kindofblue

Min mormor dog förra året. Ibland glömmer jag bort det och börjar slå numret till henne på telefonen, bara för att avbryta inknappandet av siffrorna när insikten når mig.

Hon var en lustig gammal dam, min mormor. Vid tidpunkten för den berättelse jag tänker återge var hon 88 år fyllda och var, med få undantag, som mormödrar är mest. Hon var proper, såg alltid till att vara välklädd och den gråhåriga hempermanenten satt där den skulle. Utöver det var hon kortvuxen, gladlynt och hade tack vare en faiblesse för nattmackor en väl tilltagen rondör. Men trots att hon i princip följde pensionärsmallen, kan man med fog påstå att hon då och då avvek från your average mormor. Vilket följande historia understryker...

En dag satt mormor hemma i köket och tittade ut över de oändliga gräsmattorna utanför huset, när hennes syster Gerd i Norge ringde. Systern hade tänkt sig en tur till Göteborg, en helgvisit. Mormor blev eld och lågor över besöket. Inte nog med att hon (naturligtvis) längtade efter sin syster, nu skulle hon äntligen ha någon att göra pensionärssaker med: Liseberg, paddanturer, Botaniska Trädgården osv. Det hade varit skralt med umgänge de senaste åren, så dylika pangisnöjen var ovanliga nuförtiden. Helgen var med andra ord räddad.

Dagen innan resan till Sverige, hade Gerd en tid hos läkarmottagningen. Ett läkarbesök som skulle förändra innehållet i Göteborgsvistelsen.

Totalt.

Gerd, som vid tillfället var 75 år, var en tio år yngre variant av mormor. Hon gick årligen på kontroll på sjukhuset så det var inget speciellt med besöket, bortsett från att hon denna gång fick en kvinnlig läkare. Allt var som vanligt. Det var kontroll av blodtryck, sänka och allmän frågestund om dagsformen. Hon berättade lite om sig själv, hur hon mådde och om sitt liv för läkaren. När hon berättade att hon varit änka i drygt 20 år, lyssnade läkaren uppmärksamt, som om hon fått vittring på något. Läkaren, mer modern än vad Gerd var van vid, frågade hur sexlivet varit sen makens död. Mormors syster blev generad, men svarade ärligt att det hade upphört samma dag som hon blev änka. Läkaren sa då att det inte var nyttigt att leva utan sex. Det kunde till och med vara farligt. Hon föreslog att Gerd skulle fundera på möjligheten att få in sex i livet igen. Om inte en ny man, så varför inte en massagestav?

Med läkarens ord malande i sitt inre, satte sig Gerd på tåget till Göteborg.

Det kan vara farligt att vara sexlös. Varför inte en massagestav.

Det kan vara farligt...

Dagen efter var det middag hemma hos mormor. Köttfärslimpa med potatis. Mormor hade, förutom Gerd, bjudit in hennes andra syster Märta med maken, Kurt. Märta och Kurt var med i Jehovas vittnen, så det var inget idealläge för Gerd att tala om läkarbesöket i Norge. Men talade gjorde hon. De hade knappt börjat äta när Gerd tog bladet från munnen:

- Skjönner ni var jeg kan köpa en massagestav?

Nu skulle man kunna tro att vittnena satte köttfärslimpan i halsen, men Kurt svarade fullständigt oberört, som om frågan gällt var man kan köpa en massa tavlor.

- Jag tror man kan köpa det på någon av långgatorna, där finns det sexaffärer, sa Kurt.

Gerd nöjde sig med svaret, och släppte sedan ämnet. Men nu var hon fast besluten. Hon skulle inte åka hem till Norway tomhänt. No way.

Nästa dag står Liseberg på programmet. Gerd och mormor flanerar bland turister och åkattraktioner. De borde ha trevligt, men Gerd är rastlös. Det är inte det här hon vill göra. Det kan vara farligt, tänker hon. Ett mantra som gått på repeat sen läkarbesöket. Nej, tänker hon, jag måste lösa detta. Nu. Hon berättar för mormor om sina tankar. Och mormor, som är handlingskraftig, är med på noterna. Men varken mormor eller Gerd kommer ihåg var man får tag på attrappen. Vilken gata var det Kurt nämnde? Efter en kort diskussion bestämmer sig de galanta gråhåren för att fråga sig fram.

