Ge mig en kyss, säger hon.
Du vet inte om du vill, så du säger:
Varför då?
Varför inte?
Ni sitter på ett kafé i hennes hemstad. Du är på bortaplan, i underläge. Det är er första date och ni har känt till varandras existens i trettio timmar. Ni möttes under fredagsnatten. Nu är det söndag och ni har inte en aning om vad era själar har för chanser. Snarare en önskan. En önskan om att hitta någon som kan fylla ut den andra hälften i den så förhärligade tvåsamheten. Är det verkligen så, tänker du medan du i smyg monterar upp piedestalen, att det finns någon för alla. Någon speciell. Och vad är i så fall sannolikheten att just denna tjej skulle vara denna någon – orimligt. Hon är inte särskilt vacker. Inte särskilt spirituell. Dessutom lite oförskämd. Halva tiden ni sitter där och dricker te och smular med kakor vänder hon sig om och hälsar på vänner och bekanta som i strid ström går förbi bordet ni sitter vid. Varje gång klockan som hänger över dörren darrande pinglar till, svänger hon runt för att se vem som är på väg in. Hon gör det mitt i dina meningar. Du kommer av dig, känner dig oviktig, liten. Hon osynliggör dig med sin nonchalans. Och ökar på samma gång sin attraktionskraft. Är hon inte vackrare nu än när du först klev in på kaféet? Du inser illusionen, men puttar snabbt ner insikten från piedestalen. Här finns inte plats för klarsynthet. Öl gör kvinnor vackra, ensamhet gör dem oemotståndliga. Och du är ensam.
Så du kysser henne.

----

Dagens låt: Cherry Ghost - Thirst For Romance

Det är fredag eftermiddag på ICA Maxi. Butiken är överfull av stressade människor på väg hem från jobbet. Normal hövlighet är satt på undantag. Vid räkdisken råder kaos. Folk trängs och roffar, hängande över varandra, åt sig de sista påsarna med räkor. En gammal dam, som bevisligen stod först i kön, blir utan. Hon skakar på huvudet och går mot charken. Istället för räkor och formfranska, får hon nöja sig med rostbiff och vitlökskryddad potatissallad.  Hon tittar på mig och ler bittert, som om hon vill säga: ”Vart är världen på väg?”. Jag ler mot henne och himlar med ögonen till svar: ”Det finns gott om idioter, var glad att du inte är en av dem.”.

Jag närmar mig kassorna. Köerna sträcker sig som bläckfiskarmar längs gångarna. För en sekund funderar jag på att lämna vagnen och gå, men ångrar mig. Istället försöker jag lista ut vilken kassa som är snabbast. Väl medveten om att jag av hävd alltid väljer den som går långsammast, tar jag den som ser ut att ta längst tid. Det visar sig vara klokt. Kön flyter snabbt och jämnt framåt. Kön bredvid, däremot, den jag skulle tagit om jag valt med förnuftet, står still. Avläsningsanordningen har slutat fungera. Folket i kön muttrar. Otåliga fredagsansikten spanar längs raderna av kassor, i hopp om en kort kö eller – den största illusionen av dem alla – en ledig kassa. Någon sådan finns naturligtvis inte.

En medelålders dam, finklädd, med perfekt make up och långa välmanikyrerade naglar, bryter sig ut ur den stillastående kön och tränger sig in fyra platser framför mig. Det är fredag eftermiddag, men hennes uppsyn är en måndagmorgon. Antitesen till att det är roligare att gråta i en Mercedes. Hon ursäktar sig dock inte, utan hävdar att hon varit före alla här, att hon minsann stod först i kön bredvid, och att hon har bråttom. Sättet hon gör det på tar udden av det sorl av missnöje som sekundsnabbt spridit sig i kön. Det tystnar tvärt, sånär som på en äldre man som står ett par platser framför mig. Han harklar sig högljutt och säger något jag uppfattar som en humoristisk kommentar om ”trängselskatt”. Han verkar nöja sig med det. För han säger inget mer.

Men det muttras bakom mig. Det hör jag tydligt. Och även om jag inte hör vad de pratar om, förstår jag om vem.

När damen står som nummer två i kön, gör hon en gest som bara kan tolkas som att hon precis kommit på någonting. Hon vänder sig om och tittar sökande med blicken och verkar finna det hon glömt. Sedan knuffar hon till sin korg, som för att markera sin plats näst längst fram och springer förbi mig och resten av kön. Sekunden efter, går mannen som harklade sig fram och flyttar på hennes korg. Han ställer den mitt emellan köerna och ställer sig på hennes plats. Det blir hans tur. Han lägger upp varor, betalar. Just som han packar ner varorna kommer damen tillbaka. Hon tittar sig omkring, som för att fråga vem som varit oförskämd nog att ta hennes korg ut ur kön. Hon får inget svar.

Mannen visar inte med en min att det är han som flyttat på korgen. Han börjar gå mot utgången, men vänder om halvvägs, tittar på henne och säger med hög röst:

”Skyll dig själv!”


---
Dagens skönaste låt:

Jaha. Då sitter jag här igen och plaskar med fötterna i floden Styx. Det är en torsdagsmorgon i november och jag är förkyld, en köttcistern för en – som det verkar – gränslös snorfyndighet. Näsan rinner i så strida strömmar att jag går till datorn och googlar ”snor”. Jag hittar en artikel på Wikipedia där jag får lära mig att kroppen kan producera upp till två deciliter under ett dygn. Jag funderar på att bestrida artikeln, men låter det vara. Istället går jag tillbaka till soffan, där jag spelar färgspelet med Elias. Helst vill jag lägga mig ner, men det tillåter han inte. 

"Varför är dug sjuk?"
"Därför att jag är klen."
"Vad är klen?"
"Detsamma som svag."
"Jag är stark. Jättestark faktiskt."
"Jag vet."
”Hur snuvig är dug?”
”Jättesnuvig."
”Är dug snuvig som tio?” 
”Mer”, säger jag, ”minst som tjugo.”
”Oke-eej, jag tror dug är snuvig som tusen.”
”Ja, jag är snuvig till tusen.”

Jag går till toaletten och snyter mig, det krävs fyra omgångar för att tömma bihålorna. När jag är klar surrar det i ansiktet som om jag fått en elstöt. Tryckutjämningen får det att pipa i huvudets håligheter. Det låter komiskt. Ungefär som när man tömmer en ballong på luft. Medan ljudfenomenen dör ut, granskar mig själv i toalettspegeln. Ögonen är vattniga, näsan röd, hyn blek. Jag suckar och ler ett självömkande leende och går sedan mot köket för att servera Elias frukost.

”Vad vill du ha?”
”Hmm. Jag vet inte. Vi får seg vad vig ska hag.”

