studieadministratör, vad jobbet innebar, vad som krävdes av henne. Sedan säger hon att det är här är en bra dag, att hon normalt inte kan fokusera på jobbsökandet sedan allt hände. Jag hummar och nickar och säger att jag förstår och någonting om tid och sår och hur saker går upp och går upp och ner. Jag generas över mina banaliteter, men hon ser lättad ut. Hon säger att hon vill se framåt, så gott det går. Jag svarar att det är klokt. Sunt och svårt, men klokt. Så jag frågar henne vad hon gör just nu.

 

Hon säger att hon gråter mycket.

 

---

 

Det är lustigt hur vissa personer plötsligt dyker upp i ens liv.  Någon som inte fanns där dagen innan. Och då menar jag inte ens livs kärlek eller barn eller några liknande sentimentaliteter. Nej, jag tänker på de där andra, de där uppseendeväckande originalen som man aldrig känner, men som under en kort period tillhör ens liv därför att de tycks dyka upp överallt. Som om ens dagliga rutt plötsligt synkroniserats genom någon okänd naturlag. Jag talar om lustifikationerna, de som sätter lite färg på tillvaron.

För mig är dessa färgkluddar i den grå vardagen utan undantag gubbar i de övre åren. Kort och gott: manliga seniorer med det lilla extra.

 

I somras, till exempel, mitt i den värsta hettan, såg jag Toppluvemannen vart jag än gick: nere på gatan, vid affären, utanför jobbet. Alltid i ny toppluva i någon iögonfallande kulör (som om inte toppluvan i sig var nog iögonfallande). Efter ett tag kom jag på mig själv med att längta efter våra oplanerade möten. Jag lekte gissningslekar som "Dagens färg" och "Randigt eller rutigt".

 

Men lika plötsligt som han dök upp, försvann han ur mitt liv.

 

Under mina morgonpromenader året dessförinnan mötte jag nästan dagligen en man i rutiga shorts, knähöga vita strumpor och ryggsäck. Med ett leende som gav intrycket av att han spatserade i stark motvind, höll han tummarna käckt instoppade i ryggsäcksremmarna och såg ut som någon slags överårig scout. Ah, vilken kärlekshistoria var inte det! Efter honom var det "Mannen i svetsglasögonen". Och i flera års tid har jag ju haft mina tête-à-têtes med Bakåtlutarmannen, mannen som bara genom sin uppenbarelse hånskrattar åt Sir Isaac Newton. Fast honom träffar jag ju fortfarande och han räknas därför inte in bland dessa tillfälliga och anonyma bekantskaper då vi numera har en relation. En relation som i och för sig endast består i att han, när han får syn på mig, hälsar med en långsam, yvig armrörelse från höften högt över huvudet, varpå jag förväntas göra detsamma.

 

Nu har jag en ny favorit. Varje dag sedan en vecka tillbaka möter jag en krumryggad, vithårig farbror som tar sig fram på en slags överdimensionerad trehjuling. I klassisk beige gubbpoplin, bekymmersrynka i pannan och bister min trampar han frenetiskt på pedalerna, men lyckas trots frenesin inte få upp cykeln i en hastighet högre än normal promenadtakt.

 

Jag har inte döpt honom ännu, men han är fantastisk!

 

Undrar om han är släkt med Toppluvemannen?

Förr hände det att man missade ett telefonsamtal för att man inte hann fram till telefonen i tid. Numera handlar det mer om att man inte hinner nysta upp sladdhärvan till öronpluggarna. Om man överhuvudtaget hittar telefonen.

Elias äter frukost i köket och tvingar mig att sitta bredvid. "Vill inte vara fäälv", säger han.

 

Egentligen vill jag hellre luta mig tillbaka i soffan med en kopp kaffe och titta på morgonteve. Men här sitter jag nu och betraktar mitt barn medan han i ultrarapid slevar i sig rostad majs.

 

Att se på när en unge, omständligt och ofokuserat, äter fil och flingor är verkligen titta-på-färg-som-torkar-tråkigt. Så för att roa honom (och framförallt mig själv) improviserar jag en dialog mellan mig och en imaginär kung. Kungen förmanar mig, uppfostrar mig. Och "han" gör det på ett sätt som Elias direkt inser är en parodi av mig själv. Men vad kungen än säger, härmar jag honom bara och byter ut av ett orden i den nyss uttalade meningen mot en toaklingande fras.

 

Elias älskar det, han kluckar av skratt.

 

När jag till sist besvarar kungens: "Var inte löljig!" med "Var inte blöjig", sprutar en fontän av filmjölk över bordet. Med uppenbar andnöd och tårar i ögonen, ser Elias på mig:

"Pappa!", gurglar han fram med munnen full av filmjölk. "Det där var det roligaste jag hört!".

 

Man måste känna sin publik, sägs det, och det är så klart sant.

Fast femåringar är enkla.