Inne på Liseberg.

- Vi kan väl fråga nån, sa mormor.
- Här inne, det kan man väl inte, sa Gerd.
- Jo, det är väl inget märkvärdigt. Ingen bryr väl sig om en gammal tant.
- Tror du inte det?
- Nä, dom känner ju inte oss. Äh, nu frågar jag den där stilige mannen därborta.

Mormor går fram till en snygg man i 40-års åldern.
Mannen ser mormor komma och ler, han förstår förmodligen att hon är på väg att fråga något. Men den här frågan lär han inte glömma. Inte någonsin.

- Ursäkta, du tycker kanske att det är en underlig fråga, men min syster och jag har tänkt skaffa en dildo. Vet du var man får tag på sådana?

Mannen ser sig nervöst omkring, men finner sig snabbt.

- Försök på Andra Långgatan. Där finns det affärer som säljer sånt, säger han med ett haktapp i världsklass.
- Tack! svarar mormor glatt.

Och sen bär det av. Långgatan nästa. De grånade gamlingarna tar spårvagnen mot Järntorget. Irrar omkring och letar, men hittar inte någon lämplig butik. De fortsätter dolda kameran-temat med alla som kommer i deras väg. Mormor går fram till en kille som talar i mobil och frågar efter närmsta sexshop. Killen börjar skratta okontrollerat, men följer med tanterna och pekar ut rätt gata.

Till sist kommer de fram till en gallerförsedd dörr.

- Här är det, säger Gerd.

Precis när dom skall gå in får ett gäng ungdomar syn på dem. Välartade som de är vill de förmodligen rädda tanterna från en chock.

- Hallå där! Där vill ni nog inte gå in. Det är en porrbutik! ropar en ung tjej.
- Ja det var bra, svarar mormor. Vi är så nyfikna så.

Inne i butiken finns en hel vägg med löspenisar. De har aldrig sett något liknande. Gerd och mormor tittar storögt på alla varianter som finns: svarta, gröna, med batterier, utan batterier.

Gerd väljer till sist en massagestav; onödigt stor, rosafärgad med tillhörande batterier.
Hon köper den för 150 kr.

Inklusive moms.


Dagens låt: Porno For Pyros - Pets

"I'm afraid I'm gonna be walking along someday in Los Angeles and drop into a manhole, and down there's gonna be 500 unemployed bossa nova musicians and they're gonna 'Girl From Ipanema' me to death ..."

Tom Waits - Jersey Girl

Jodå, det är Tom Waits som gjort låten. Den låt som Springsteen senare tog upp i sin repertoar och gjorde till sin. Waits, som är en Springsteenfantast, lär ha sagt: "Bruce Springsteen? Well, I've done all I can for him. He's on his own now ... "

Lördag eftermiddag och redan sömnig. Kanske inte så konstigt. Jag väcktes klockan 6.30 imorse av ett taktfast "HALLÅÅÅÅ" från vardagsrummet. Bara att gå upp. Elias nallebjörn Nallis hade "fastnat" i soffan, och jag var tvungen att hämta en imaginär nyckel för att låsa upp och befria den lille stackaren. Sedan startade Elias sin sedvanliga punktmarkering av pappa. Jag kan inte ta ett steg utan min meterlånga följeslagare. Han skuggar mig. Nej, han ÄR min skugga. Men nu, äntligen, sover han. Jag utnyttjar pausen till att lägga upp veckans blandband, dvs saker som gått i min ipod under veckan. (Spelaren hittar du i marginalen, eller här.)

VECKANS MIX:

01. TV on the Radio - Crying
02. Okkervil River - Bruce Wayne Campbell Interviewed On The Roof Of The Chelsea Hotel, 1979 (EDIT: Missa inte årets svängigaste refräng 3:05 in i låten!!!)
03. Anais Mitchell - Mockingbird
04. Glen Hansard & Marketa Irglova - When Your Mind's Made Up
05. The Pains of Being Pure at Heart - Everything With You
06. Imogen Heap - Hide and Seek
07. Antony And The Johnsons - Child of God
08. The Cure - Lovesong
09. Isobel Campbell & Mark Lanegan - Who Built The Road
10. Nicolai Dunger - Hunger
11. Lambchop - Slipped Dissolved and Loosed
12. The Pogues - The Band Played Waltzing Matilda

Det här blir en konstig recension. Jag vet inte vad jag tycker om Bon Ivers konsert i onsdags. Den var bra, men samtidigt en besvikelse. Jag kommer till varför.