Han brukar formulera sig så, som om det är vår frukost det handlar om. Jag öppnar kylskåpet, drar ut lådan med bröd under köksbänken. Med händerna på ryggen som en tidsstudieman, går Elias sedan fram och tillbaka mellan kylskåpet och lådan och säger ”Hmm, få seg nug vad vig ska hag…”

Han bestämmer sig för fransk yoghurt, men äter bara halva då den innehåller ”banilj”, vilket han tydligen inte gillar längre. Istället serverar jag honom en korvmacka som han snabbt slukar medan vi båda tittar ut genom köksfönstret. Utanför virvlar snöflingorna i alla riktningar, mestadels uppåt, och det kanske är klokt eftersom de dör i samma stund de landar på den ännu plusgradiga marken. Det är bra att de inte får fäste; jag är inte redo för vinter. Inte än.  


----
Musik att vara förkyld till:

På det vita vardagsrumsbordet ligger 104 pusselbitar utspridda. Motivet är Kalle Anka med vänner på ballongfärd. Elias sitter uppkrupen på bordet och sätter ihop bitarna snabbt och effektivt.  Nästan mekaniskt. Han kliver ner, plockar upp den bok jag för tillfället läser och ger den till mig, men först efter att ha lirkat ut bokmärket så att jag inte ska veta vilken sida jag är på.

- Vill du läsa din bok pappa? frågar han artigt.
- Tack så mycket! säger jag.
- Vet du vilka djur det är mest synd om?
- Nej, ljuger jag.
- Det är rävarna.
- Jaha? Rävarna?
- Ja! Det är inte myrstackarna i alla fall, ropar han till mig medan han springer ut ur rummet.

Elias går igenom en lugn fas för tillfället. Borta är den obstinate fyraåringen. Egocentrikern. Mr Hyde. Han som med armarna i kors och putande underläpp stampar i golvet och skriker ”jag vill” eller ”jag vill inte”. Han som när han inte får som han vill knuffar in alla mina böcker i bokhyllan, som för att lämna sitt veto till den rådande hierarkin. Han som med anarkistiska metoder skapar anarki bland mina böcker. Och som med hot om kaos försöker omförhandla familjens, efter ålder fallande, beslutsordning. Istället har en alternativ Elias intagit scenen inför våra häpna föräldraögon. En balanserad, nästan människoliknande person – en resonerande charmör på dryga metern, som snällt accepterar ett nej och som opåkallat utbrister i fraser som ”Vilken trevlig dag!”.

Det hela är mycket märkligt.

Kan vi slappna av nu?

Eller är vi – som min vän Gonzo säger – bara i stormens öga?

Efter någon minut kommer Elias tillbaka in i vardagsrummet. Galopperade, med strålande ögon (sådana som bara småbarn och Carola Häggqvist har) och ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden.

– Pappaag. Får jag seg på film?

Den senaste veckan har han fått en fix idé. Helt godtyckligt har han börjat addera ett G på ord som slutar med vokal. Varför han gör det vill han inte svara på. När jag ifrågasätter den nya grammatiken, tittar han bara oförstående på mig, och så säger han ”En, tvåg, treg” och ler illmarigt, medan jag kliar mig i huvudet. Något säger mig att han driver med mig. Och att han njuter av det.

– Klart du får se en film, svarar jag.
– Vad trevligt! säger Elias. Jag vill seg Mickeg och Molleg.

Han skuttar sidledes in i sovrummet. Jag följer efter – med normal gång.

- Me-en. Var är fjärrkontrollen? Vig kan jug inte seg påg film utan fjärrkontrollen!
- Är den borta?
- Ja-aa. Dåg får vig leta!

Jag går metodiskt igenom rummet på de ställen där fjärrkontrollen normalt brukar gömma sig. Men den är borta. Elias, som står bredvid, slår ut med händerna i en gest som jag tolkar som "c’est la vie".

- Jaha, dåg får jag väl lekag istället.

Han ler mot mig och går tillbaka till vardagsrummet. Kvar står jag. Förbluffad. Under de fyra år jag levt med den här lille mannen har han aldrig låtit en försvunnen sak vara försvunnen. Normalt kräver han att jag letar rätt på den – och det omgående. Tålamod är inte en rubrik i hans CV. Och visst, nog för att han den senaste tiden filat bort de värsta kantigheterna i sin persona och tar missräkningar med större jämnmod, men det här är ju en 180-gradig personlighetsförändring. Och sådana sker inte på en vecka. Inte utan stark medicinering. Eller ett snitt i pannan. Men eftersom han låter saken bero, gör jag detsamma. Främst av lättja. Vem är jag att problematisera en sådan positiv utveckling? tänker jag och går ut i köket.

Men medan jag står där och brer en smörgås känner jag hur mysteriet med den försvunna fjärrkontrollen skaver i mitt inre. Det är något som inte stämmer. Jag känner mig lurad. Blåst. Varför var Elias så godmodig nyss? Så förbannat RP-McMurphy-post-lobotomi godmodig? Och då slår det mig: Här krävs att jag använder min slutledningsförmåga till det yttersta. Liksom Sherlock Holmes hade sin Moriarty, har jag min Elias. Och precis som psykprofilerarna i en genomsnittlig deckare tvingas gå in i mördarnas psyke för att lösa mordfallen, tvingas jag att äntra den snårskog som är en fyrårig hjärnas. Så jag tänker som en fyraåring. Och det jag kommer fram till är:

1. att han har gömt fjärrkontrollen, och
2. att jag har en ganska bra uppfattning om var.

Tio sekunder senare står jag med fjärrkontrollen handen. Jag hittar den längst ner i hans byrålåda, gömd under en t-shirt. Jag är mycket nöjd med mig själv. Stolt över att ha överlistat en fyraåring.

Pappa-Elias 1-0.

Man har väl hjärnag.

----

Favoritlåt just nu:

Elias har alltid varit förtjust i sin morbror, Erik. Men det var först när Erik drog ut öronen i en klassisk vingmutter och grymtade som en apa som han blev den odiskutabla favoriten i släkten.

Det är två år sen nu.  

Erik bor i Stockholm. Elias träffar honom alltför sällan.

Så när Erik i förra veckan ringde och berättade att han och hans flickvän, Sara, skulle till Göteborg på bröllop, och aviserade ett besök sent fredag kväll, blev Elias överlycklig. 

Hela fredagen talade han om det förestående mötet med sin favoritmorbror. Han trampade fram och tillbaka i lägenheten och talade om hur roligt det är när Erik drar i öronen och låter som en apa, om hur Erik och Sara skulle kunna stanna kvar här och byta plats med mig och Maria, bli hans nya föräldrar. ”Skulle du inte sakna oss då?” undrade jag. Jo, medgav han efter lite påtryckningar, han skulle nog längta lite. Efter ett tag.

Klockan sju var han så uppspelt inför besöket att jag började oroa mig för att han skulle få en hjärtattack. Han verkade ha en hel myrstack i brallorna. Han hoppade i soffan, klättrade på kökstolar, på mig, skuttade över golven, petade på Elliott. Och så sjöng han. Oavbrutet. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå.

Till slut frågade jag om han ville ringa Erik och tala med honom. Det ville han. Jag knappade in numret till Eriks mobil och gav honom telefonen. Efter tre signaler hörde jag telefonsvararen gå igång. Elias började tala: ”He-eej Erik. Var är du? Erik? ... Erik?... ERIK! SVARA DÅ!". Han avbröt sig och tittade på telefonen med en besviken min, sen på mig. ”Me-een. Han svarar juuu inte!” Jag förklarade för honom att det var ett inspelat meddelande och gjorde sen ett nytt försök med ett annat nummer. Den här gången svarade Erik. ”He-eej Erik. Vad gör du?” skrålade Elias, varpå han började gå runt i lägenheten med luren klistrad mot örat, precis som jag brukar göra.

