kindofblue

Tänker bara påpeka det faktum att det är konsert på Bohus fästning nu på fredag (27/6) kl. 19.00. Bonnie Prince Billy spelar och backas upp på scen av Nicolai Dunger. Förband är Wildbirds and Peacedrums.

En 'ganska' hygglig konsert får man väl säga ...

Som jag höll på att glömma bort. Totalt.

Några smakprov:

Bonnie Prince Billy - 'I see a darkness'

Bonnie Prince Billy - "Horses"

Bonnie Prince Billy - "Cursed Sleep"


Beställ biljett!

Har tidigare hävdat att texten är det viktigaste för mig i en låt. Och för att citera Erik Lidbom är det naturligtvis trams. Är det något jag borde lärt mig vid det här laget är det att aldrig hävda några absoluta sanningar. Men man säger så mycket dumt. Här kommer i alla fall några exempel på när jag har fel. Och några exempel på när jag har rätt:



Jag har rätt när jag lyssnar på Tom Waits "In the neighbourhood" Lyssna här!



Sigur Ros bevisar däremot att texten kan vara sekundär. Sången är som ett extra instrument (förutsatt att man inte är islänning då) och adderar krydda till ljudbilden. Här är Sigur Ros med den undersköna "Svefn-g-englar". Lyssna här!



Ibland har musiken bägge delarna. Ta till exempel Paddy McAloons (Prefab Sprout) 22 minuter långa "I trawl the megahertz". Musiken är filmiskt vacker, texten är (tror jag) ett utdrag ur Yvonne Connors dagbok, som hon läser med sådan poetisk Tom Waits-känsla att de 22 minuterna gärna blir 44 och 66. Det är en magisk upplevelse. Men det finns andra exempel på hemmaplan. Håkan Hellström och hans band skapar gåshudsvackra (konsert)upplevelser genom att kombinera starka låtar och texter. Som i exempelvis den fantastiska "Nu kan du få mig så lätt" Lyssna här!



Arvtagaren bevisar en gång för alla att musik handlar om musik. För honom är det enkelt: svänger det, så svänger det. That's it! Det betyder ystra danser till Håkan Hellström, Islands, Miss Li, Sufjan Stevens, Dylan, Lynyrd Skynyrd, The Embassy och gladlynt popmusik. Det handlar inte om delarna, utan om helheten, känslan, och hur det låter, textförståelse eller inte. Här diggar han med koncentrerad min till den "nya" favoritlåten "Oh Boy" (som för övrigt fick Anders Lundin att gråta i "Allsång på Skansen") av Miss Li. Lyssna här!

Min son, Elias, går igenom någon slags rädslefas just nu. Och det minns man ju hur det var. Som liten var jag livrädd för en liten plasttomte som alltid stod vid julgranen; han hade intryckt näsa och såg elak ut. Så jag förstår min son, det gör jag.

Däremot kan det ibland vara svårt att förstå vad som är läskigt för en tvååring. Att vissa saker skrämmer (som mörker) förstår man, andra (som introt till valfri tecknad film) inte.

Sedan en dryg månad tillbaka sover Elias på soffan. Sitt rum vill han inte gå in till om kvällen. Därinne bor Coco. Coco är en liten pojke, Elias alldeles egna Mållgan skulle man kunna säga, med den skillnaden att Coco är ond och "liite läskiig". Coco rosslar fram ett "whooöö", berättar Elias och skrämmer upp sin mamma, som också är tämligen lättskrämd. Dessutom står Coco ofta bakom den långa gardinen och "skriver". Hur nu det kan vara skrämmande.

Under EM-fotbollen har en ny rädsla avlats fram - muskler. "Pappa stänga aav teveen ... dom har muskler!". Kommentaren är rolig och förolämpande på samma gång. Dels för att den är bisarr, dels för att den antyder att hans fars kroppsbyggnad är av det vekare slaget.