När vi (jag och SkivgrisGonzo) släntrar in i Pusterviks bastuvarma lokal konstaterar vi att det måste vara konvent för basketlirare i stan. Genomsnittslängden är cirka 1,95. (Någon måste ta tag i detta och krita konsertgolven i zoner efter längd. Långa längst bak, pygméer fram. Så måste det vara.) Detta tvingar oss att ta oss långt fram för att se något överhuvudtaget. Vilket vi lyckas med. Efter att trängt oss likt tyska skidturister i en liftkö står vi längst framme vid scenen, till höger. På spottavstånd från Bon Iver skall det visa sig.

Folksångaren Anais Mitchell värmer med nerv och närvaro upp den redan svettiga publiken. Med fint fingerplock på gitarren, och Joanna Newsom-röst gör hon ett bra jobb. Särskilt fin är den vackra covern på Townes Van Zandts "Waiting around to die".

Sen är det dags för Bon Iver att äntra scenen. Med sig har han två trummisar och en gitarrist. Alla ser påtagligt nyvakna ut. Ostrukna och rufsiga. Som om hela bandet två minuter tidigare legat skafötters i turnébussen.

Konserten inleds med vackra "Wolves 1 & 2". Och det är en riktigt bra start. Som lovar mer. Men efter detta tycker jag (tyvärr) inte att spelningen riktigt lyfter. Den når inte de höjder jag förväntat mig - förutom alldeles i slutet.

Kanske är min besvikelse en effekt av mina högt ställda förväntningar. Kanske sov Bon Iver verkligen på turnébussen. Konserten är bra, men inte magisk. Och magi är vad jag förväntar mig av ett låtmaterial som detta. Särskilt efter de superlativer som Bon Iver fick efter tisdagens spelning på Berns. 

Varandes en sucker för the lågmäld singer-songwriter trodde jag aldrig att jag skulle skriva följande rad; men det blir FÖR lågmält. Jag saknar dynamik, något som bryter falsetten, mer groove.

Men visst, konserten är bra, det är den. Stämsången sitter perfekt. Höjdpunkterna kommer i slutet av konserten. "Re:stacks", "Skinny Love" och covern på Talk Talks "I believe in you" är riktigt vassa. Och först då kommer också gåshuden. Men då är det tyvärr försent. Då är det bara extranumret kvar, sen är det slut.  

Betyg: en väldigt svag 4.

Storyn är tämligen välkänd vid det här laget. Justin Vernons tjej gjorde slut. Han blev ledsen och bestämde sig för att byta miljö och åkte till en enslig timmerstuga i ett kylslaget Wisconsin. Väl där ägnade han sig åt vildmarksliv med sin pappa och bror. Han jagade vilt, fällde två hjortar, vilka sedan blev hans huvudrätt under vistelsen. Han drack öl, rökte cigg och lyssnade på sorglig musik - som sig bör under dylika omständigheter. Under tiden skrev han och spelade in låtar om denna period. Han döpte projektet, och sig själv, till Bon Iver - en "god vinter" på felstavad franska. 

Väl hemma från stugan hade han med sig ett knippe låtar som sedan hamnade på det mästerliga albumet For Emma, Forever Ago. Ett album som sedan dess har varit min favorit i skivhyllan, och som är min starkaste kandidat till förstaplatsen bland 2008 års bästa skivor.

Idag spelar Bon Iver på Pustervik, Göteborg. Egentligen skulle jag gått tillsammans med min fästmö, men hon är för gravid idag. Så istället hänger skivgrisen Gonzo (aka räkmackan) på för att digga "Skinny Love" - och snyfta till "The Wolves (act 1 & 2)", "Flume", "Blindsided" och "Re:stacks".

PS. Bon Iver har gjort en nyinspelning av fyra spår. Dessa laddar du ner gratis här!


Justin Vernon vid stugan.

Jag är trött. Så här är veckans mest nödvändiga blandband. Inga konstigheter. Bara lite sjysst, själfull musik jag lyssnat till för maximal avslappning. (Spelaren finns i marginalen eller här!)