Jag passade på att gå ut på balkongen för lite frisk luft filtrerad genom en Marlboro. Trots balkongdörrens tjocka treglasfönster hörde jag tydligt spridda fraser av Elias euforiska stämma:

”Var e du nånstans? När kommer du? Skynda dig Erik … Kör rally … Jag längtar efter dig!"

Jag log i Philip Morris-dimman.

När de väl anlände hade klockan hunnit bli kvart över tio. Elias, som kämpat i timmar med att hålla sig vaken, hade nu somnat i soffan. Antiklimax.

Jag lyfte upp honom, försiktigt, rädd att han skulle få ett av sina – så vanligt förekommande – yrvakna utbrott. Sedan bar jag ut honom i t-shirt och kalsonger på balkongen, i hopp om att den nästan nollgradiga temperaturen skulle väcka honom utan påföljande ilska tack vare dess status av ickemänskligt meterologiskt fenomen. Det fungerade. För när Erik och Sara, mormor och morfar kom gående nere på gatan, var Elias sitt vanliga bubblande och levnadsglada jag. Han hoppade ner från min famn, fattade tag om balkongräcket och ropade ner till sällskapet nere på gatan.

”Erik! Jag bor på våning fura!”.

I dörröppningen kramade vi om varandra och utbytte de vanliga fraserna om hur roligt det var att ses igen. Elias hoppade upp och ner och viftade med händerna över huvudet. Sen åt vi räkor och rostbröd och drack vitt vin – och så berättade Sara den stora nyheten: Att hon är gravid. Vi gratulerade de blivande föräldrarna. Och medan mormor torkade bort en tår, skålade vi andra åt det underbara faktum att Elliott och Elias ska få en kusin.

Om bebisen blir en pojke ska han heta Lennart, och om det blir en flicka: Essika!

Om Elias får bestämma.

 ---

Det är vackert väder idag. Ljusblå himmel, några tunna moln, och så ljuset – det där förföriska höstljuset som liksom faller i en perfekt vinkel över omgivningen och gör den extra vacker. För tillfället är jag vid sidan av mig själv. Känner mig som en samling lösa delar, som endast hänger ihop av gammal vana. Jag lyssnar på Burial, perfekt musik i mitt tillstånd. Den är skev, fragmentarisk, kommer inte rakt framifrån, utan lite från sidan. Den förvrängda ljudbilden får mig att känna mig normal igen, får mig att landa i min ofullständighet.
Igår kväll låg jag i sängen och läste en novell av Alice Munro, när Elias kom in i sovrummet. Han ställde sig vid sängkanten och började vaja fram och tillbaka från det ena till det andra benet. Sedan ställde han frågor. Varför-då-dås. ”Varför måste man sova jämt pappa?” frågade han. ”Därför att man blir trött annars”, svarade jag. Han tittade på mig och såg ut att fundera över mitt svar. Han satte ett finger i mungipan och sa ”Hmm.”. Om han varit gammal nog, skulle han förmodligen haft en bekymmersrynka i pannan. När han funderat klart satte han händerna mot sängkanten och började hoppa upp och ner, högre och högre. ”Men du hallå! Jag kommer nog inte att orka sova tusen gånger.” ”Nähä”, sa jag, ”ska du sluta sova då?” ”Ja. Varför måste man sova så många gånger egentligen?” ”Därför att hjärnan i ditt huvud behöver vila. Dessutom växer man när man sover.” Elias gick ut ur rummet. Han muttrade tyst för sig själv. ”Men du hallå. Min hjärna behöver inte vila, faktiskt.” ”Okej. Men då får du väl sova för att jag säger det då.” ”Okej då pappa. Men först måste jag äta 'källsmat'. Det måste jag faktiskt ju.” Jag log och sa: ”Gör det du. Mat är också viktigt.”

--
Burial: "Archangel"

En åttaårig pojke hade en lillasyster som led av leukemi. En dag fick han veta att hon skulle dö om hon inte fick en blodtransfusion. Hans föräldrar förklarade för honom att hans blod förmodligen stämde överens med systerns, och att han i så fall kunde bli hennes blodgivare. De frågade honom om han ville testa sitt blod. Det ville han. De åkte till sjukhuset och blodet visade sig passa perfekt. Föräldrarna undrade om han kunde tänka sig att ge sin syster en liter blod, då det var hennes enda chans att överleva. Pojken skruvade lite på sig och bad att få tänka på saken över natten.

Tidigt nästa morgon gick han in till föräldrarnas sovrum och sa att han var villig att ge blod. Så de tog med honom till sjukhuset, där personalen placerade honom på en brits bredvid hans sexåriga syster. De blev båda uppkopplade intravenöst. En sjuksyster tappade honom på den liter blod som behövdes. När hon var klar låg pojken alldeles tyst på britsen. Han betraktade hur hans blod föll ner i systerns droppåse; hur det sedan långsamt rann ner mot hennes armveck. Han kände sig dåsig och var precis på väg att somna när en läkare kom in i rummet för att höra hur han mådde. Han öppnade då ögonen och frågade:

”Hur snart kommer jag att börja dö?”


----

Dagens låt: Blood Bank (Bon Iver)

Det är en grå onsdag. Höst utan höstfärger. Jag har lämnat en blyg, nyklippt Elias på dagis och sitter nu hemma och skriver. Maria och Elliott myser i vardagsrummet.  

Hösten har redan inslag av vinter. I morse var det nollgradigt. Små, tunna moln av kondens lämnade läpparna när jag andades; frosten låg som ett flortunt täcke på gräsmattorna utanför huset. Elias satt snett på höften i barnvagnen och orerade om troll, spöken och skelett (eller som han säger: "sklellellett"). Han gör det nuförtiden.

Igår passade vi hans kompis Ebba, också fyra år, och medan de åt glass i köket kunde jag och Maria från vardagsrummet höra hur han upprepat la ut texten om dessa varelser. Han ältade så mycket att jag till slut bara väntade på att Ebba skulle tröttna och säga något i stil med: ”Men det var då ett jävla tjat om troll!”. Men det gjorde hon naturligtvis inte. Fyraåringar tänker inte så, de har elefanthud mot upprepningar.

Tydligen bor det i alla fall spöken uppe vid sjön (var nu den ligger), på ett ställe han kallar ”Trasel” (var nu det ligger). Spöken och "sklellelett" finns inte på riktigt, brukar han dock säga. De finns bara på låtsas, i slott och i tecknade filmer. Men troll finns. De bor i mörka skogar och så vitt Elias vet bor det tre stycken alldeles bakom huset, i Fontinskogen: ett litet tjockt troll, ett som är ”långt som Johnny” och ett normalväxt men ganska elakt troll. Detta är faktum som inte bör ifrågasättas. Då blir han sur.


