kindofblue

Spotify: Move on up!

Inga konstigheter. Bara ett blandband fullspäckat av underbar svart musik. Missa det inte!

Det är fredag. Ute snöar det. Igår var det strålande sol, barmark och vår. I förrgår låg ett millimetertjockt snötäcke över gator och torg. Dagarna före var det solsken, nästan t-shirtväder.

Vädret får mig att tänka på ett gammalt skämt om Oprah Winfrey. "What's up with Oprah Winfrey? She's fat, she's thin, she's fat and then she's thin again. Hey! Just pick a body and stick with it!"

Det var vädret det. Annars är jag trött. Komatrött. Varje natt väcks jag av en gravid fästmö med värkar, och sätts genast i arbete. I tio dagar i rad har jag mellan tre och fyra på natten masserat gravid köttig korsrygg, blind på båda ögonen, muttrandes om kinesisk tortyr, med alltmer falukorvsröda handflator. För att sedan väckas klockan sju av pigg och utvilad son, för att rabbla siffror och bokstäver med Magnus, Brasse och Eva.

Jag är ett med min huvudvärk.

Det är fredag. Ute snöar det. Ingen förstår varför. Det är tji bebis. Den leker Peter och Vargen med hela familjen. Men det gör inget, bara den kommer nu, snälla gör det, jag vill verkligen det, så att jag får sova. Och jo, jag inser ironin i den förra meningen.

Dagens låt: Beatles - I'm only sleeping
.

Doves: "Kingdom of rust"
.

Tom Waits, the king of oneliners, har skaffat Twitterkonto.
.

Det är lördag. Bebisen dröjer och Maria växer.
Hon halvligger i soffan. Den vackra magen svämmar över, vilket får henne att se ut som en ung Israel Kamakawiwo'ole. Fast blekare. Och utan ukulele.

Elias sitter vid köksbordet med blyertspenna och kollegieblock. Bordet är täckt av utrivna A4-papper. Alla har samma motiv, en krumelur, som påminner om elektroner som kretsar runt en atomkärna. Han ritar den om och om igen.

När jag kommer in i köket tittar han upp på mig: "Kolla pappa vad jag ritat!". "Ja, vad ÄR det för nåt?" "En triger!" "Wow! Vad fin!", säger jag, varpå Elias sliter upp ett nytt tomt papper för att återigen rita samma krumelur. Han automatritar den utan att titta på pappret. "Pappaa! Kolla nu då vad jag har ritat!". "Oj, vilken fiiin teckning. Är det en tiger igen?" "Neeej, det är juu ett monster, ser du väl!". "Ja, just ja, det är klart att det är. Det ser jag ju nu." "Mmmm. Ett farligt monster!" Jag är på vippen att berätta hur duktig han är, då jag kommer att tänka på den danske barnpsykologen Jesper Juuls tankar om föräldrars nästan tvångsmässiga berömmande av resultat. "Tycker du att det är roligt att rita?" frågar jag istället, nöjd med min egen insiktsfullhet. "Ja, det är roligt. Men det är inte enkelt att rita trigrar, förstår du pappa." Jag tycker det verkar vara väldigt enkelt, tänker jag. Högt säger jag: "Jag vet, tigrar är jättesvåra ..."
----
Dagens låt: Israel Kamakawiwo'ole: Somewhere over the rainbow

En varm julidag i Detroit, 1975, möttes familjen Stevens av en märklig syn. På verandan utanför huset stod en mjölkback. I den låg ett nyfött gossebarn, insvept i cellofan. Runt gossens vrist satt en liten lapp som löd: "I love you." Trebarnsföräldrarna Mr och Mrs Stevens, som var fattiga på pengar men rika på kärlek, beslöt sig för att behålla pojken. De döpte honom till Sufjan efter Abu Sufjan Muhammed, den armeniske krigare som i sagan slaktade tio tusen drakar för att rädda prinsessan. Gossen fick ett hem, där han matades med kärlek och morötter, och kom att växa upp till en stor och fin musiker.
("The milk crate story", fritt översatt.)

2005 släppte multiinstrumentalisten Sufjan Stevens sitt femte album: Illinoise. Det var hans andra i hans - minst sagt - ambitiösa projekt, att göra en skiva för varje delstat i USA. Den första delstatsplattan fick namnet Greetings from Michigan: The great Salt Lake State. Tredje heter Avalanche, Sufjans sjätte och senaste album (2006). Projektet lär dock vara nerlagt nu. (Det är rimligt att anta att Sufjans insikter om den västerländske mannens medellivslängd på 70-80 år spelade in när det beslutet fattades.)



Tillbaka till Illinoise, eller (Come on feel the) Illinoise, som albumet egentligen heter.

