Nystart.

Jag saknar bloggen, och bloggandet. Har bestämt mig för att börja uppdatera igen - om musiken, livet och historierna däremellan. Återkommer efter semestern, dvs i augusti.
Ha en skön sommar!

/ Anders

---


Längesen...

...tänkte slå ett slag för ett par band från Göteborg. Den gemensamma nämnaren för banden är en gammal skolkamrat som brukade briljera inför oss häpna klasskamrater genom att skapa fantastiska symfonier med gaffel och kniv på glas, tallrikar och bord i skolmatsalen.
Det första bandet kommer säkert släppa en skiva (åtminstone hoppas jag det) snart: The Elliots. Kolla in deras MySpace här! Om det andra, Cloudchamber, släpper en platta har jag inte en aning om. Men ingen skulle bli gladare än jag om andra upptäckte den overkligt vackra "Hands and Feet". Lyssna på den här!

Två nya favoriter

"Heaven can wait" - Charlotte Gainsbourg feat. Beck




"July Flame"- Laura Veirs


Mormödrar är världens bästa uppfinning. Helt barnfri resten av kvällen.

Elias sover över hos mormor och morfar i natt. Elliott sover. Nu blir det The Wire, tredje säsongen. Mmmm...

Klockan 20.30. Inkommande sms:

Pusslat, läst och ätit havregrynsgröt. Lugn nattning med ordentlig tandborstning. Han har somnat, trodde jag. Reser sig och säger: "Jag har mycke jobb på natten." Nu sitter han och ritar och är nöjd och glad. Jag ligger bredvid och läser. / Kram Mormor

---

Dagens bästa låt: Pete Dohertys "The last of the english roses", en lika skamlös som underbar stöld från The Cure's "lullaby".


Det är så kallt att till och med radiovågorna fryser till is.

Nere på gatan ser jag en man med en schäfer. Mannen välklädd i thermobyxor, Canadian Goose och ryssmössa, hunden i päls och trampdynor. De har - vad det verkar - varit på långpromenad i skogen. Den stackars hunden trippar med snabba tassisättningar vid sidan av husse, som om marken inte var belagd med snö och is, utan av glödande kol. Hade jag varit hunden, skulle jag bitit husse i benet. Minst.

---
Dagens låt, en av årets bästa: Faith/Void (Bill Callahan)


GOD JUL!

Så här dagen före julafton vill jag passa på att tacka alla er som - trots mitt sporadiska bloggande - ständigt återkommer till bloggen med kommentarer, glada tillrop eller bara för att läsa lite i smyg. 

Det är mycket uppskattat! 

Just nu sitter jag på en pall i vardagsrummet. Hukad över tv-bänken skriver jag dessa rader medan The Pogues står för julstämningen. I soffan bakom mig sitter Elias och "läser" ur Petter och hans fyra getter med hög och teatralisk stämma. På golvet halvligger Elliott som någon slags badnymf och småtuggar på senaste numret av Kamera och Bild.

Ute faller snön och jag hoppas det håller i sig. Det var inte igår som vi senast hade en vit jul på västkusten.

GOD JUL!

---


Först till kvarn...



Om någon är så hopplöst 2008 att denne inte har Spotify, så har jag en inbjudan över. Skicka ett mail till mig på copycamp[@]hotmail[.]com så skickar jag inloggningsuppgifter.
Först till kvarn gäller!


Oemotståndlig musikglädje med Ben Folds (och publiken)



"Army"

Inte över kullen än

Löpning är ett mycket billigt föryngringsmedel. Det är Regaine för kroppen. Efter en fyrakilometers morgontur känner jag mig yngre och fräschare än på mycket länge. Nu ska jag läsa "Dorian Grays porträtt".

---

Väggmålarmusik

En vän, en erfaren hemrenoverare, sa för några år sen till mig och Maria att hoppa över färgperioden. "Ni kommer ändå tröttna på alla teoretiskt vackra väggnyanser och till slut måla vitt. Det är en naturlag. Mitt råd till er är att göra det redan från början." 