---

Bonus: Bra låtar under 2009 (Spotify)

(PS. Den nya bloggen är designad av Maria, fästmö, mor till mina barn och nu: HTML-häxa.)

Budapest. Centralstationen. Anslutningståget mot Belgrad rullade långsamt in på perrong två. Det var dags för mig och H att åka vidare. Smaken av de ryska cigaretterna vi rökt tidigare under dagen låg som en besk hinna i munnen, och vi var båda en aning berusade. H lite mer än jag. Faktum var att han hade varit det sen vi lämnat Göteborg ett dygn tidigare. Det var viktigt för honom att vara lite mer, lite storslagnare. Lite smutsigare. Och jag misstyckte inte. Det här var hans resa, hans äventyr, och han tänkte inte låta en sekund gå till spillo. Alltså drack han – för det gjorde äventyrarna i hans värld.

Under några lyckliga timmar hade jag och H – i mycket skrynkliga kläder – lekt västerländska valutakungar. Budapest var en utmärkt stad för den sortens lekar 1991.  Vi hade druckit champagne på Hotel Ritz. Vi hade promenerat i solsken längs snöiga gator. Och vi hade pratat och skrattat och spenderat struntsummor på mat och dryck och en smärre förmögenhet på batterier till H:s bandspelare – tolv batterier var faktiskt dyrare än en trerätters middag på Ritz.

Ladorna skramlade förbi i hög fart och man fick passa sig noga då man gick över vägen för att inte bli påkörd. H sjöd av energi och tycktes aldrig stå still. Han pratade oavbrutet om sina storslagna planer för resan och envisades hela tiden med att vi skulle testa nya saker; och i brist på verkliga utmaningar hade vi köpt ett paket ryska cigaretter. Vi rökte dem på ett av stadens kaféer. De smakade vidrigt. Som att röka asfalt. Asfalt inlindat i gammalt vått tidningspapper.

Vi klev på tåget, trängde oss förbi några resenärer som stod och pratade i mittgången och letade upp vår kupé. Den var av den gamla sorten med två motstående soffor och uppfällbara armstöd. H satte upp bandspelaren på fönsterbordet, dukade upp baguetter och dricka. Under bordet ställde han en halvt urdrucken whisky. Sedan sträckte vi ut våra trötta ben på varsin soffa. H satte på bandspelaren, Nick Cave. Till gnisslet av tåghjul som sakta sattes i rörelse åt vi våra medhavda smörgåsar då tåget lämnade stationen. Vi satt som bäst och gratulerade oss själva till lyckan av en egen kupé med verkliga sovmöjligheter, då skjutdörrarna öppnades. In i kupén kom Östeuropas motsvarighet till Lilla Fridolf och Selma.

Mannen var Kefirgubben personifierad: senig, brunbränd och väderbiten. Frun var mycket tjock, nästan sfärisk, och klädd i lager på lager. I handen höll hon en urdrucken petflaska. Gissningsvis var hon i trettio- fyrtioårsåldern, men hucklet och de bittra ansiktslinjerna fick henne att se ut som sextio. I släptåg hade mannen och kvinnan två barn, en pojke i sexårsåldern och en rultig, cirka nio år gammal flicka med tjurig uppsyn. Flickan hade en docka i handen och revor i strumpbyxorna. Familjen hade bagage nog för ett genomsnittligt svenskt radhusområde, och inom loppet av några sekunder satt jag och H – till förmån för sju resväskor och tre sprängfulla, svarta sopsäckar – som klistrade vid våra fönsterplatser. H sänkte volymen på bandspelaren, tog fram whiskyn och serverade mig en stadig drink. Den var välkommen.

Mannen smilade upp sig och avslöjade en skinande gul tandrad med inslag av guld.

– Yugoslavia, sa han och pekade på sin familj.
– Sweden, svarade jag.
– Ah! sa han.

Jag och H lutade oss tillbaka i våra säten. Vi var trötta efter ett dygns resande och höll just på att somna då den tjuriga flickan beslöt sig för att dra i det snöre som hängde ner mellan dockans ben. Oväsendet från dockan var imponerande.

”MAAAAMM-AAAAAA. MAAAAA-MMM-AAAAAA”

Pappan log ursäktande. Hucklemamman, däremot, blev tvärilsk och började hamra med den tomma petflaskan mot flickans huvud. Flickan sjönk ihop i en hög på sätet, och såg nu – om möjligt – ännu tjurigare ut än tidigare. Jag tittade på H. Jag såg hur han försökte behärska sig. Han knep ihop munnen och liksom vibrerade. Kvävda skrattparoxysmer spred sig som små vågor över ansiktet; ögonen var fyllda av tårar. Synen tvingade mig att bita mig hårt i kinden för att inte explodera i ett skrattanfall. Mamman vände sig mot mig och log och himlade med ögonen som om hon ville säga: ”Barn!”. Jag nickade ett överslätande ”Ingen fara!” till svar. Då drog dottern i snöret igen.

”MAAAMM-AAAAAA. MAAAA-MMM-AAAAAA”

Dockan hann aldrig skrika färdigt innan petflaskan träffade flickans huvud. Pappan ryckte på axlarna och log sitt guldgula leende. Scenen var som tagen ur en film av Fellini. Kupén var vårt Amarcord. H, som satt mittemot mig, såg nu ut att sprängas inifrån. Han bokstavligen studsade på sätet i en inverterad skrattattack; han höll munnen stängd och verkade ha svårt att andas; näsborrarna vidgades för varje frustande andetag.

H bytte kassett i bandspelaren och vred upp volymen. Ljudmässig omtänksamhet kändes på något vis överflödigt nu.

Vi passerade gränsen mot Jugoslavien. Tåget rullade söderut genom ett land i krig – ett land som inte längre fanns. Ute snöade det. Det var tio timmars resa till Belgrad. Tio långa timmar.

Vi var nästan framme i Belgrad då tåget plötsligt stannade i ett vitt ingenmansland. Utanför fönstret kunde vi se serbiska soldater i långa grå rockar och tjocka pälsmössor. I händerna höll de automatgevär. De var som tagna ur en svartvit journalfilm. De klev på och sökte igenom vagnarna och lät sedan tåget fortsätta färden. Det var surrealistiskt. Som om kriget klivit på tåget och löst en enkel biljett. Efter det blev allt egendomligt tyst. Det enda som bröt tystnaden var tonerna från The Pogues som på låg volym ljöd ur H:s bandspelare, och dockan som då och då skrek efter mamma. Ackompanjerat av en petflaska.



-----

Förr i tiden brukade jag säga: När de en dag skriver min dödsruna kommer det att stå ”HÄR VILAR ARNE NILSSON. TIDERNAS STÖRSTA KLANT.”.

I hela livet har jag ställt till det för mig. Jag har vält kaffekoppar, sprungit in i dörrar och människor (en gång välte jag till och med en gammal dam). Jag har blivit hundbiten, brutit armar och ben och sparkat stortånageln i fler dörrkarmar än jag vill minnas. Och jag har missat otaliga tåg och massor av möjligheter, förlorat jobb, bostad och kvinnan i mitt liv – men aldrig har min klantighet varit i närheten av att bli så kostsam som den gången jag skrapade fram högvinsten i Seth’s Tobaksaffär.