AVSLAPPNINGSMUSIK

01. Frank Sinatra - In The Wee Small Hours Of The Morning
02. Dennis Brown - Westbound Train
03. Beirut - Elephant Gun
04. Everlast - What It's Like
05. Nick Drake - Things Behind The Sun
06. Tom Waits - Martha
07. Townes Van Zandt - For The Sake Of The Song
08. Bon Iver - Blindsided
09. Elliott Smith - Between The Bars
10. Carstairs - It Really Hurts Me
11. Blonde Redhead - Top Ranking
12. Kate Bush - Wuthering Heights
13. Bob Dylan - If You See Her Say Hello
14. Paul Simon - Still crazy after all these years

"Fuck you I won't do what you tell me - motherfuckers!"
Där har ni det. Elias nya motto. Dagens låtval är därmed självklart:

 Rage Against The Machine - Killing in the name

Det är en trött man som skriver dessa rader. Anledningen heter Elias.

För att uttrycka sig diplomatiskt är hans nuvarande humör något labilt. Vill man vara krass är han en skitstövel, en Kim Jong II i miniatyr, ett mjölktandat monster, en fridstörare. Ena stunden är han extremt verbal och kramigare än Kristin Kaspersen. I nästa förvandlas han till liten bossig, guttural gaphals som får Anette Kullenberg att verka lågmäld.

Lägg till detta uttrycket "jag vill". Denna ordkombination från helvetet som tydligen är treåringars variant av "Sesam öppna dig".

- Nej, du skall gå och lägga dig nu, klockan är åtta!

- Jaaa vill kolla klockan åtta! (Det han vill är alltså att titta på själva klockan i köket. Allt för att komma upp ur sängen.)

- Nej.

- Men jaaa viiiilll!

"Jag vill" används till allt. "Jag viiilll sova soffan!"(istället för att ligga i sängen), "Jag viilll driicka vatten!" (istället för att ligga i sängen), "Jag viilll haa en macka!" (istället för att ligga i sängen), "Jag viilll kolla bajset!" (fan vet varför...) och i ett fall det för socialen högintressanta "Jag viilll ta på paapppas pillesnopp!" (i samband med att jag klev ur duschen).

På sistone har han regredierat, blivit bebis. Han talar inte längre, utan grymtar. Han pekar med hela handen och bossar med mig, hans undersåte till far. Under morgonproceduren "oohh: ar" och "ahh:ar" han fram sina direktiv, likt en miniatyrcromagnon. Sedan får jag försöka gissa mig till vad han vill och springer servilt, ömsom hit, ömsom dit, i stort sett chanslös, och alltmer stressad av de frustrerade känslostormarna.

Treårstrots, kallas det visst.

Med andra ord var det skönt att lämna bort honom till de kommunala proffsen idag. Jävligt skönt. Och efter att ha lämnat Elias på dagis, behöver jag en andningspaus: Tom Waits.

Häromdagen satte sig en av mina vänner framför datorn. Han knäppte på apparaten, klickade på outlooken, samtidigt som han lät muspekaren scrolla över skrivbordet mot Internetikonen. I outlookens skräpkorg landade som vanligt ett antal, som han trodde, mer eller mindre påträngande, hurtfriska meddelanden från den undre världen: vilka alla lovar ett sprakande libido. 

Han öppnade skräpmappen mekaniskt, oseende, för att radera dagens erbjudanden om penisförlängningar, Viagra, och någon privat session med en flicka med namn som för tankarna till valfri motspelerska i en Bondrulle. Normalt en manöver utan någon påtaglig tankeprocess, ungefär som när man borstar tänderna, eller smörar en macka, och efteråt inte är säker på om det ägt rum. Men den här morgonen fångade något hans intresse, något i skräpmailet fick honom att stanna upp: Rubriken. Den indikerade ingen redheaded tiny titted Alyssa, ingen Viagra till extrapris, och inte heller någon annonsör med vilja att trimma honom med några extracentimetrar. Istället kändes tonen i rubriken olycksbådande. 

"You have been warned!" löd den. Endast fyra ord, men mer än tillräckligt för att trigga hans intresse att läsa resten. Och resten var att en (faktiskt befintlig!) organisation bestående av en akronym på tre bokstäver (samma bokstäver som en amerikansk tv-serie om rättsläkardeckare kallar sig), sade sig ha koll på honom och hans internetanvändade. De anklagade honom i hotfulla ordalag, och i en diffust skriven text, för (outtalade) olagliga aktiviteter rörande upphovsrätt. Dessutom påstod sig brevskrivarna ha dokumenterat de senaste sex månaderna av dessa aktiviteter i en medföljande zip-fil.

