kindofblue

På teven kör Göteborgskex en reklamfilm för Johans Drömmar - västsveriges svar på Maryland Cookies. Elias ser den och två minuter senare är vi på väg mot ICA:s bagerihylla. 

I trapphuset möter vi två unga hantverkare. De installerar porttelefoner och har hållit på i en vecka nu. Det ständiga borrandet är öronbedövande och skär genom märg och ben. Idag är det de boende på fjärde våningen som ska prövas. Jag och Elias hälsar på de blåklädda grabbarna och går in i hissen. Men någonting är fel. Inne i hissen hänger en tung, rutten fis. Snabbmat filtrerad genom hantverkare. Fisen fyller varenda kubikcentimeter av det slutna utrymmet och omfamnar mig som en grizzlybjörn. Jag känner kväljningarna komma. Elias, som står bredvid, verkar dock helt oberörd. Han tänker förmodligen på Johans Drömmar.

Omtöcknad, bestämmer jag mig på våning två för att hålla andan och silar snabbt in lite luft genom tänderna. Inte för mycket, det vore ödesdigert, utan bara såpass att jag ska klara mig ner till bottenvåningen. Men eftersom jag knappt dragit in någon luft tappar jag naturligtvis andan redan en våning senare, vilket tvingar mig att ta ett lika djupt som vedervärdigt andetag. Elias tittar skeptiskt på mig när jag utanför hissen ställer mig med händerna på knäna och hyperventilerar. Han går i förväg mot porten.

Innan han öppnar dörren vänder han sig om mot mig. 
"Pappa. Man får bara äta kakor på fredagar och lördagar."
"Idag är det tisdag", säger jag.
"...eller tisdagar."

På ICA köper vi Maryland Cookies; på vägen tillbaka äter vi dem under tystnad.
Väl hemma igen, tar vi trapporna. För säkerhets skull.

---
Dagens låt: "Stink" (Arab Strap)
.

Redan på tio meters avstånd såg jag den. Och med ens förflyttades jag trettio år tillbaka i tiden. En svunnen tid, då vi svenskar hade ett mer avslappnat förhållande till våra husdjur. En tid då man lät saker vara och, framförallt, ligga.

Vi gick som vanligt på snigelstigen, jag och Elias, på väg till Dagis. Och på gången låg alltså en hundskit. "Titta där Elias", sa jag. "Vadå då. Är det en snigel?", sa han och hängde sig över kanten på det där sättet som alltid gör mig nervös att han ska ramla ur barnvagnen med huvudet före. Bilder av blod, hjärnskakning och akutbesök flimrade hastigt förbi mitt inre. "Det är nog en liten hynd som har bajsat", sa Elias. "Det är det nog", sa jag. "Ja-aa." "Eller så kanske det är mormor som bajsat på väg hem från skogen." försökte jag skämta. Elias ignorerade mig. Sådan humor roar inte honom. Istället såg han med bekymrad min först på mig, sen på hundbajsen och sa: "Ne-ej. Det är en liten hynd som bajsat."

Jag bestämde mig för att byta samtalsämne.

"När jag var liten", började jag, "då var jag ute och gick. Ungefär som vi gör nu. Fast jag var lite äldre än du är nu och var på väg till skolan." Elias lyssnade nu uppmärksamt. För någon månad var Elias vansinnig i samband med sänggåendet. Helt otippat ville han inte alls lägga sig, varpå jag fick snilleblixten att berätta en historia för Elias om hur det var när jag barn. Hur arg och ledsen jag alltid blev när pappa sa att jag var tvungen att lägga mig. Och hur lönlöst det var att tjafsa med honom. Elias ilska rann av honom och istället började han engagera sig i min kamp mot min egen far. "Blev du mycket arg då?" frågade han. "Ja. Jag var mycket argare än vad du var, men jag fick inte vara uppe för farfar. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek." "Skrikte du högt." "Ja. Jättehögt!" Elias glömde helt bort sig och jag tror att han någonstans insåg att han faktiskt har en ganska snäll och tålmodig pappa. Hursomhelst. Ganska snart utvecklade sig detta till ett tävlande i historier, där vi toppade varandra med skrönor, den ena fantasifullare än den andra, och alltid med inledningsfrasen: "När jag var liten ...".

"... när jag var liten", fortsatte jag, " då var jag alltså på väg till skolan. Ovanför mig flög några fiskmåsar. Och plötsligt träffades jag av fiskmåsbajs. Axeln på min tröja blev alldeles vit av bajset."

"Ooääh, va äckligt. Eller hur."
"Jätteäckligt!"
"Pappa. När jag va liten då skullde jag gå till dagis. Och då kom en örn och bajsade mig rätt i ansiktet."