Det var hösten 1997 och jag försörjde mig som tidningsbud och studerade kriminologi på universitetet. Mest för att jag inte var på väg någonstans och behövde ett alibi för att hålla mina föräldrars allt ivrigare framtidsplaner för mig på avstånd; något de ägnat sig åt i fyrtio års tid. Min far drev en liten hattaffär som var lika gammal och uttjänt som dess kunder. Han ville att jag skulle ta över men det ville inte jag, även om det hade varit klokt. Kombinationen folkskygg med lövtunn fysik gjorde mig i stort sett oanställningsbar, och det tvingade mig till den enda värld jag kände till och bemästrade: Universitetet. Jag älskade böcker och hade en viss fallenhet för studier. Att de andra studenterna skrattade åt mig och i smyg kallade mig för Bergshamras Woody Allen brydde jag mig inte om. Här trivdes jag.

Men jag var fattig, medelålders och vek. Och med en allt glesare hårväxt ägnade jag mig åt vilda dagdrömmerier om att skrapa fram högvinsten på Triss. I brist på framtidsutsikter hade speldjävulen grabbat sina seniga fingrar runt min hals och av någon anledning var jag säker på att det nu var min tur att ha tur. I min fantasi hade jag redan spenderat pengarna många gånger om. En egen lägenhet, långt ifrån mina föräldrars omsorger och förebråelser, kanske en liten stuga på landet, en bil, en resa till Köpenhamn, ett tjockt fluffigt hår. Framförallt ett tjockt fluffigt hår.

Fantasin fick till följd att jag snart inte kunde gå förbi en butik med spelrättigheter utan att köpa en trisslott. Det gränsade till besatthet, en besatthet som tuggade stora hål i min redan halvtomma plånbok. Mina föräldrar grälade ofta med mig. ”Du måste sluta spela och skaffa ett riktigt arbete”, sa far. "Kan du inte betala hyran får du flytta."

Men en dag stod jag alltså framför Seth’s Tobaksaffär. Naturligtvis gick jag in och köpte en lott. Jag tog som vanligt den trettonde, mitt turnummer - inte för att jag någonsin haft tur, men ändå - sedan ställde jag mig i hörnet av affären och skrapade försiktigt fram först en klöver, och sen en till och – tamejtusan – en till. Jag blinkade några gånger och blev stående med munnen öppen och förvrängd som Edvard Munchs Skriet. Sen skrek jag.

”Äntligen!”

Ägaren harklade sig irriterat. En tjock dam som stod och plockade billigt lösviktsgodis hoppade till och tappade ut en skopa med chokladlinser; de föll som krossat glas mot betonggolvet. I hörnet stod en ung, mörkhårig man och studerade mig. Jag tyckte han såg skurkaktig ut; förmodligen en effekt av kursen ”Det kriminella psyket, en introduktion”, för hur en skurk såg ut, det hade jag inte en aning om. Men det var något i mannens uppsyn som andades våld och andra otrevligheter. Så jag dämpade mig, lade vinstlotten i plånboken och drog mig snabbt mot dörren. På vägen ut välte jag ner tidningsståndet. Jag lyfte hastigt upp det igen, slätade ut de värst tilltygade kvällstidningarna och lämnade tobaksaffären.

Efter knappt hundra meter upptäckte jag mannen. Han följde efter på avstånd. Och när jag ökade farten, ökade han också farten. Det hela var tämligen obehagligt och hade det inte varit för att jag vid korsningen Sveavägen/Odinsgatan, med livet som insats, kryssat fram mellan de ilsket tutande bilarna och över på andra sidan vägen, är jag säker på att mannen hade befriat mig från min trisslott.

Nu stod han på andra sidan. Trafiken var tät och han kunde inte ta sig över och han såg faktiskt ut som om han ropade någonting, förmodligen var han upprörd.

Jag fortsatte längs Sveavägen och gick ner i tunnelbanan. Jag hade månadskortet i bakfickan och jag viftade med det när jag sprang genom spärren. Tåget kom nästan direkt. Jag funderade på vad jag skulle göra. I tobaksaffären hade jag läst att man skulle skicka vinstlotten till Svenska Spel i Sundbyberg. Men eftersom jag inte litade på Posten (enligt mig var Posten endast marginellt pålitligare än skurken som förföljde mig) kändes det klokare att lämna över den själv. Jag åker dit, tänkte jag och satte mig längst bak i tunnelbanevagnen. Jag lutade mig tillbaka och hade precis börjat fantisera om lejonmanen jag skulle skaffa för pengarna, då jag återigen fick syn på min förföljare. Det kändes som om en stor hand grep tag om mellangärdet.

Uppenbarligen hade den unge mannen sett mig gå ner i tunnelbanan och följt efter. Hur han hunnit ifatt mig förstod jag inte, men här var han - och nu sprang han längs perrongen. Han hade inte sett mig ännu så jag hukade mig, men inte mer än att jag fortfarande kunde se honom. Han spanade mot tågfönstren och var nästan framme vid min vagn då de vackraste ord jag någonsin hört ljöd ur högtalarna: ”Tag plats. Dörrarna stängs.”. Han klev på vagnen framför.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag försöka fly eller stanna; skulle jag hoppa av nästa station och riskera att bli upptäckt. Han skulle förmodligen inte låta mig komma undan ännu en gång; och att jag skulle springa ifrån honom var knappast troligt, han var trots allt betydligt yngre än jag. Men jag kunde inte gärna sitta kvar heller. Med största säkerhet visste han att jag satt på tåget och om han sökte igenom varje vagn skulle han upptäcka mig redan på nästa station.

Jag beslöt mig för att göra ett utbrytningsförsök på stationen efter. Må det bära eller brista, tänkte jag. Jag hade tur. När tåget saktade in på perrongen såg jag till min lättnad att den var överfull med människor. Jag smög raskt genom folkhopen och lyckades ta mig – som jag trodde – osedd upp till marknivån. Jag hade precis bestämt mig för att till fots, och via bakgator, ta mig till Centralstationen när jag hörde en röst.

”Hallå där. Stanna!”

Mannen var på väg uppför trapporna, kanske femtio meter bakom mig. Andfådd, men målmedveten. Jag började springa.

”Stanna för helvete!”, ropade han.

När jag hörde ilskan i hans röst höjde jag farten. Med väsande lungor och tårade ögon sprang jag, rakt på en gammal dam. Hon for i backen.

”Se dig för!” sa hon ilsket.
”Förlåt!” sa jag medan jag hjälpte henne upp. Sedan sprang jag vidare. Nu var det bråttom. Under tumultet med damen hade mannen tagit in på mig och avståndet var nu knappt tjugo meter. På allt tyngre ben sicksackade jag förbi de gående på trottoaren. Men mannen kom allt  närmare. Jag hörde honom ropa. I ren desperation vek jag av, in på en sidogata. Ett stort misstag. Till min förskräckelse konstaterade jag att jag hamnat i en återvändsgränd. Det är över, tänkte jag. Bakom mig hördes smattret av skosulor mot asfalt. Mannen var ikapp.

