Fotbollsfilosofi

Som fotbollstränare är det viktigt att stå fast och tro på sina idéer. Lagerbäck, till exempel, har återigen lyckats skapa ett inbundet och mediefientligt landslag. Denna gång det annars så levnadsglada Nigeria.
Att Lagerbäck är passionerad tvivlar jag inte ett ögonblick på. Ingen är surmulnare än Lars efter en förlustmatch. Att han, när Argentina gör mål, slår handen avbytarbåset har därför förmodligen inte så mycket att göra med vilken breddgrad han för tillfället verkar på.

Hans eventuella kvaliteter, däremot, sträcker sig enligt min mening till underdogens analys av motståndets styrkor, vilket nästan alltid innebär ett underkännande av det egna lagets förtjänster med taktik och säckförsvar som främsta spelingredienser. I kvalspel räcker det ofta långt. Men i slutspel...? Inte en chans.

Senast Sverige hade ett anfallsspel (läs: eget spel) att tala om var han sidekick till Söderberg. Matchen mot Holland i EM var en fantastisk insats, trots förlusten på straffar.

Och som coach vette fan hur bra han är, egentligen. Tycker Lars ganska konsekvent spelat formsvaga spelare till förmån för "tryggheten" i spelare som var bra förra säsongen. Och det är i min bok själva definitionen av en dålig coach.

Viva Espana!
---

"Heja Blåvitt" är död. Länge leve "Snart skiner Poseidon".

När jag äntligen lärt Elias texten till IFK Göteborgs inmarschsång "Heja Blåvitt", så byts den ut. Men det gör inget. Schytts gamla dänga är ju om sanningen ska fram en riktig skitlåt, som inte ens var bra när den kom 1976.

Den nya mer moderna hymnen "Snart skiner Poseidon" är skriven av Joel Alme. Den är fin, och låter väldigt mycket Joel Alme (och i viss mån Håkan Hellström, fast han är ju Gaisare förstås).

När vi går genom staden över broar och torg
Med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg
Och vi minns första gången när Änglarna sjöng
Hur vårsolen värmde och vintern var glömd

Åhh... när vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar
Födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad

Vi såg hur du haltade, vi såg hur du sprang
med tårar på kinden och hjärtat i brand
Med längtan i bröstet, du stod där och sa:

"Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar"

Det blir en fin allsång att fira årets SM-guld med...



Självdistans? Inte så mycket, va?



Fotbollsgala igår. Tittade med ett öga. Noterade att Lagerbäck inte verkade uppskatta Jörgen Mörnbäcks imitation av honom själv. Mörnbäck liknade Lagerbäcks minspel vid "att han ser ut att vara på väg att rapa när han talar". Det tyckte jag var småroligt - lite plumpt kanske, men på pricken. I publiken satt Lagerbäck, utan en tillstymmelse till leende, och såg extremt rapnödig ut - och gjorde omedvetet (?) en karikatyr av sig själv. Och en halvrolig imitation blev med ens stor humor.

Dagens låt: A Sunday Smile - Beirut


Babis, den gudomlige vänsteryttern

När jag var tio år läste jag om den grekiske fotbollsspelaren Babis Fylaktos. Babis, den gudomlige vänsteryttern.

Babis var den sortens spelare som behärskade fotboll i högsta fart. Han behövde inte titta på bollen när han sprang. Den var alltid där, klistrad vid fötterna som en lydig hund. På samma sätt som den flera decennier senare skulle vara för spelare som Maradona, bröderna Laudrup och Torbjörn Nilsson. Men Babis hade fler talanger. Han kunde springa som en älg, skjuta som en pansarkanon och han dribblade av motståndare som dom vore lyktstolpar.

Och grekerna älskade honom. Framförallt fansen i Panathinaikos, det fattiga laget i Atén, som under många år levt i skuggan av Aténs större och rikare fotbollslag, Olympiakos.