Rädslefasen gör även dagislämningarna jobbiga för tillfället. Det är inte som förr, då alla barn utom Elias (totalt likgiltig över separationen) vinkade hejdå i fönstret. På väg in genom dörren gnyr han fram att han inte vill gå till dagis, han vill vara med pappa istället. Han hänger likt en apa runt halsen. Han kramar mig hårt hårt med sina mjuka barnarmar, hans stora blå ögon säger: "jag litar på dig, pappa!". Munnen säger: "Inte gå ifråån mig pappa ... pappa inte gå".

"Pappa måste", svarar jag, "men jag kommer tillbaka sen ... jag lovar".

Vissa saker vänjer man sig aldrig vid.

Cat Stevens - Father and Son

Spanien-Ryssland i semifinal.

Kanske det sämsta som kunde hända svensk fotboll.

Det betyder att Lagerbäck sitter kvar.

Fan.

Gårdagens nyhet att Neil Young spelar på Way Out West gör mig så upphetsad att jag måste summera festivalen. Och det gör jag bäst med ett blandband. Därför kommer här fjorton säljargument till varför man bör slanta upp 1295 spänn och ta sig till Göteborg och Slottsskogen den 7-9 augusti. Hur du tar dig dit spelar ingen roll -  gå, spring, projicera dig, kör, flyg eller rid till Göteborg. Se bara till att ta dig dit. Okej?! Festivalen blir nämligen hur bra som helst. (Klicka på spelaren i marginalen för att lyssna! Eller klicka här!)

Blandbandet: "WAY OUT WEST DEL 1"

01. Håkan Hellström - 'Klubbland' (Ja vad säger man. Håkan är Håkan, kanske. Sveriges bästa liveakt kommer definitivt mäta sig med de utländska  kollegerna. Och till och med toppa dem.)
02. Okkervil River - 'Plus ones' (Ett av mina favoritband som blir underbara att se live. Har en del liveplattor med Okkervil som lovar en mycket, mycket bra konsert.)
03. Mando Diao - 'To China with love' (Det här svänger så man blir tokig.)
04. N.E.R.D. - 'Provider'
05. The Dodos - 'Fools'
06. The National - 'Fake empire' (Ännu ett 'nutida' favoritband. Längtar längtar...)
07. Familjen - 'Det snurrar i min skalle' (Skånsk dansmusik och inte en dansbandsfrilla i sikte. Lär svänga bra.)
08. Broder Daniel - 'Shoreline' (Unik konsert, blir antagligen en rörande historia med tanke på Anders Göthberg.)
09. Lightspeed Champion - 'Dry lips' (Spännande artist. Älskad av Conor Oberst aka Bright Eyes. Kanske inte så konstigt - han är ganska lik originalet.)
10. Fleet Foxes - 'English house' (Ja jävlar vad Seattle spottar fram talanger ur Washingtons skogar. Fleet Foxes är så bra att jag vill sparka ner ett träd. Det här blir en höjdpunkt.)
11. Sigur Ros - 'Hoppipolla' (Ännu en efterlängtad konsertupplevelse. Har varit extremsugen på att höra de astrala låtarna ända sedan jag såg den eminenta filmen "Heima". Nu blir det verklighet.)
12. Iron & Wine - 'Boy with a coin' (Kanske bäst inomhus? Hursomhelst tillhör Sam Beam favoriterna bland mina mer skäggiga album. Måtte han aldrig raka sig.)
13. The Flaming Lips - 'Yoshimi battle the pink robots, pt 1' (Kan bli hur bra som helst.)
14. Neil Young - 'Journey through the past' (Neil, bättre än Jesus. Större än gud. Det här BLIR hur bra som helst. Något att berätta om för barnbarnen ("Neil, vem?").

Det bästa lag som någonsin snörat på sig elva par fotbollskor är Brasiliens landslag 1982. Det vet alla som vet något om fotboll. Dom vann inte VM det året, det gjorde Italien. Men sett i bakspegeln är det ändå Brasiliens lag alla minns. Dom visade hur vackert fotboll kan vara när det är som bäst. Brassarna kallar det Joga Bonito: Det vackra spelet.

