Nystart.
Jag saknar bloggen, och bloggandet. Har bestämt mig för att börja uppdatera igen - om musiken, livet och historierna däremellan. Återkommer efter semestern, dvs i augusti.
Ha en skön sommar!
/ Anders
---
Längesen...
Två nya favoriter
"July Flame"- Laura Veirs
Det är så kallt att till och med radiovågorna fryser till is.
---
Dagens låt, en av årets bästa: Faith/Void (Bill Callahan)
GOD JUL!
Så här dagen före julafton vill jag passa på att tacka alla er som - trots mitt sporadiska bloggande - ständigt återkommer till bloggen med kommentarer, glada tillrop eller bara för att läsa lite i smyg.
Det är mycket uppskattat!
Just nu sitter jag på en pall i vardagsrummet. Hukad över tv-bänken skriver jag dessa rader medan The Pogues står för julstämningen. I soffan bakom mig sitter Elias och "läser" ur Petter och hans fyra getter med hög och teatralisk stämma. På golvet halvligger Elliott som någon slags badnymf och småtuggar på senaste numret av Kamera och Bild.
Ute faller snön och jag hoppas det håller i sig. Det var inte igår som vi senast hade en vit jul på västkusten.
GOD JUL!
---
Först till kvarn...
Om någon är så hopplöst 2008 att denne inte har Spotify, så har jag en inbjudan över. Skicka ett mail till mig på copycamp[@]hotmail[.]com så skickar jag inloggningsuppgifter.
Först till kvarn gäller!
Oemotståndlig musikglädje med Ben Folds (och publiken)
"Army"
Inte över kullen än
---
Väggmålarmusik
En vän, en erfaren hemrenoverare, sa för några år sen till mig och Maria att hoppa över färgperioden. "Ni kommer ändå tröttna på alla teoretiskt vackra väggnyanser och till slut måla vitt. Det är en naturlag. Mitt råd till er är att göra det redan från början."
Vi struntade naturligtvis i rådet och målade vardagsrummet grått. Och det var början på ett Aftonbladet-eller-Expressande, min alldeles egen sten att rulla uppför kullen. Eller rolla. För det är jag som målar. Maria sköter kollegieblocket. Kollegieblocket, där hon skriver ner vad vi behöver göra.
Vi tröttnade snart på grått. Varpå väggarna i omgångar målades om i fyra allt ljusare nyanser av brunt. Vi tröttnade igen och målade över det ljusbruna med en marginellt ljusare färg.
Sen började fondväggsperioden. Fondväggsmaran. Röd fondvägg. Brun. Brun med naivt målad röd plumpfläck. Vit med chokladbrun revär. Vit med två chokladbruna revärer. Svart. Svart med guldpluttar. Svart igen.
Jag har tålmodigt rollat, gång på gång, i den enfaldiga tron att varje gång varit den sista. Men i förrgår tog Maria återigen fram kollegieblocket, skrev några rader, rev ut sidan och gav den till mig.
Igår målade jag vardagsrummet vitt, och lyssnade på svart musik.
Vi borde lyssnat på min vän.
----
"Keep your worries", Guru feat. Angie Stone. Sommarmusik, perfekt att måla några väggar till.
--
Mmm, visst hörru.
Det är ironiskt, jag vet. Jag lovade ett inlägg om dagen och har sedan dess inte skrivit en rad på bloggen. Jag borde vetat bättre: man ska aldrig lova frekventa blogginlägg, utan bara skriva, allt annat är att tigga om tidsbrist. Och mycket riktigt. Sekunden efter jag plitade ner mitt löfte, började mina söner på allvar demonstrera vad de förväntar sig av mig som tvåbarnsförälder. Sisyfosarbete? Inte en chans! Sisyfos var en glidare! Tänk att under tystnad få rulla en sten upp- och nerför en kulle, i all evighet. Vilken lättnad, vilken skön paus från vardagen, så obekymrat.
På tal om ironi. I morse stod jag i ett underkylt kaskadregn utanför ICA och läste Aftonbladets löpsedel; med knubbiga versaler gallskrek den följande mening:
"Nu är supersommaren här!".
---
Dagens skönaste låt: Richard Hawley - Coles Corner
.
Hej!