Matcherna mellan dem hade länge varit Davids kamp mot Goliat, utan biblisk slutscen. Att Olympiakos dessutom var synonymt med det kommunistiska partiet, dvs makten, adderade bara ytterligare krut till antagonismen. Men nu när derbyt närmade sig, vädrade Panathinaikos fans en ny dagordning, nu när de hade den gudomlige vänsteryttern i laget. Babis Fylaktos.

Det fanns två skolor yttrar. Den ena drog sig ner mot hörnflaggan för att slå inlägg. Den andra föredrog att röra sig in mot centrum för att skjuta själv. Babis förmådde bägge alternativen. Han lämnade aldrig en match mållös. När han fick bollen gick ett sus av förväntan genom publikhavet. Han tog emot den, tricksade lite, och började sakta röra mot backen, som av ren självbevarelsedrift började att backa på osäkra fötter. Babis tvingade honom bakåt med små rörelser, än åt vänster, än åt höger. Backen förflyttade sig vingligt baklänges i denna dans, vars takt helt bestämdes av Babis, som i perfekt balans lekte med sin bevakare.

Och så plötsligt skrek publiken till. Babis hade gjort sin fint och lämnat den hjälplöse backen liggande bakom sig medan han forsade fram mot målet. Där avfyrade han en kanon som lämnade målvakten helt chanslös. Lagkamraterna bar i gullstol runt på en generad Babis. Publiken skrek av lycka. De hoppade upp och ner. De buade och hånade målvakten medan han med hängande huvud hämtade bollen ur nätmaskorna, de gjorde tecken med fingrarna åt honom som sa att nu var det slutknullat, nu kunde han stoppa upp lädret i arslet på sig för det var enda säkra stället. Och samma sak gällde för den rådande makten. Nu när Babis Fylaktos var på plan.

Det hade behövts en Babis Fylaktos i Allsvenskan.

------

Dagens låt: Freddie and the Trojan horse - The Radio Dept.

Är det bara jag som undrar?

Lagerbäck och fotboll. Två ord som inte bör kombineras.

Sverige gör en bra match mot Portugal. Absolut. Jag har bara en invändning. En viktig sådan.

Varför byter Lagerbäck inte in Marcus Berg?

Så här är det. Innan matchen aspirerar två spelare på platsen bredvid Zlatan. Johan Elmander och Marcus Berg. Den ene är etablerad. Den andre oprövad. Den etablerade säger öppet att han är ur form, den oprövade att han aldrig varit bättre. Valet står alltså mellan en kall spelare, och en glödhet dito - som öser in mål från alla möjliga och omöjliga lägen, oavsett i vilket lag han spelar.

Riskanalytikern Lagerbäck väljer föga förvånande Elmander. Dagsform har aldrig varit en viktig faktor för Lagerbäcks laguttagningar, däremot riskminimering. Och riskminimeringstanken kan jag väl köpa när det gäller att välja startande mittfälts- och försvarspelare. Men inte anfallsspelare. Och inte på hemmaplan. Där gäller det att vinna matcher. Alltså: Göra mål.

Elmander springer som vanligt mycket och gör en habil insats och får tack vare smörpass från bland annat Zlatan och Sebastian Larsson fyra (kanske fem) bra målchanser i första halvlek. Han missar alla.

I andra halvlek försvinner han ur matchen.

De sista trettio minuterna väntar jag på bytet som aldrig kommer.

På bänken sitter en glödhet Marcus Berg och och fryser. Ännu en talang i den långa rad av talanger som underkänts av Lagerbäck på grund av dennes obefintliga coachning*.

Är det bara jag som undrar hur länge Lagerbäck ska få hållas?

--------

Dagens låt 2: Mose Allison - "Your Mind Is On Vacation"

* Lagerbäcks coachning består huvudsakligen av två moment:
1. Att med tungan förflytta prillan från vänster till höger, och vice versa.
2. Att luta sig djupare in i avbytarbåset, samtidigt som han växlar positionen mellan de på magen korsade armarna. Ibland är höger arm överst, ibland vänster. That's it!


