Har återigen sugits in i Haruki Murakamis magiska - men realistiska - värld. Denna gång After Dark. En roman jag rekommenderar varmt. Veckans blandband startar med en extremt bakåtlutad trombonjazzlåt: "Five spot after dark", varifrån Murakami hämtat sin boktitel. Den är muskelavslappnande, som bomull för själen och garanterat receptfri. Utöver den är låtlistan fylld till bredden av lågmälda låtmakare som Nick Drake, Townes Van Zandt och James Taylor. För tempo och puls och sväng står The Soundtrack of our lives, Spinners och Amadou & Mariam. Bland andra.
Enjoy!

Spotify: Musikodysséen II: "After Dark"

Bilden: Guru Jazzmatazz


Hade förra helgen besök av HSB:s representanter samt gladlynt kille med truckerkeps och termokamera för att undersöka exakt hur kallt det är i lägenheten, framförallt i områdena runt alla fönster.

De var nollgradiga! 

Och vår lägenhet visade sig vara kallast i hela huset. 

Sannolik orsak: Hantverkare med spring i benen, kaffesug och hemlängtan. Man tackar! 

Tänker från och med nu lägga in ett blandband i veckan (kallat Musikodysséen del 1, 2, 3 osv tills jag inte pallar längre) bestående av femstjärniga låtar utan bäst före datum. Låtar ur alla tänkbara genrer och tidsepoker. I Musikodysséen 1 trängs till exempel äldre vita crooners som Frank Sinatra och Chet Baker med svart guld signerat Guru Jazzmatazz, Raphael Saadiq och Gang Starr. Dessutom får du höra Cohen sjunga: "...we are ugly but we have the music." Bara en sån sak!

Musikodysséen 1

Elias sover över hos mormor och morfar i natt. Elliott sover. Nu blir det The Wire, tredje säsongen. Mmmm...

Klockan 20.30. Inkommande sms:

Pusslat, läst och ätit havregrynsgröt. Lugn nattning med ordentlig tandborstning. Han har somnat, trodde jag. Reser sig och säger: "Jag har mycke jobb på natten." Nu sitter han och ritar och är nöjd och glad. Jag ligger bredvid och läser. / Kram Mormor

---

Dagens bästa låt: Pete Dohertys "The last of the english roses", en lika skamlös som underbar stöld från The Cure's "lullaby".

Det är en vit jul. Den insnöade omgivningen skapar en märklig akustik, ljuden är förvrängda men samtidigt tydligare än vanligt. Utanför huset skottar en man snö. Skrapandet från snöskyffeln letar sig upp mot balkongen där jag sitter och röker. Ljudet är skarpt och klart, som om han stod precis bredvid mig. Motorvägen ligger en halvmil bort och utom synhåll, men det dova mullret skapar en mäktig ljudkuliss som ackompanjerar skrapandet från skyffeln. En talgoxe sveper kvittrande förbi. Motorn från en gammal röd Saab hackar och hostar på parkeringsplatsen. Det gör mig sorgsen. Hur länge till kommer man att kunna höra det i framtiden?
Jag går in i köket. Där sitter Elias. Han har varit uppe sen klockan sju i morse. Nu är den tio. Det är julafton och han är sällsynt artig, milt upphetsad inför tomtens ankomst. Han är ännu i den ålder då julklappar endast tilldrar sig ett vagt intresse jämfört med jultomtens knackande på dörren. Han är uppspelt och förväntansfull. Lite senare, vid halv två, strax innan vi ska gå ner till mormor och morfar, kommer han falla ihop av utmattning och förvandlas till ett monster som slänger igen dörren till sitt rum för att sen upprepat gallskrika, varpå hans lillebror på andra sidan dörren glatt kommer att skrika tillbaka i tron att allt är en rolig lek som storebror hittat på. Men det är inget vi känner till nu när vi sitter vid köksbordet och äter frukost. Just nu är han ett under av resonerande vältalighet.

”Pappa.”
”Ja.”
”Nu tror jag att tomten är ute och flyger med sina renar.”
”Det tror jag med. Snart ska han ju vara här.”
”Man kan inte gå barfota idag.”
”Nej, det är för kallt.”
”Eller hur! Då fryser man ihjäl fötterna!”

Vi går in till vardagsrummet. Det doftar gran, stearin och pepparkakor. På golvet sitter Elliott, med benen brett isär och vickande knubbiga fötter. I handen håller han ett lånekvitto från biblioteket. Han skrynklar ihop det och håller upp det mot takljuset. Han vrider och vänder på det, med huvudet lutat åt sidan studerar han hur ljuset faller genom det hopknycklade pappret och bestämmer sig sen för att smaka på det. Det vita kvittot mörknar av saliven. Medan jag tänder granen och fyller på nytt vatten lägger jag märke till att ett par av de hjärtformade pepparkakorna med namn på inte längre är så hjärtformade, snarare runda pepparkaksskruttar. Eliaskakan saknar e och ”Anders” stavas nu ”Ande”. Jag frågar Elias om han sett vad som hänt med pepparkakorna.

”Oj, det kanske är tomten som ätit av dem”, säger han.
”Nej. Jag tror nog det är en annan tomte som varit framme.”
”Jag med.”
”Kanske en liten tomte?”
”Ja. Det är nog Eliastomten som varit framme.”

Och så går han fram till granen, lutar sig in bland grenarna och tar ett bett av Eliaskakan.