”Vad fan springer du för. Jag skrek ju åt dig att vänta!”
”Ja. Men nu har du mig i alla fall”, sa jag.
”Vad snackar du om?”
”Ska du inte råna mig kanske?”
”Verkligen inte.”
”Men varför jagar du mig då?”
”Du tappade din plånbok vid tidningsstället. Varsågod!”

Mannen skakade på huvudet och gick sin väg. Kvar stod jag. Jag öppnade plånboken och där låg den: trisslotten.

---

Idag bor jag på lagom avstånd från mina föräldrars omsorger. Mitt hår är tjockt och fluffigt. Jag läser på universitetet (finansteori). De andra studenterna skrattar fortfarande åt mig och kallar mig i smyg för Solnas Donald Trump (mest på grund av håret). Just nu står jag på Arlanda, i handen håller jag en biljett till Köpenhamn. Och när de en dag skriver min dödsruna kommer det att stå: ”HÄR VILAR ARNE NILSSON. TIDERNAS RIKASTE KLANT.".


--------

Imogen Heap: "hide and seek"
.

Solen trängde genom springorna på den nerdragna persiennen och målade gula ränder längs golvet och upp på britsen. Pappret under mig prasslade vid minsta rörelse. Jag satt i kalsongerna, och frös. Rummet var kallt och olycksbådande. Vita väggar och stål. Några manshöga, låsta skåp längs ena väggen, ett handfat mittemot. Från de gamla elementen hördes strilandet av vatten, annars var rummet tyst, nästan stumt.

Frida visste inte att jag var här. Och hon skulle inte få veta det heller. Men efter att ha lyckats vinna tillbaka henne efter tre månaders enträgen uppvaktning, kändes besöket nödvändigt; jag ville veta om det fanns någon sanning i hennes misstanke, den som hade fått henne att lämna mig den där dagen för ett halvår sen. 

Om jag koncentrerade mig kunde jag höra sköterskorna på andra sidan dörren, hur de gick fram och tillbaka i korridoren. Jag urskiljde dämpade skratt och enstaka fraser som ”vilken värme” och ”semester”. De svaga rösterna överröstades plötsligt av ett par träskor som i snabb takt närmade sig. Jag hoppade upp från britsen just som dörren slogs upp.

En fläkt av rengöringssprit spred sig i rummet. I handen höll doktorn ett papper. Han studerade det med en allvarlig min samtidigt som han stängde om sig. En rodnad fläckade halsen, den grå mustaschen blänkte av svett och glasögonen hade glidit ner och vilade på nästippen. Han tog sig långsamt, nästan avvaktande, in i rummet och tittade sig sedan omkring som om han ville kontrollera att vi var ensamma. Sen såg han på mig över glasögonen, vilket fick mig att minnas en professor jag haft i civilrätt på universitetet, som alltid när han ställde en fråga till en student granskade denne över glasögonkanten. Detta gjorde vanligtvis studenten mycket nervös och fick den olycklige att glömma allt han visste om avtalsrätt och stamma fram ett ”jag vet inte” till svar. Men till skillnad mot professorn fanns det inget uppfordrande i doktorns blick, bara sorg. Och det var mer skrämmande.

Han harklade sig, försökte le, men misslyckades. Ögonen avslöjade honom och rodnaden på halsen spred sig nu mot ansiktet som vin utspillt över en bordsduk.

– Du kanske ska sätta dig ner, sa han.

Jag satte mig.

Rösten var forcerad. Den bekräftade vad ögonen redan berättat. Värmen i det lilla rummet steg för varje ord han uttalade och orden tycktes flyta ihop till en enda utdragen mening; en mening, som liksom klistrade sig samman till en lång, dov ton. Det enda som hördes förutom den var, underligt nog, strilandet från elementen. Jag kände mig plötsligt väldigt hungrig och tittade på väggklockan. Den verkade ha stannat. Tjugo över fem.

Han talade fortfarande då jag reste mig och lämnade rummet. Utan att vara medveten om det hade jag klätt på mig när han förklarat det oerhörda, för när jag nu sprang genom korridorerna kunde jag känna hur blodet stockade sig i vristerna av de för hårt knutna skosnörena. I entrén krockade jag med en gammal man på kryckor. Jag hjälpte honom upp, bad om ursäkt och sprang sedan vidare ut i vårsolen, mot busshållplatsen. Jag hoppade på en buss. Fel buss. Istället för att ta mig mot centrum, gick den norrut längs motorvägen och det var långt till nästa hållplats. Vägen kantades av höga granar och redan efter någon minut var jag vilse. 

Jag klev av hållplatsen efter och bestämde mig för gå tillbaka längs motorvägen. När jag vandrat i en halvtimme vek jag av från vägen, in på en liten skogsstig, och på andra sidan skogen kom jag fram till en grusplan där några småkillar spelade sjumannafotboll. Jag stannade till vid planen. Det starka solskenet hade förvandlat gruset till ett tunnt puder och det virvlade upp i små moln då pojkarna sparkade till bollen. Jag tänkte på den tid då jag själv varit en av dem. Ung, frisk och full av otämjbar energi. För mitt inre såg jag mig själv driva bollen i full fart mot motståndarmålet, med en försvarare hack i häl. Känslan av upprymdhet sekunden innan jag sköt, hur publiken skrek av förväntan, och hur de jublade i extas då bollen i en vid båge sakta seglade över målvakten in i nätet. Och när jag tänkte på hur min far vid dessa tillfällen med sträckta armar, som om det varit han som gjort mål, sprungit tjoande längs sidlinjen, lät jag tårarna komma.

En kvinna som stod vid sidan av planen kom fram och frågade mig om allt var bra. Allt är bra, svarade jag, bara lite pollenallergi. Jag torkade kinderna och fortsatte sedan in mot centrum.

Klockan var åtta. Solen hade redan börjat gå ner när jag fann mig gående längs den trädkantade allén på Kungsgatan. Jag hade lyssnat på vad doktorn haft att säga. Tills alla orden klibbade samman till oigenkännlighet. Det enda jag kunde minnas nu var: ”Du kan inte få barn. Jag är ledsen."

Frida hade haft rätt. Skulle hon lämna mig nu? Igen?

Trots trädens svalkande skugga var det svårt att andas. Luften kändes tjock, som om den inte kunde tränga ner i den trånga passagen till lungorna. Jag försökte dra ett djupt andetag, men det var omöjligt. Lungorna ville inte. Jag sparkade till med foten i gruset. Jag bredsidade en osynlig boll till en osynlig son och lät återigen tårarna falla nerför kinderna och gick sedan hemåt.

Frida mötte i dörren. Hon verkade inte bry sig om min försening utan log strålande mot mig när jag långsamt gick uppför trappan. De vita tänderna glittrade ikapp med de gröna ögonen.

- Vad sen du är, sa hon och gav mig en kram.
- Förlåt. Jag hann inte ringa.
- Och som du ser ut. Har det hänt nåt?
- Jag är bara lite trött. Det var mycket på jobbet idag.
- Gick det bra då?
- Det gick fint.