"Du kan inte äta snabbt som mig i alla fall".
Det är onsdag. Elias och jag leker rimleken och tävlar om vem som kan äta upp frukosten snabbast. Elias skrattar högt varje gång han hittar på ett rim. Rimorden är i nio fall av tio rena nonsensord, men då och då får han till det och när han av en slump rimmar lampa med slampa skrattar även jag.

Elias sprudlar vidare. Två kritvita rader mjölktänder glittrar ikapp med knallblå ögon i morgonsolen. Han äter Gott Gräddat med kaviar. Favoritmackan. Han slukar den snabbt och på tvären. Till kaviarsmörgåsen dricker han vatten. Ur ett vinglas. En fix idé som började runt midsommar och som antagligen kan härledas till den varma årstidens mer kontinentala vanor. 

Jag sitter vid sidan om och slevar i mig fil och flingor. Medvetet långsamt. Att tävla i frukost mot Elias är som att simtävla mot Idi Amin. Om du vinner får du skylla dig själv. Med jämna mellanrum kisar Elias åt mitt håll. Med ett stramt minspel, misstänksamt som en rysk gränsvakt, kontrollerar han noga att jag inte i smyg ökar takten. Han granskar både mig och innehållet i min tallrik. Då han inte upptäcker något fuffens, slappnar han av och riktar åter uppmärksamheten på sin egen frukost. 

Plötsligt hoppar han ner från köksstolen och ställer sig framför tavlan föreställande silhuetten av en afrikansk kvinna bärande på ett vattenkrus. Han går fram mot väggen och sträcker på sig. Han måttar med handen från pannan till tavelkanten.
"Titta pappa vad stor jag är. Jag är lång som tavlan. Eller hur?"
"Ja det är du", svarar jag.
 "Det var en tavla, som var som en liten skavla", rimmar han.
Elias vänder sig mot mig. Han lyfter på de ljusa, nästan osynliga, ögonbrynen och spärrar upp ögonen som för att understryka allvaret i det han nu ska säga. 
"Fast jag är inte stor som du. Faktiskt är jag inte det, i alla fall. Eller hur?"
"Nej, inte än", svarar jag.
"...och plötsligt blev mamma större än mormor!"
"Det är hon väl inte."
"Jo-ho."
"Säg inte det till mamma bara."
"Vafför dådå?"
Jag svarar inte.
Elias gungar fram och tillbaka från höger till vänster fot i, vad det verkar, ett försök att tämja sin otämjbara energi. Man kan nästan se den sjuda under huden.
"Har du tänkt på att alla är olika stora?" frågar jag.
"Ja-aa. Det tänkte jag faktiskt ... och jag är stor och snabb som helst."
"Du är skitsnabb."
"Du sa fiiit pappa. Man får inte säga så. Eller hur?"
"Jag vet. Sorry."
"Jag är fiiitsnabb. Snabbast som hela världen. I alla fall."
"Eller hur."

Jag vet inte om det bara är jag som märkt av den nya trenden. Men verkar det inte som att alltfler springer nuförtiden? Och de springer långt, helst maraton. Samma personer som för ett par år sen nördade franska grönmögelostar, digestivekex och riojor, avhandlar nu pulsklockor, joggingskor och Göteborgsvarvet. Maratonlöpning är den nya Roquefortosten. 
     
Trendkänslig som jag är, vill jag inte vara sämre. Så sen en tid tillbaka snörar jag tre gånger i veckan på mig joggingskorna och tar mig ut i motionsspåret där jag - med ett ansikte förvridet av andnöd - stapplar mig igenom tre till fem kilometer.

Idag bestämde jag mig för att syna min kondition på allvar - med åtta kilometers löpning. En sträcka jag inte sprungit sen förra millenniet. Jag gick upp tidigt och klädde mig. Maria sov fortfarande. Jag bytte på Elliott, som vanligt tandlöst leende, jollrande på sitt nya mantra: "heee-eeej". När jag häromdagen uppmärksammade Elias på att hans lillebror nu kan säga "hej!", tittade han avmätt på mig och sa: "Men han kan inte säga goddag i alla fall." Elias är i den åldern nu. Han jämför. Vem är starkast? Elias! Vem är snabbast? Elias! Just att vara snabbast är viktigt för Elias. Något annat är otänkbart.

"Varför ska du springa då, pappa?", frågade han mig när jag var på väg ut genom dörren.
"För att jag ska bli lika snabb som du", svarade jag.

"Det går inte. Jag är snabbast. Mycket snabbare än så som du är."

"Jag vet. Tänkte bara försöka bli nästan lika snabb. Tror du jag kan bli det?"