”Så här gjorde jag, förstår du pappa.”
”Jag trodde vi kommit överens om att inte äta pepparkakorna förrän efter julafton?”
”Men jag trodde jag fådde äta dom.”
”Gjorde du?”
”Ja-aa. Det trodde jag faktiskt.”

Utanför skottar mannen fortfarande snö. Den röda Saaben är försvunnen.
Snart kommer tomten.

---

Så här dagen före julafton vill jag passa på att tacka alla er som - trots mitt sporadiska bloggande - ständigt återkommer till bloggen med kommentarer, glada tillrop eller bara för att läsa lite i smyg. 

Det är mycket uppskattat! 

Just nu sitter jag på en pall i vardagsrummet. Hukad över tv-bänken skriver jag dessa rader medan The Pogues står för julstämningen. I soffan bakom mig sitter Elias och "läser" ur Petter och hans fyra getter med hög och teatralisk stämma. På golvet halvligger Elliott som någon slags badnymf och småtuggar på senaste numret av Kamera och Bild.

Ute faller snön och jag hoppas det håller i sig. Det var inte igår som vi senast hade en vit jul på västkusten.

GOD JUL!

---

Om någon är så hopplöst 2008 att denne inte har Spotify, så har jag en inbjudan över. Skicka ett mail till mig på copycamp[@]hotmail[.]com så skickar jag inloggningsuppgifter.
Först till kvarn gäller!

Bonniers Bokförlag, Stockholm, en mulen novemberdag.

Anton, min vän!
Jag vill gärna kalla dig "min vän" och hoppas att du inte misstycker. För det känns redan nu som om jag känner dig. Och jag tror att vår vänskap kommer bli långvarig. Det är i alla fall min förhoppning.
       Nåväl, Anton. Vilken fantastisk berättelse du skickat till oss. Alla här på Bonniers fullkomligt älskar ditt manus, och det har löpt runt våra rum likt en budkavle och är nu så sönderläst att sidorna fransat sig. Dessutom är fjärde kapitlet numera oläsligt. När Lotta Svensson, lektör, läste om mötet mellan Erik Sand och hans enbente far, mångsysslaren och före detta minröjaren Allan Sand, föll så många tårar ner i manuset att bokstäverna flöt ut till en oigenkännlig massa. Faktorn Anders Svenson blev i sin tur så upprörd över den bittra socialarbetaren Margot Svenssons elakheter, att han råkade spilla ut ett bräddfyllt glas Merlot över kapitel 7. Bortsett från svårigheten vi nu finner i att läsa kapitlet, tar doften av det billiga rödvinet udden av historien.
       Är det möjligt att få en ny kopia?
       Hur som helst. Din historia om den fjortonårige Erik Sand har både lekfullhet och allvar. Och den blir aldrig tråkig, trots att den egentligen handlar om en högst ordinär resa genom landet i jakten på en försvunnen far. Men det är en resa med humor och värme. Scenerna är dråpliga och slår an känslosträngar som alla kan känna igen sig i utan att bli övertydliga eller onödigt vaga. Pappans kärlek till Vilse i pannkakan. Hans eviga citerande ur Den ståndaktige tennsoldaten. Hans problem att hitta jeans som passar. Irritationen över den påstridiga butikssäljaren, som hävdar att han aldrig sett ett byxben sitta snyggare, och ilskan över den dubbla avgiften för uppläggningen av jeansen. Eriks glädje över att alltid vinna mot sin far när de spelar boll. Sorgen över att aldrig kunna slå en tunnel på honom. Kärleken dem emellan.
        Sannerligen en utmärkt debut. 
        Vi ser fram emot ett samarbete!

Med vänliga hälsningar!
Bo K. Blad, Bonniers


---

Bäst idag: Solomon Burke - Flesh and blood

”Vill du ha?”
Han håller fram ett fat med kakor; smutsränder längs kanten, förmodligen inte diskat på en vecka. Sannolikt längre. ”Nej tack, det är bra.” ”Säkert? Köpt på Konsum.” Nikotingula fingrar skakar fatet mot mig. Trugar. Kakorna hoppar upp och ner, går sönder, blir till fler kakor. Jag tittar på honom. En gång i tiden hängde han med Gustav V; spelade tennis med honom, tyckte om honom, ignorerade ryktena. Tillsammans förvandlade de Båstad till ett champagnedränkt tennismecka, men det är längesen nu. Nu är kroppen förkrympt. Ansiktet grått och insjunket. Jag letar efter något tecken på den forna kraften, förgäves, om den finns där döljer den sig väl. ”Jag är mätt”, säger jag till slut, trots att magen värker av hunger. Han ställer ner fatet (”Jajadå, skyll dig själv.”) och tänder en Prince, den tredje på lika många minuter. Han torrhostar och drar tre djupa bloss; det är allt han behöver. Glöden rör sig snabbt som en stubintråd mot filtret. Jag har aldrig sett något liknande. Torrhosta, tre bloss, fimpa. Om och om igen. Han är varningstexten som till slut övertalar mig att sluta röka. Jag tar en klunk kaffe ur koppen jag själv diskat när jag kom, och som jag trots ett närmast tvångsmässigt gnuggande ändå äcklas av. Rummet luktar rök och ålderdom. De vita strukturtapeterna är gula, i taket en sotfläck som flyter ut i ett bläckplumpsmönster som ser ut som liemannen. Ska jag berätta för honom att döden smygtittar däruppe? Nej. Förmodligen vet han redan. 
---