Hon tittade på mig med kisande ögon, som om hon försökte läsa mina tankar. Leendet var borta. Det hade ersatts av den där sneda grimasen som hon alltid gjorde när hon ville få mig att tala.

- Men det är något som har hänt. Säg nu.
- Det är inget särskilt. Jag berättar sen.

Hon såg missnöjd ut, men verkade bestämma sig för att låta saken bero, för hon skiftade snabbt tillbaka den glittrande persona jag först mött i dörren.

- Jag har också något att berätta, sa hon.
- Vadå?
- En överraskning. En underbar överraskning. Men först äter vi.

Hon tog min hand och ledde mig in i lägenheten. I vardagsrummet stod matbordet vackert uppdukat med vinröd duk, finservetter, tända ljus, karaffer med vin och vatten och Italaglasen från Duka; lutad mot en av tallrikarna stod ClearBlue'n som med blå versaler berättade om svek och möjligheter. Fan, tänkte jag.

- Vad fint du gjort det, sa jag.
- Visst är det underbart, sa Frida.
- Ja, ljög jag.
- Vad var det du skulle berätta, frågade hon.
- Inget som spelar någon roll nu.
- Säkert?
- Helt.

---
---

Philip lämnade mäklarfirman strax innan fyra. Det var en varm fredag i slutet av juli och han gick nerför Kungsgatan i samma kläder som Björn Borg dominerade tennisvärlden med på sjuttiotalet. Tennislegendens outfit hade varit svår att få tag på, men tack vare ett tips från en kollega hade Philip fått tag på en affär på internet som sålde vintagekläder. Och där hade han hittat dem: shortsen och tenniströjan av märket Fila. Bomullströjan var en klassiker, vit med smala röda revärer och blå krage. Att den kostade över tre tusen kronor, bekymrade inte.  
      
Vid Stureplan var uteserveringarna redan fullsatta. Långa rader av överdimensionerade solglasögon riktade nyfikna, anonyma ögon mot de förbipasserande. Philip drog handen genom det bakåtslickade halvlånga håret och sträckte på sig när han passerade betraktarna. Handen blev flottig av hårvaxet. Han torkade diskret bort det mot byxbenet och lämnade en gul fläck på de vita byxorna. Normalt skulle han slinka in på en after work; ett glas champagne med polarna, men inte idag. Idag skulle han till sommarstugan på västkusten. Och det var bråttom. Hans föräldrar serverade middag klockan åtta och det var fyrtiofem mil att köra; och även om han var en skicklig bilförare måste han snitta 130 kilometer i timmen för att hinna fram i tid.
      
Han slank in på systemet, köpte ett par flaskor rosé och gav sig sedan av.

---

Ann-Sofi satt på den specialanpassade duschstolen och tvättade håret. På badrumsgolvet låg hennes ständiga följeslagare: kryckorna från Bohus Landsting. Trots att hon nyss tagit smärtstillande (den extra starka sorten) värkte ryggen. Smärtan pulserade längs korsryggen och spred sig upp mot axlarna. Den var alltid värst på fredagarna. Arbetsveckan tog hårt. Men Ann-Sofi var van. I halva hennes liv hade ryggsmärtorna varit en del av hennes vardag och nu, vid femtio års ålder, var de en del av henne.
       
Ikväll var hon bortbjuden på middag. Hon såg fram emot det, men undrade om hon skulle orka, om ryggen skulle klara påfrestningen. Men middagen var inte förrän åtta, så hon hade fortfarande några timmar på sig för återhämtning. Hon klev ur badkaret, vinglade till lite på det hala badrumsgolvet och tog sig sedan med hjälp av kryckorna till sovrummet. Äntligen lite vila, tänkte hon och sträckte ut sin värkande kropp på sängen. Hon somnade direkt.

---

Klockan hade hunnit bli åtta. Sommarkvällen var sval och utsikten förförisk. Nere i dalen låg havsviken alldeles blank och stilla, sånär som på en ensam segelbåt som sakta gled ut mot öppet hav. Middagsgästerna stod samlade utanför sommarstugan med varsin välkomstdrink i handen. Barnen sprang fram och tillbaka över den femtio kvadratmeter stora verandan. Philip stod mitt på gräsmattan. Efter att ha snittat 140 tvärsöver Sverige hade han kommit fram en halvtimme tidigare än planerat. Han kedjerökte, svepte drinkar och skrattade högt åt sina egna skämt. De äldre gästerna skrattade gott åt lustigheterna.
Han tog fram mobilen och visade för den blandade publiken de senaste bilderna från veckan i Båstad.

- Kolla in sizen på den pavan va? sa Philip och visade ett grovkornigt foto där han höll en femtonliters Champagneflaska över axeln.
- Kostar femtontusen, fortsatte han. Tusen spänn litern, i runda slängar. Det kostar att ligga på topp, eller vad säger du Nisse?

Nisse från grannstugan nickade gillande.

- Ja du, ska man lyfta den där får man inte ha fuskat med styrketräningen, sa Nisse.
- Skulle tro att tio av de femton tusen hamnade på båtdäcket, sa Philip och skrattade. Men vad fan, det är bara pengar.

Nisse skrattade också. Han bländades alltid av Philips historier, som alla på ett eller annat sätt verkade handla om att bränna enorma summor pengar; och att se till att andra såg honom göra det. Att leva snabbt, kaxigt och utan hämningar. Ibland önskade Nisse att hans egna barn kunde vara lika driftiga. Han kanske inte är så blygsam alla gånger den där Philip, tänkte Nisse, men jävlar vilket härligt självförtroende.

Philips far tittade ut från huset och meddelade på bred stockholmska att maten var serverad. På vägen in i visade Philip några bilder för Nisse på några unga tjejer i bikini, tagna på en lyxjakt i Visby hamn. Nisse sa inget, men log mot Philip, lite i smyg, så att hans fru inte skulle se.

Middagen var överdådig. Trots att antalet gäster uppgick till fjorton vuxna och fem barn, fanns det inte en chans att maten skulle ta slut. Dignande matskålar stod utplacerade överallt. Och vinet flödade.
      
Ann-Sofi satt redan vid bordet. Ryggen hade tvingat in henne. Hon hade lagt kryckorna under stolen så att de inte skulle vara i vägen, men ändå inom räckhåll ifall hon snabbt behövde lämna bordet. Philip satte sig mittemot Ann-Sofi och hälsade med en nick. Han knöt händerna bakom nacken, sträckte sedan ut benen och sparkade till kryckorna.

- Oj då, förlåt, sa han.
- Ingen fara, sa Ann-Sofi. Det är bara mina pojkvänner.
- Va?
- Mina kryckor.
- Jaha, okej. Allt bra annars?
- Lite ont i ryggen. Men annars är väl allt bra. Själv då?

Philip svarade inte. Han var upptagen med att förse sig med lite rödvin. Han fyllde sitt glas till brädden och vände sig sedan om och ropade något till Nisse som satt vid huvudändan av bordet. Nisse skrattade uppskattande.

Samtalen runt bordet växlade om än det ena, än det andra. Mest handlade de om olika byggprojekt. Var man fick tag på det billigaste virket. Vem som jobbat hårdast med friggebodarna under sommaren.
       