Naturligtvis blev han nyfiken på filen, och dess innehåll, särskilt då innebörden i själva mailet - i bästa fall - kunde beskrivas som vagt. Men han vågade inte öppna den. Vilket förmodligen var klokt. Ty lika lite som som små barn bör ta emot godis från främlingar, bör stora barn öppna zip-filer från okända organisationer.

Hursomhelst, med uppmaningen att sluta med dumheterna eller att fejsa konsekvenserna, dvs. avstängning från internet, rundade den lilla otäcka brevskrivaren av mailet genom att upprepa rubriken: "You have been warned!".

Undrar om det var på riktigt?

------
Dagens låt: Suspicious Minds - Elvis

Och på tal om akronymer: se det här ljuvliga klippet med Tom Waits på presskonferens!

... även reklam för Prada, till vilka Antony lånat sin röst i en fyra minuter lång animation, med namnet "Fallen Shadows".

Sången Antony sjunger heter "The Great White Ocean". Videon hittar du här (obs! klicka på Fallen Shadows när du kommer in på hemsidan!)

Solomon Burke - Don't Give up on me
Låten är från albumet med samma namn. Och ett album där låtskrivarna heter Dylan, Wilson, Waits, Costello mm, kan inte bli dåligt.

Dexys Midnight Runners - Celtic Soul Brothers
Oemotståndlig öppningslåt från det klassiska albumet Too-Rye-Ay.

Tom Waits - Come on up to the house
"The world is not my home, I'm just passing through". Egentligen behöver man inte lyssna på nåt annat än Waits...

Black Sabbath - Paranoid
Fullständigt briljant hårdrock. Jag har sett hårda svarta soulmän, i vissa fall rastafaris, kapitulera inför den här låten, och tokdigga, bara en sån sak.

Harold Melvin & The Blue Notes - Satisfaction guaranteed (or take your love back)
Den bästa soulen gjordes för 40 år sen. Så är det bara.

I lördags fyllde min fästmö, M, 30. Hon och fyra väninnor slog ihop sina respektive högtidsdagar och firade ett och ett halvt sekel. M är förresten gravid. Ingen visste om det, knappt vi själva, men det outades under kvällen då hennes välkomstdrink inte var ljusgrönt blaskig som alla andras, utan klarröd och alkoholfri. Den nytillkomna utbuktningen i midjan doldes dock väl av hennes svarta festklänning.

Till festen hade jag med mig ett antal blandband. Och med de obesjungna midsommarblandbanden i färskt minne, undvek jag denna gång alltför obskyr musik, utan försökte mixa lite bra konferensknullarmusik som alla kände igen, och ville dansa till. Det innebar låtar som: Jump Around - House of Pain, Praise You - Fatboy Slim, Kom igen Lena - Håkan Hellström, Hey Ya - Outkast, Crazy in love - Beyonce ... och så vidare. Det blev en lyckad fest som fortsatte genom kvällen, natten, till tidig morgon. Onykter, ostadig och glad vinglade jag sedan hemåt tillsammans med, eller snarare ledsagad av, skivgrisgonzo. Jag hälsade på tidningsbudet och lyckades på tredje försöket få upp ytterdörren. Sugen på en nattmacka, men oförmögen att göra den.

Sedan dess har bakruset hållit mig gisslan, dagen efter har blivit dagar efter. Värst var det dock i söndags. "Aldrig mer", yppades. Värktabletter var värda sin vikt i guld. Vid lunchtid försökte M förmå mig att köpa pizza, något jag bedömde omöjligt, eftersom långtradare körde skytteltrafik i mitt huvud, och de hade, som det verkade, åtskilliga körningar kvar. Efter att M meddelst tjat, mutor och andra knep försökt övertala mig att gå ner till Pizzerian spelade hon till sist ut gravidkortet. Jag gjorde ett patetiskt försök att syna det med mitt bakiskort. Jag gick all-in, och förlorade. Tio minuter senare var jag på väg till Pizzerian, i ösregn.
 