Min svågers analys av Lagerbäck inför lördagens VM-kvalmatch

Tidningarna skriver att Lagerbäck har panik. 

Ärligt talat. Vilka har gått sönder?

En 37-årig anfallare som spelar i Allsvenskan.
En 32-årig mittfältare som spelar i Allsvenskan.
En 30-årig mittfältare som spelar i Förenade Arabemiraten.
En 31-årig mittback som förpassats till läktaren i Italienska ligan.

Nu står Lagerbäck där med  Daniel Andersson, Max von Schlebrügge,  Andreas Johansson och 24-årige talangen Samuel Holmén.

Och har panik.

Lagerbäck säger att han har spelarbrist; en sits han själv satt sig i under sina år som förbundskapten.

Om Lagerbäck hade varit en bättre idrottsledare är jag övertygad om att:

Marcus Berg gjort 12 mål på 15 landskamper.
Rasmus Lindgren varit lika given på svenska mittfältet som i Ajax.
Sebastian Larsson spelat i en europeisk toppklubb och gjort en sisådär 25 landskamper.
Kalle Svensson spelat i en europeisk storklubb och gjort en sisådär 25 landskamper.
Oscar Wendt varit en fulländad vänsterback.
Fredrik Stoor varit ordinarie i Fulham.
Kim Källström varit en mycket bättre fotbollsspelare.
Zlatan haft mycket roligare i landslaget.

Kanske hade till och med spelare som Marcus Rosenberg, Kennedy Bakircirogliu  och Alexander Farnerud varit spelare att räkna med på lördag. 


Kvällens låt: Grandaddy - "He's simple, he's dumb, he's the pilot"

Det behövs nytt blod

Spanien-Ryssland i semifinal.

Kanske det sämsta som kunde hända svensk fotboll.

Det betyder att Lagerbäck sitter kvar.

Fan.


Joga Bonito på svenskt vis

Det bästa lag som någonsin snörat på sig elva par fotbollskor är Brasiliens landslag 1982. Det vet alla som vet något om fotboll. Dom vann inte VM det året, det gjorde Italien. Men sett i bakspegeln är det ändå Brasiliens lag alla minns. Dom visade hur vackert fotboll kan vara när det är som bäst. Brassarna kallar det Joga Bonito: Det vackra spelet.

Jag har genom åren genomlidit åtskilliga slutspelsmatcher (mot bra motstånd vill säga, allt annat är ointressant) där Sverige spelat allt annat än Joga Bonito. Jag har förbannat de klantiga uppspelen. Jag har dött en smula varje gång Sverige har stressat upp sig i försvaret. Jag har rasat mot den dåliga bollbehandlingen. Jag har spytt galla åt höger och vänster. Alla stressade försvarsklanterier och missade pass har undan för undan ökat på antalet gråa hår (varav Olof Mellbergs legendariskt dåliga uppspel under förra VM:et står för ungefär hälften av den totala grånaden).

Jag har lidit.

Och jag har skämts.

Jag har hävdat att jag mycket hellre ser Sverige förlora och spela vackert än att se Sverige vinna med tråkig, andefattig fotboll. Något som mötts med skepticism hos den råkat höra mina tirader.

Men nu, efter Spanienmatchen, vet jag att min ståndpunkt håller. Att det var mer än snack. 

Under första halvlek igår spelade Sverige den bästa fotboll jag någonsin sett ett svenskt landslag göra. Passningspelet, dribblingarna, brytningarna, lugnet i försvaret, nedtagningarna och Zlatan, allt satt där. I första halvlek slog vi Spanien i deras eget spel - passningspelet. Det var vackert att se. Det var Joga Bonito på svenskt vis.

Nu skäms jag inte längre. Jag är inte ens bitter över förlusten.

Jag är bara stolt. Så oerhört inihelvete jävla stolt.


Mer Brasilien ... Astrud Gilberto - Girl From Ipanema


RSS 2.0