Någon frågade Philip om separationen med Frida. Han ryckte på axlarna.

- Hon kommer tillbaka, sa han.
- Tror du det? sa Philips mamma.
- Helt säkert.

Under efterrätten gled konversationen över till Försäkringskassans hårdare tag mot sjukskrivna. Vissa var för, andra mot, och ytterligare andra visste inte riktigt var de stod i frågan. Philip var för.

- Jag ser det såhär, sa han. Det finns arbetsuppgifter för alla. De som säger sig vara för sjuka eller ha gått in i väggen vill egentligen inte jobba.
     
Ann-Sofi la ner besticken och tittade stelt på Philip.

- Hur menar du?
- Jamen, hur många är sjuka på riktigt egentligen? Det sitter bara i huvudet, tro mig. Ta mig till exempel. Jag snittar sextio timmar i veckan och grejar det även när jag är förkyld. Det är bara en fråga om rätt inställning.
- Du låter precis som Försäkringskassans propagandafilm, sa Ann-Sofi.

Philips pappa bröt in i samtalet.

- Lägg av nu Philip, sa han och nickade menande mot Ann-Sofi.  
- Vadå? sa Philip. Det är väl bra att det är lite hårdare tag nu. Slutdaltat liksom. Så vi kommer åt fusket.

Philips pappa himlade med ögonen och suckade.

- Jag läste i tidningen att försäkringskassan sänkt kostnaderna för sjukskrivningar med tjugo miljoner, fortsatte Philip. Det är på tiden.
- Men dom som inte fuskar drabbas ju också, sa Ann-Sofi.
- Det där är bara en myt. Klart som fan att de som är riktigt sjuka får ersättning. Det är ju trots allt Sverige vi talar om. Låt vara att handläggningstiden kanske blivit lite längre, men det är priset vi får betala för att komma åt fuskarna.
- Vilka vi? sa Ann-Sofi. Rösten skar sig nu. Det är ju dom sjuka som betalar priset. Inte du.
- Det är det väl. Ta till exempel detta med halvtidssjukskrivningar. Det är ju rena nyset. Kan man jobba halvtid, kan man jobba heltid. Jag har då fan ingen lusta att pröjsa för deras ledighet.

Ann-Sofi reste sig hastigt. För första gången under dagen kände hon inte av smärtorna. Hon stod upp, stödd på kryckorna. Tårarna rann utmed kinderna.

- Men det är ju mig du talar om, skrek hon.

Philip rodnade. Samtalen runt bordet hade avstannat och det var alldeles tyst i rummet.

- Nej, vänta nu, sa Philip. Jag menade inte dig. Jag pratade om de som fuskar…
- De halvtidssjukskrivna?
- Du missförstår…
- Nej. Jag förstår alldeles utmärkt, sa hon.
- Vadå?
- Du verkar tro att jag väljer att vara sjuk för att det är bekvämt. Att vi människor styr över vår lycka eller olycka.

Philip sa inget.

- Det största sveket mot dom sjuka idag är att många människor, som har både pengar och hälsa, har gjort sig till offer för dom som har det sämst. Sådana som du.
- Men så är det ju inte.
- Jo. Precis så.
- Du överdriver.
- Inte alls. Den enda överdriften är lögnen om det utbredda sjukskrivningsfusket. Den har sagts så många gånger att den till slut blivit en sanning. Men du, ingen är osårbar, sa hon och lämnade bordet.


---

Men Ann-Sofi hade fel. För när Philip tre veckor senare återigen var på väg till landet hann han aldrig reagera när rådjuret plötsligt stod där. Mitt på vägen. Paralyserad av strålkastarna. Vindrutan förvandlades till ett spindelnät och rådjuret flög i en vid båge och dog omedelbart. Philip förlorade herraväldet över bilen, voltade in i skogen och kraschade mot ett träd.
      
Bilen blev skrot. Men bortsett från några skärsår och den sönderrivna tenniströjan, klarade sig Philip oskadd. Han tyckte visserligen att det var synd på Borgs klassiker: vit med smala röda revärer och blå krage. Originalet. Men det är bara pengar, tänkte han. Och han visste ju var han kunde få tag på en ny.


----

Jag och min ständige följeslagare, Elias, är på väg ut genom dörren när jag känner att naturen kallar. Jag säger till honom att vänta. Han står kvar med en frågande min, medan jag halvspringer till toaletten. Jag låser inte. Strax efter kommer Elias och öppnar dörren på vid gavel.

- Vaa gör du paapaaa?
- Vad tror du?
- Bajsar du?
- Nej.
- Vaffö tadde det så lång tid då?
- Vet inte riktigt. Hörrudu, kom in eller ut, men stäng dörren.

Han bryr sig inte om min tillsägelse. Istället ser jag hur hans ansikte hastigt skiftar från sin normala ljusa nyans till faluröd, och hur halsvenerna reser sig som maskar under huden. Hela dramat tar kanske en sekund eller två, men sen kommer den:

*pffffftttt*

För min skull har han tvingat fram en liten barnfis, ljus som en piccoloflöjt.
Sen tittar han glatt på mig.

- Så gör du pappa. Då kommer det förstår du!

-----
-----

Dagens låt: den helt fantastiska "Banker And A Liar" med Reigning Sound.
.

På teven kör Göteborgskex en reklamfilm för Johans Drömmar - västsveriges svar på Maryland Cookies. Elias ser den och två minuter senare är vi på väg mot ICA:s bagerihylla. 

I trapphuset möter vi två unga hantverkare. De installerar porttelefoner och har hållit på i en vecka nu. Det ständiga borrandet är öronbedövande och skär genom märg och ben. Idag är det de boende på fjärde våningen som ska prövas. Jag och Elias hälsar på de blåklädda grabbarna och går in i hissen. Men någonting är fel. Inne i hissen hänger en tung, rutten fis. Snabbmat filtrerad genom hantverkare. Fisen fyller varenda kubikcentimeter av det slutna utrymmet och omfamnar mig som en grizzlybjörn. Jag känner kväljningarna komma. Elias, som står bredvid, verkar dock helt oberörd. Han tänker förmodligen på Johans Drömmar.

Omtöcknad, bestämmer jag mig på våning två för att hålla andan och silar snabbt in lite luft genom tänderna. Inte för mycket, det vore ödesdigert, utan bara såpass att jag ska klara mig ner till bottenvåningen. Men eftersom jag knappt dragit in någon luft tappar jag naturligtvis andan redan en våning senare, vilket tvingar mig att ta ett lika djupt som vedervärdigt andetag. Elias tittar skeptiskt på mig när jag utanför hissen ställer mig med händerna på knäna och hyperventilerar. Han går i förväg mot porten.

Innan han öppnar dörren vänder han sig om mot mig. 
"Pappa. Man får bara äta kakor på fredagar och lördagar."
"Idag är det tisdag", säger jag.
"...eller tisdagar."

På ICA köper vi Maryland Cookies; på vägen tillbaka äter vi dem under tystnad.
Väl hemma igen, tar vi trapporna. För säkerhets skull.

---
Dagens låt: "Stink" (Arab Strap)
.