Enligt Metacritic (dvs. ett genomsnittbetyg från "alla" musikkritiker) var Illinoise 2005 års bästa album. Ett bra val, tycker jag. Albumet tillhör tveklöst mina favoriter från 00-talet. Den ambitiösa plattan innehåller 22 spår, och reser genom ett brett musikaliskt landskap, samtidigt som texterna håller sig inom delstatsgränsen. Sufjan zick-zackar ledigt mellan banjobaserad folkmusik, akustiska tårdrypare, vackra hymner och sprittande glada körexplosioner, ackompanjerat av miljarder (nåja) instrument. Dessutom måste man bara älska låttitlarna. Vi talar alltså om några av de längsta låttitlar som existerat sen, tja ... uppfinnandet av låttitlar. Eller vad sägs om spår 2. (Ta nu ett djupt andetag. Högläs sedan titeln nedan utan att tappa andan.)

"The Black Hawk War, or, How to Demolish an Entire Civilization and Still Feel Good About Yourself in the Morning, or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now, or, 'I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!'" 

Humor!

Naturligtvis innehåller Illinoise också några mer återhållsamma titlar. Som till exempel de fantastiska "Chicago", "Casimir Pulaski Day" , "John Wayne Gacy Jr." och "titellåten" själv.

Mina favoritlåtar tillhör dock albumets typografiskt mer ymniga alster. De heter "The Man of Metropolis steals our hearts" och "They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back from the Dead!! Ahhhh!" (Pust!) En varning är på sin plats angående 'Night Zombies': Körens staccatosång, som löper genom låten, kan, om volymen är för låg, förvandla denna suggestiva och briljanta ljudupplevelse till att bli världens mest irriterande ljudupplevelse. På full volym är låten dock ett mästerverk. 

Liksom hela albumet.

----

Lyssna på Sufjan! Spotify

I videon till The Nationals "Fake Empire" åker en bil ut ur en mörk tunnel, för att mötas av en explosion av solljus. Ungefär så känns det att titta ut genom fönstret denna torsdagsmorgon. Det är vår! Åtminstone idag.
.

Jag sitter framför datorn med Elias i knät, och med stigande blodtryck. Datorn prövar mig. Först stänger Windows Explorer ner sig tre gånger på raken, och när datorn sedan toppar mitt debacle i cyberrymden genom att krascha mitt i ett viktigt ärende på Internet -- ja, då tappar jag till slut tålamodet och förvandlas till Basil Fawlty i Pang i Bygget. "Aaah, satans skitdator!" ropar jag.

Elias skrattar högt åt utbrottet. "Pappa! Du är rolig!" "Jo, jag vet ...", säger jag, stänger av datorn och lämnar rummet. Jag går genom hallen mot köket, samtidigt som jag för mitt inre formulerar ett hatmail till Bill Gates, där jag bland annat anklagar honom för att stå för hälften av min samlade grånad på huvudet (andra hälften är Olof Mellbergs verk). Bredvid mig skuttar Elias fram med händerna fladdrande över huvudet som en fotbollssupporter. "Fiitdatoor, fiitdator, FIITDATOOR", skanderar han. Jag går fram till köksfönstret. Ute skiner solen. "Nej, nu struntar vi i det här Elias", säger jag, "Ska vi gå ut och gå i skogen istället?" "JAAA!, vi måste hitta tre murstackar", säger Elias. "Tre myrstackar?" "Ja-aa, tre murstackar. Det måste vi leta efter. Sen kan vi gåå hem."

Att vi måste hitta tre myrstackar har sin förklaring.

Elias var i skogen med sin mormor i torsdags, och där såg de tre myrstackar, vilket genast blev en ny ritual. I Elias värld blir allt man gör ritualer. Ögonblickligen. Om jag, säg, råkar vissla när jag byter blöja på honom, då måste jag i fortsättningen alltid vissla när jag byter blöja.  Eller, om jag läser en nattsaga med pipig röst på torsdagskvällen, ja då måste jag även under fredagsnattandet kastratläsa "Nicke Nyfiken". Ritualerna balanserar livet för Elias. Och är jag dum nog att bryta dem, får jag skylla mig själv, för då riskerar jag att släppa loss den oresonliga vreden hos en treåring. En vrede jag helst undviker.

Tre myrstackar är alltså sedan i torsdags det samma som en komplett skogspromenad. Och viktigast av allt: en ny ritual. "Klart vi hittar tre myrstackar", säger jag.

Medan vi väntar på hissen lägger Elias ut texten om myrstackar. Myrstackspladdret får mig att drabbas av hysterisk blindhet, vilket gör att jag inte har koncentration nog för ett riskfritt hissinträde. På väg in i hissen drämmer jag därför - med full kraft - i mitt högra knä i dörrkarmen. Smärtan gör mig yr. "AAJ!...Jävlar!", säger jag. "Pappaa, du saa jävlaa." "Mmm, jag vet." Elias står bakåtlutad och studsar ryggen mot hissväggen och gestikulerar med händerna som en fransman inblandad i en dispyt om en parkeringsplats. "Man fåå itte säga jävlaa." "Jag vet. Det var dumt av mig." "Jaa-aa. Det var jättedymt. Man fåå itte säga såå."