Vi struntade naturligtvis i rådet och målade vardagsrummet grått. Och det var början på ett Aftonbladet-eller-Expressande, min alldeles egen sten att rulla uppför kullen. Eller rolla. För det är jag som målar. Maria sköter kollegieblocket. Kollegieblocket, där hon skriver ner vad vi behöver göra. 

Vi tröttnade snart på grått. Varpå väggarna i omgångar målades om i fyra allt ljusare nyanser av brunt. Vi tröttnade igen och målade över det ljusbruna med en marginellt ljusare färg.

Sen började fondväggsperioden. Fondväggsmaran. Röd fondvägg. Brun. Brun med naivt målad röd plumpfläck. Vit med chokladbrun revär. Vit med två chokladbruna revärer. Svart. Svart med guldpluttar. Svart igen.

Jag har tålmodigt rollat, gång på gång, i den enfaldiga tron att varje gång varit den sista. Men i förrgår tog Maria återigen fram kollegieblocket, skrev några rader, rev ut sidan och gav den till mig.

Igår målade jag vardagsrummet vitt, och lyssnade på svart musik.

Vi borde lyssnat på min vän.

----

"Keep your worries", Guru feat. Angie Stone. Sommarmusik, perfekt att måla några väggar till.
--


Mmm, visst hörru.

Det är ironiskt, jag vet. Jag lovade ett inlägg om dagen och har sedan dess inte skrivit en rad på bloggen. Jag borde vetat bättre: man ska aldrig lova frekventa blogginlägg, utan bara skriva, allt annat är att tigga om tidsbrist. Och mycket riktigt. Sekunden efter jag plitade ner mitt löfte, började mina söner på allvar demonstrera vad de förväntar sig av mig som tvåbarnsförälder. Sisyfosarbete? Inte en chans! Sisyfos var en glidare! Tänk att under tystnad få rulla en sten upp- och nerför en kulle, i all evighet. Vilken lättnad, vilken skön paus från vardagen, så obekymrat.

På tal om ironi. I morse stod jag i ett underkylt kaskadregn utanför ICA och läste Aftonbladets löpsedel; med knubbiga versaler gallskrek den följande mening: 
"Nu är supersommaren här!".

---

Dagens skönaste låt: Richard Hawley - Coles Corner
.


Hej!

Det har varit låg aktivitet på bloggen på sistone. Den här veckan tänker jag åtgärda det med ett inlägg om dagen. Det finns saker att säga, historier att berätta och låtar att spela. Men först "Up with people". En av världens bästa låtar. Come on and dance!



Way Out West

Trodde inte att det skulle bli av i år. Det är dyrt och framförallt: Hur löser man barnvaktsfrågan? Vi talar alltså om barnpassning i två dagar.
Av två gossar. En matglad bebis samt en treåring som ljuger om sin ålder.
Det kommer bli roligt men ett påpekande är på sin plats: ett plus ett är inte två.
Inte alls.
Särskilt inte när den större av de två gossarna har ett rörelsemönster som en trollslända. Det är en utmaning värdig en elitidrottare utan sömnbehov.
Sen kommer det förmodligen bli kräks och bajs.
Eller förresten.
Vi garanterar det.
I två dagar alltså.
Det är en stor tjänst. Gigantisk rentav.
 
Så, det är med stor tacksamhet jag sitter jag här och tummar på två biljetter till Way Out West. Festivalpassen kommer i A4-format och känns lika behändiga som tiodalermyntet
Biljetten är betald och barnvakten ordnad.
Allt tack vare en genuint snäll fästmö.
Och dito mormor och morfar.
It's all good.