Hursomhelst, nu är det onsdag och jag är tillbaka från de döda med veckans blandband, dvs. saker jag lyssnar på just nu, samt 30-årsfestens mest populära låt, den garanterade partyrökaren: Jump around.

(Spelaren finns i marginalen, eller klicka på länken här!)

01. House Of Pain - Jump Around
02. Damien Jurado - Gillian Was A Horse
03. Bob Dylan - Girl From The North Country
04. Badly Drawn Boy - Another Devil Dies
05. Okkervil River - Plus Ones
06. Townes Van Zandt - Rake
07. The Proclaimers - I'm Gonna Be 500 Miles
08. David Byrne and Brian Eno - Strange Overtones
09. Ben Folds - Late
10. Van Morrison - Wild Night
11. Glasvegas - Geraldine
12. Bon Iver - Wisconsin

Jag försöker komma fram till vårdcentralen. Jag har ringt i två timmar nu. De har ingen telefonkö. Att de inte använder sig av en telefonkö där man får ett könummer är lika bakåtsträvande som FIFA:s motvilja mot att använda befintlig, modern kamerateknik för att bedöma kniviga fotbollssituationer? Jag misstänker dessutom att jag tävlar med mina grannar om att komma fram. Det är nämligen tätt med pensionärer där jag bor, så tätt att vore det tätare, hade jag befunnit mig i himlen. Och till skillnad mot mig har de förmodligen inte något emot att vänta. Det är liksom dagens happening... Nåväl, istället för att låta venen i pannan brisera får jag väl distrahera mig med ett blogginlägg, annars adderar jag väl magsår till mina krämpor.

Loyd Cole och Aimee Mann kommer till Sverige i höst. Loyd spelar 25, 26 och 28 oktober (Göteborg, Malmö, Uppsala). Aimee Manns konserter går av stapeln 6, 7 och 10 november (Malmö, Göteborg, Stockholm).

Edit: Oj! jag glömde visst den viktigaste konserten. Ron Sexsmith kommer ju också, närmare bestämt 14 och 18 november - till Göteborg respektive Malmö. Det får man inte missa.

Aimee Mann - 31 Today

Loyd Cole - Forest Fire

Ron Sexsmith - Secret Heart

Jag gillar inte att dissa, men nu när jag för tredje gången på kort tid läser Marcus Birros sportkrönika i Expressen måste jag släppa ut lite luft*. Krönikorna är orgier i omkväden, poesi, Gli Azurri-romantiskt trams (höjdpunkten var att kalla AC Milan, med rasisten, fascisten Berlusconi i spetsen, för en stor fin familj, och sätta detta i kontrast till Sveriges avsaknad av dito familjekänsla - ganska magstarkt om du frågar mig) och - framförallt - i liknelser. En triljard liknelser som får Björn Ranelids flödande prosa att verka träaktig. Alltså: Inget ont om Birros skrivförmåga, han skriver vackert, det gör han, och han har många sidor jag tycker om - framförallt hans rättspatos. Men jag kan inte låta bli att misstänka att han skriver sina italienkrönikor naken framför helkroppsspegeln, med skygglapparna på. Det känns liksom så.

----

2008 har varit ett bra musikår. Kanske blir det lika bra som 2005, mitt favoritår på 2000-talet. Veckans blandband består därför av några personliga favoriter från 2005, så att 2008 vet vad det har att matcha ... (Klicka på kassettbandet i marginalen för att lyssna, eller gå in på den här länken.)

ABSOLUT 2005:

01. Rufus Wainwright - The One You Love
02. Spoon - The Two Sides of Monsieur Valentine
03. Martha Wainwright - Bloody Mother Fuckin Asshole
04. Bright Eyes - First Day Of My Life
05. Teenage Fanclub - It's All In My Mind
06. Sufjan Stevens - Casimir Pulaski Day
07. Eels - Railroad Man
08. The Embassy - It Pays To Belong
09. Antony and the Johnsons - Fistful of Love
10. The Magic Numbers - The Mule
11. Devendra Banhart - Heard Somebody Say
12. Andrew Bird - sovay
13. Sigur Ros - Hoppipolla


* Med tanke på att Birro nästan dagligen rackar ner på Göteborg (sånt passerar inte ostraffat) så har han fanimej med råge samlat ihop till en diss. Även om den sker i skymundan, på den här lilla bloggen.