kindofblue

En ljummen vind sprang genom vadslagningskontoret på sjunde våningen och fick checken - ställd till innehavaren och på ett betydande belopp - att lyfta från bordet, sväva någon sekund, alldeles orörlig som en kolibri, för att sedan ryckigt fladdra vidare ut genom det öppna fönstret och ner mot gatan. Utanför körde bilarna sakta förbi kaféerna. Då och då stannade en bilist till och hälsade glatt på någon bekant som satt på en av alla de uteserveringar som kantade trottoaren, vilket fick bilarna bakom att tuta ilsket.

      Det var tidig morgon, men redan mycket varmt. Doften av het asfalt blandades med bensinångor, nybakat bröd och kaffe. Checken seglade sakta ner mot två män som spelade schack i skuggan av den gamla eken som majestätiskt reste sig utanför Café Sol.

      Den ene mannen satt grensle över en vit pinnstol. Han krängde av sig sin ljusblå arbetsskjorta och placerade den över stolsryggen. Han lutade sig över bordet och torkade svetten ur pannan med det vita brottarlinnet. Muskelspelet när han rörde på sig fick tatueringen på underarmen föreställande en röd djävul att verka komma till liv. Den andre, som var betydligt äldre än sin motspelare, var klädd i skrynklig linnekostym och vit Panamahatt med svart brätte. På höger lillfinger glittrade en klackring av guld. Han spelade vitt, och att döma av antalet svarta pjäser som stod vid sidan av brädet var han på väg att vinna partiet.
      Brottarlinnet gungade fram och tillbaka på stolen och blottade med en grimas en skinande vit och jämn tandrad i det rödflammiga ansiktet.

­- Fan, jag borde inte spelat ut damen så tidigt.

Den äldre svarade inte.

- Jag borde varit försiktigare, fortsatte han och fingrade på en grå keps som låg vid sidan av brädet.

Den äldre mannen tittade upp på Brottarlinnet med ljusblå ögon som nästan verkade genomskinliga i morgonsolen. Han lutade sig bakåt och knöt händerna bakom nacken.

- Du borde alltid vara mer försiktig, sa han.

- Lätt för dig att säga som inte behöver oroa dig för samma saker som oss andra.

- Vad ska det betyda?

- Jag menar att det inte är svårt att skita om man har röven full.
Han flyttade en pjäs, la sen armarna över bröstet, lutade sig tillbaka och skrapade med ena skon bort några brödsmulor som fallit ner på träplankorna. Den gamle mannen skrattade till och slog ut med händerna. 

- Okej, jag fattar. Men vad har det med schack att göra?

- Allt. Hela livet är ett parti schack.

- Schack är schack. Livet är livet. Lycka eller olycka i det ena har inget med det andra att göra. Det enda du kan göra är att spela dina pjäser så förståndigt som möjligt.

- Fast vissa verkar ständigt spela vitt.

- Man kan vinna med svart också. Om man spelar klokt.

- Men man är alltid steget efter.

      Den äldre slöt handen om sin tekopp, blåste försiktigt på den gråvita ytan och tömde innehållet med en klunk. Sedan flyttade han vit springare tvärs över spelplanen och satte ner pjäsen med en snärt; brädet sjöng till då klackringen träffade masoniten.

- Schack, sa han.

- Fasen också, sa brottarlinnet, min vanliga otur.

- Det handlar inte om tur eller otur. Det handlar om att spela spelet så gott man kan och att vara förberedd när tillfällena kommer, sa den äldre.

- I helvete heller. Det handlar om att få försprång i livet, och att hålla det när man väl har fått det. Ta dig till exempel. Jag skulle mörda för det du har.

- Ja, kanske skulle du det, svarade den äldre och lyfte koppen över huvudet och nickade mot en servitör som torkade av ett bord några meter bort.

- Vill du ha något mer? Jag bjuder.

- Varför inte. En gratis kopp tackar jag inte nej till.

      En vindpust svepte nu in över serveringen och fick lövverket på den gamla eken att rassla som en nyckelknippa. Checken, som hade kilats fast mellan två grenar, släppte taget och fortsatte vaggande sin resa ner mot männens bord och landade bredvid den äldre mannens stol. Han böjde sig ner och tog upp den, rättade sen till hatten som hade glidit ner och studerade det han trodde var en vanlig papperslapp - och visslade lågt.

- Vad är det? frågade Brottarlinnet.

- Ett tillfälle, svarade den äldre och stoppade ner checken i bröstfickan.

---

En vän, en erfaren hemrenoverare, sa för några år sen till mig och Maria att hoppa över färgperioden. "Ni kommer ändå tröttna på alla teoretiskt vackra väggnyanser och till slut måla vitt. Det är en naturlag. Mitt råd till er är att göra det redan från början." 

Vi struntade naturligtvis i rådet och målade vardagsrummet grått. Och det var början på ett Aftonbladet-eller-Expressande, min alldeles egen sten att rulla uppför kullen. Eller rolla. För det är jag som målar. Maria sköter kollegieblocket. Kollegieblocket, där hon skriver ner vad vi behöver göra. 

Vi tröttnade snart på grått. Varpå väggarna i omgångar målades om i fyra allt ljusare nyanser av brunt. Vi tröttnade igen och målade över det ljusbruna med en marginellt ljusare färg.

Sen började fondväggsperioden. Fondväggsmaran. Röd fondvägg. Brun. Brun med naivt målad röd plumpfläck. Vit med chokladbrun revär. Vit med två chokladbruna revärer. Svart. Svart med guldpluttar. Svart igen.

Jag har tålmodigt rollat, gång på gång, i den enfaldiga tron att varje gång varit den sista. Men i förrgår tog Maria återigen fram kollegieblocket, skrev några rader, rev ut sidan och gav den till mig.

Igår målade jag vardagsrummet vitt, och lyssnade på svart musik.

Vi borde lyssnat på min vän.

----

"Keep your worries", Guru feat. Angie Stone. Sommarmusik, perfekt att måla några väggar till.
--