Nedan är en spellista med artister och låtar jag inte vill missa:

Way Out West på Spotify


Verkligheten har många sanningar

Fysisk status: ryggvärk, förmodad magkatarr, sex kilos övervikt och akut trötthet. Det kunde varit värre, men är inte troligt. Jag kommer nuförtiden på mig själv med att bli imponerad, och inte minst inspirerad, varje gång jag ser en vältränad kropp på teve eller på gatan. Jag blir träningsugen. Vilket i nio fall av tio snabbt går över. Min känsla är dock fortfarande, mina fyrtio år till trots, att jag är en tvättbrädeförsedd hardbody. Att verkligheten inte håller med är en annan sak. Verkligheten har många sanningar och det är min känsla som gäller. Och om den skulle förändras, finns alltid en morgondag.

---
Bästa låten idag: Strange things will happen (Radio Dept.)


En ny dag

Om gårdagens låt var ...




... är dagens:


Det här gillar jag. Mycket.


Access denied, please try later!

Jag slutade röka igår.

Och därmed slutade också min hjärna att fungera. Den var mos. Jag kunde inte tänka, inte tala, hittade inte ord; och varje gång jag försökte föra en tankegång från A till B försvann jag in i en labyrint, full av synaptiska återvändsgränder.

På bussen, på väg till gårdagens korpmatch, satt jag med en engelsk antologi med texter utvalda av Joyce Carol Oates. "The Coat Collar pressed rough against her neck", läste jag. Coat Collar? Det är ju de där snibbarna högst upp på skjortor, tänkte jag. Men vad heter de på svenska? Jag ägnade tjugo frustrerade minuter, nästan hela resan, åt problemet. Till slut kom ordet: Krage. Ahh! Katarsis! Jag andades återigen med långa, lugna andetag.

Men det var bara början. Strax därpå upptäckte jag att min hjärna saknade ytterligare - mer eller mindre viktig - information. Min systers andranamn, Alfred Hitchcock, Anders Borg, Steven Spielberg, Rosenbad, Att ha eller inte ha av Ernest Hemingway - allt var oåtkomligt. Istället fick jag ett meddelande: Hjärnan är tyvärr inte tillgänglig just nu, försök igen lite senare. Ha en bra dag och välkommen åter!

Jag började röka idag.
.


"Jag sprang 1,2 km och överlevde!"

Funderar på att låta trycka upp en t-shirt med den texten. Jag har precis "löptränat" och är kind of blue i ansiktet. Kondisen är väl sådär

Lungorna är lika raspiga som Khonnors "Dusty".



Hemmet skrämmer inte mig

Och så gled ännu ett kanonväder förbi mitt fönster, utan att jag gick ut och njöt av det. Vad är upp med det? Att ständigt klaga över vädret, för att sedan, när våren kommer med sitt guld, sitta inne och läsa en bok. En bra bok förvisso, Hundra dagar av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, men ändå bara en bok. Nej, hädanefter ska jag sluta tjata om dåligt väder, för det är inomhus jag trivs bäst. Inomhus, i soffan, läsandes eller skrivandes till lågmäld musik. Denna självinsikt leder ofrånkomligen till en annan: Att alla mina skogspromenader med Elias är obesjungna offer, kärleksbevis i det tysta; för dessa vandringar i naturen är inte bara teoretiska utan faktiska våldshandlingar mot mig själv. Mitt DNA saknar klorofyll. Mina lungor kräver inte frisk luft. Jag är Tjuren Ferdinand, med korkeken utbytt mot en semihörnsoffa från Mio. Mentalt är jag redan pensionär; och övergången till en fullblodsdito lär bli den enklaste man någonsin hört talas om. 
Syster! Jag är redo för mitt bad nu!
 


Hade alldeles glömt bort Martha Wainwright

Senast jag lyssnade på låten "Bloody Mother Fuckin Asshole", var på mitt förra jobb. 
Jag minns att vår praktikant, Jonas, stängde av den i panik. För många fula ord, sa han. För många gudstjänster? frågade jag och satte istället på Sufjans Stevens "John Wayne Gacy Jr", där Sufjan, utan fula ord, berättar historien om seriemördaren som grävde ner ett trettital barn under sitt hus i Boston. Den tyckte han var bättre, Jonas.



Tidigare inlägg
RSS 2.0