"Nästan så snabb som mig?"

"Ja."

En knappt märkbar skugga av missnöje passerade nu hans ansikte. Han funderade. Det här kan gå hur som helst, tänkte jag då han sa: "Ja-aa. Du kan bli nästan snabb som mig."

"Okej", sa jag.

Han tittade granskande på mig, stod och vägde på ena benet och studsade fram och tillbaka med axeln mot väggen. En liten djävul flyttade plötsligt in hans ögon. Ansiktet sprack upp i ett nöjt busfrö.

"Mamma är jättelångsam i alla fall. Eller hur?"

"Ja, verkligen."

"Långsam som en snigel. Eller hur."

"Långsammare."

"Jaa-aa!"

Jag lämnade världens snabbaste man bakom mig och begav mig ut det fina morgonvädret. Trots den tidiga timmen var det redan mycket varmt. Solen stod i ögonhöjd och det starka solskenet fick pupillerna att krampa ihop till knappnålshuvuden. Längs gatan gick några stavgångare. Klickandet av stavar som träffar asfalt tillhör ljudbilden där jag bor. Demografiskt är mitt grannskap Sveriges svar på Florida. Det fullkomligt kryllar av pensionärer - och alla har gångstavar. Alla. Och ingen vet hur de ska användas. Det här måste vara den mest stavtäta platsen i världen, tänkte jag då jag fick syn på en geriatrisk posterboy iklädd wct-overall i tredelad neon daterad 1981. Med hållning som en ostbåge släpade han stavarna bakom sig i marken som någon slags medeltida åkerbonde.

Längre upp på gatan såg jag en äldre man och kvinna stå vid en bil. Damen var förvånansvärt trendig för sin ålder i blommig klänning och vindtät permanent. Han var mer tidlös i ljusbruna gabardinbyxor och vit skjorta. De stod mittemellan ett villaområde och ett äldreboende. När jag passerade försökte jag lista ut var de hörde hemma. Jag gissade på villaområdet. När jag hörde kvinnan tala insåg jag att jag gissat fel: "...och det här är de nya nycklarna Gösta och så finns det ett set extranycklar hemma ... och så får du tvätta ansiktet och fixa näsan. Du har gröt överallt."

Den kommentaren gav mig bränslet jag behövde för att klara de åtta kilometrarna. Nu är jag halvvägs från Roquefort till Maraton.

----

PS. Imorgon är det Way Out West. Någon av artisterna i följande mix kommer förmodligen stå för årets bästa konsert: Youtubemix. 

Förra årets höjdpunkt (för mig, that is) var tveklöst Fleet Foxes, mycket tack vare Robin Pecknolds fantastiska röst:
.

Jag väcktes klockan sju i morse av Elias. Han hade drömt en mardröm. Hans egen Mållgan, Coco, hade tagit sig ut ur dammsugaren (!) och sedan burit omkring honom på axlarna. Elias var panikslagen. Han skrek, slogs och kastade leksaker. Jag förvandlades omgående till en kombination av gisslanförhandlare, sandsäck och målvakt. Jag motade rallarsvingar och fångade nallar, leksaksbilar och klossar - samtidigt som jag försökte lugna honom med Mark Levengoodstämma.
   
När jag efter en halvtimme fångade en brandbil med hakspetsen fick jag nog. Gränsen var nådd. Levengoodstämman lät nu mer som Jonas Gardells och risken för brott mot barnkonventionen var överhängande. Så jag gick ut i köket, kokade kaffe och andades med långa, djupa andetag. I brist på litium tänkte jag mig en lugnande cigg och kaffe på balkongen.

    
Jag gick in i vardagsrummet. Elias satt nu i soffan med nerdragna ögonbryn och en underläpp som en utdragen byrålåda. Jag ställde ifrån mig min kaffekopp och en bok på bordet och lämnade rummet. På vägen ut sa jag till honom att det var dags att duscha och göra sig i ordning.

   
Ett stort misstag.

   
Elias avskyr att duscha.

   
Han var redan ursinnig, och nu provocerade jag honom ytterligare.

   
Jag insåg genast mitt misstag och vände om, men det var försent. Jag hann precis fram för att se kaffekoppen flyga genom rummet. Som i slowmotion. Och för ett ögonblick tycktes kaffekoppen hänga i luften, alldeles stilla, ungefär som Gråben brukar göra när han sprungit över klippkanten, sekunden innan han inser sin belägenhet.

Den vita väggen målades i intressanta bläckplumpsmönster. De vita, krispiga sidorna i boken förvandlades till brunt mos.

   
Efter det var även jag arg. Och ville ringa FRIS.

Föräldrars Rätt I Samhället.