Klockan är tolv på dagen. Det är söndag. Solen står högt på himlen och bländar oss när vi går ut genom porten. Vi går uppför skogsbacken som ligger några meter från vårt hus. Häromveckan lärde sig Elias skillnaden mellan höger och vänster, och när vi nu går längs den smala skogsstigen utnyttjar han sin nyvunna kunskap maximalt. Tilltron till den är dock en aning överdriven. Att kunna höger och vänster, det för Elias det samma som att veta vilken väg man ska gå, det är en inbyggd GPS, det är makt.  "Hööger, pappa. Vi mååstte gå höger!" "Men, om vi går till höger så går vi ju ut ur skogen, och då hittar vi ju inga myrstackar. Eller hur?" "Meen ... vi måste gå höger, säjje jaa!" "Ska vi strunta i myrstackarna då?" Elias stannar till och blir stående under några sekunder. Han skrapar med foten i gruset och tänker. Sen tittar han upp på mig, upphetsad, och med en blick som om han nyss uppfunnit krutet." Okeeej, jag vet. Vi går vänstee istället! Vi måste gå vänstee, förstår du pappa!"

Vi lämnar stigen och tar av till vänster, in i den djupare delen av skogen, där sannolikheten för myrstacksspotting är störst. Skogen är vacker i solen. Överallt bryter solstrålar igenom grenverken, vilket skapar en trollsk stämning. Elias kliver med höga knän fram bland sly, rötter och decimeterhöga uppstickande kvistar. "Kolla var du går nu, Elias! Det är fullt med kvistar, sly och annan skit på marken!" "Paappaa, du sa fiit." "Ja, jag gjorde det. Men det är faktiskt en massa skit här. Titta var du går, så du inte ramlar." "Fiiit!" säger Elias och fortsätter att gå. Naturligtvis ignorerar han mitt råd. Han snubblar och kravlar fram på alla fyra, reser sig och snubblar igen. Och igen. Men han ger sig inte, han kämpar vidare. Drömmen om myrstackar driver honom framåt, allt djupare in i skogen. Så vi går och går och går. Och letar efter myrstackar.

Men vi hittar inga myrstackar. Vi ser inte ens så mycket som en enda myrjävel.

Det här blir en lång promenad, tänker jag.

Det tar nästan en trekvart innan vi hittar den första myrstacken, som inte ens är en myrstack utan en stor stenbumling täckt av spräcklig grågrön mossa. "Då är det två murstackar som vi ska hitta, pappa!", säger Elias. Fint, tänker jag, han vet inte hur en myrstack ser ut. Fem minuter senare har vi "osannolikt nog" hittat de två återstående myrstackarna, två - för ändamålet - lämpliga kvisthögar. Frånvaron av myror fintar jag effektivt bort med orden: "de sover".

På vägen hem blir Elias trött i benen och ber (eller kräver) att få rida på mina axlar. Så jag lyfter upp honom, men redan efter en minut deklarerar han att han "vill gå själv". När jag lyfter ner honom kniper han ihop benen och drar på vägen över mitt huvud av mig mössan, som landar i en lerpöl.

"Elias, knip inte ihop benen när jag lyfter ner dig!"

"Varföö då?"

"Därför att mössan ramlar av och hamnar på marken."

"Fiiitmössa?"

"Ja nu är den väl en skitmössa" säger jag och torkar av leran.

"Vaa ska vi göra nuv paapaa?"

"Nu ska pappa gå hem och skriva lite om vår promenad på datorn."

"Hahaha ... fiiiitdatorn!"

---

PS. Dagens låt är fantastisk, nyupptäckt och omöjlig (?) att få tag på.

Justin Vernon (innan han blev Bon Iver): Hazeltons 

Förra hösten tog jag, Elias och Maria en tur till Marstrand, tillsammans med Marias bror Erik och hans flickvän, Sara. Efter en timmes promenad i den ödsliga sommarstaden, beslöt vi oss för att smita in på ett café för en fika.

Medan vi drack kaffe, sprang Elias runt borden tillsammans med en liten kille i tvåårsåldern. En liten fransman. Mitt i leken stegade fransosen fram till Elias, satte sina händer om Elias kinder - och gav honom en stor blöt kyss, mitt på munnen. Elias, ovan vid kontinentala vanor, såg något förvånad ut, vilket roade oss vuxna vid fikabordet, enormt.

I morse hade jag och Elias ett samtal, vilket fick mig att minnas hans Franske Vän.

- Gillar du dagis, Elias?

- Jaa-aa, ja illar dagis!

- Vem är din bästa kompis på dagis då?

- Lukas.

- Är Lukas din bästa kompis?

- Jaa-aa. När jaa kommer till dagis ... då älskar Lukas mig!

Vackert! Tror jag startar veckans blandband med homoerotiska The Hidden Cameras:

Söndagsmix på youtube