Way Out West
Trodde inte att det skulle bli av i år. Det är dyrt och framförallt: Hur löser man barnvaktsfrågan? Vi talar alltså om barnpassning i två dagar.
Av två gossar. En matglad bebis samt en treåring som ljuger om sin ålder.
Det kommer bli roligt men ett påpekande är på sin plats: ett plus ett är inte två.
Inte alls.
Särskilt inte när den större av de två gossarna har ett rörelsemönster som en trollslända. Det är en utmaning värdig en elitidrottare utan sömnbehov.
Sen kommer det förmodligen bli kräks och bajs.
Eller förresten.
Vi garanterar det.
I två dagar alltså.
Det är en stor tjänst. Gigantisk rentav.
Så, det är med stor tacksamhet jag sitter jag här och tummar på två biljetter till Way Out West. Festivalpassen kommer i A4-format och känns lika behändiga som tiodalermyntet.
Biljetten är betald och barnvakten ordnad.
Allt tack vare en genuint snäll fästmö.
Och dito mormor och morfar.
It's all good.
Nedan är en spellista med artister och låtar jag inte vill missa:
Way Out West på Spotify
Verkligheten har många sanningar
---
Bästa låten idag: Strange things will happen (Radio Dept.)
En ny dag
... är dagens:
Det här gillar jag. Mycket.
Access denied, please try later!
Jag slutade röka igår.
Och därmed slutade också min hjärna att fungera. Den var mos. Jag kunde inte tänka, inte tala, hittade inte ord; och varje gång jag försökte föra en tankegång från A till B försvann jag in i en labyrint, full av synaptiska återvändsgränder.
På bussen, på väg till gårdagens korpmatch, satt jag med en engelsk antologi med texter utvalda av Joyce Carol Oates. "The Coat Collar pressed rough against her neck", läste jag. Coat Collar? Det är ju de där snibbarna högst upp på skjortor, tänkte jag. Men vad heter de på svenska? Jag ägnade tjugo frustrerade minuter, nästan hela resan, åt problemet. Till slut kom ordet: Krage. Ahh! Katarsis! Jag andades återigen med långa, lugna andetag.
Men det var bara början. Strax därpå upptäckte jag att min hjärna saknade ytterligare - mer eller mindre viktig - information. Min systers andranamn, Alfred Hitchcock, Anders Borg, Steven Spielberg, Rosenbad, Att ha eller inte ha av Ernest Hemingway - allt var oåtkomligt. Istället fick jag ett meddelande: Hjärnan är tyvärr inte tillgänglig just nu, försök igen lite senare. Ha en bra dag och välkommen åter!
Jag började röka idag.
.
"Jag sprang 1,2 km och överlevde!"
Lungorna är lika raspiga som Khonnors "Dusty".
Hemmet skrämmer inte mig
Och så gled ännu ett kanonväder förbi mitt fönster, utan att jag gick ut och njöt av det. Vad är upp med det? Att ständigt klaga över vädret, för att sedan, när våren kommer med sitt guld, sitta inne och läsa en bok. En bra bok förvisso, Hundra dagar av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, men ändå bara en bok. Nej, hädanefter ska jag sluta tjata om dåligt väder, för det är inomhus jag trivs bäst. Inomhus, i soffan, läsandes eller skrivandes till lågmäld musik. Denna självinsikt leder ofrånkomligen till en annan: Att alla mina skogspromenader med Elias är obesjungna offer, kärleksbevis i det tysta; för dessa vandringar i naturen är inte bara teoretiska utan faktiska våldshandlingar mot mig själv. Mitt DNA saknar klorofyll. Mina lungor kräver inte frisk luft. Jag är Tjuren Ferdinand, med korkeken utbytt mot en semihörnsoffa från Mio. Mentalt är jag redan pensionär; och övergången till en fullblodsdito lär bli den enklaste man någonsin hört talas om.
Syster! Jag är redo för mitt bad nu!
Hade alldeles glömt bort Martha Wainwright
Jag minns att vår praktikant, Jonas, stängde av den i panik. För många fula ord, sa han. För många gudstjänster? frågade jag och satte istället på Sufjans Stevens "John Wayne Gacy Jr", där Sufjan, utan fula ord, berättar historien om seriemördaren som grävde ner ett trettital barn under sitt hus i Boston. Den tyckte han var bättre, Jonas.