Jag har genom åren genomlidit åtskilliga slutspelsmatcher (mot bra motstånd vill säga, allt annat är ointressant) där Sverige spelat allt annat än Joga Bonito. Jag har förbannat de klantiga uppspelen. Jag har dött en smula varje gång Sverige har stressat upp sig i försvaret. Jag har rasat mot den dåliga bollbehandlingen. Jag har spytt galla åt höger och vänster. Alla stressade försvarsklanterier och missade pass har undan för undan ökat på antalet gråa hår (varav Olof Mellbergs legendariskt dåliga uppspel under förra VM:et står för ungefär hälften av den totala grånaden).

Jag har lidit.

Och jag har skämts.

Jag har hävdat att jag mycket hellre ser Sverige förlora och spela vackert än att se Sverige vinna med tråkig, andefattig fotboll. Något som mötts med skepticism hos den råkat höra mina tirader.

Men nu, efter Spanienmatchen, vet jag att min ståndpunkt håller. Att det var mer än snack. 

Under första halvlek igår spelade Sverige den bästa fotboll jag någonsin sett ett svenskt landslag göra. Passningspelet, dribblingarna, brytningarna, lugnet i försvaret, nedtagningarna och Zlatan, allt satt där. I första halvlek slog vi Spanien i deras eget spel - passningspelet. Det var vackert att se. Det var Joga Bonito på svenskt vis.

Nu skäms jag inte längre. Jag är inte ens bitter över förlusten.

Jag är bara stolt. Så oerhört inihelvete jävla stolt.


Mer Brasilien ... Astrud Gilberto - Girl From Ipanema

Det är fredag. Jag är hemma med min son. Vi har precis avverkat en långpromenad; vi gick till vad min son kallar berget (en stigning på tre meter) och sedan via skogen upp till en damm för att mata ankor. Under promenaden försåg den lille zoologen mig med nya rön angående djurs matvanor. Bland annat har jag fått veta att både hästar och kor äter gräs, men gärna med sylt till. Och helst då jordgubbssylt. Även ekorrar tycker om gräs, men kan man hitta några pinnar gillar dom om man "pluppar" (min sons uttryck för att släppa någonting försiktigt) ner dom i deras små munnar. Efter det blev jag (efter en assocativ ordlek där "pluppa" snabbt förvandlades till "ploppa", "hoppa" och slutligen "sparka") informerad om att man INTE får sparka ekorrar i ansiktet. "Det är duumt...ekorrar gillar itte det". Man får bara sparka på pinnar, alternativt bollar, enligt experten. Hursomhelst, väl framme vid dammen matades ankorna snabbt och effektivt med Polarkaka. När brödet var slut förkunnade sonen för de extremt åpna ankorna att: "NU ÄR DET SLUT ANKORNA ... SES EN ANNAN DAG!".  

Musiklyssnandet i veckan har varit som vanligt. Lite här, lite där. Ett zick-zackande mellan år och genrer. Fredagens blandband åskådliggör det på ett bra sätt. Detta är vad som värmt mina öron i veckan. (För att lyssna klickar du på bandet i marginalen.)

Blandbandet "Fredagsblandning":

01. The Wave Pictures - "I love you like a madman" (Fantastico!)
02. My Morning Jacket - "Librarian" (ny skön låt från Jim James & co)
03. The Go-Betweens - "Love goes on!" (Klassiker)
04. Paul Weller - "Hung up" (Borde beveka de mest obevekliga Weller-skeptikerna?)
05. Lil' Wayne - "Mr Carter" (jag gillar hip hop, glömmer bara bort det ibland - detta är sommar för mig. Bortsett från ett onödigt lite break med explicit lyrics är det en i mina öron perfekt hiphoplåt. Jag trycker in guldtänderna och njuter)
06. Bob Dylan - "Sign on the window" (Bon Iver säger sig lyssna minst en gång i veckan på Dylans (underskattade) album New Morning. "Sign on the window" är en bra anledning till det.
07. The Embassy - "It never entered my mind" (Har fortfarande inte hört "state 08", dåligt. Nöjer mig med den här beautyn så länge.)
08. Sam & Dave - "Hold on, I'm comin'" (Det är sommar. Och ingen sommar utan soul, så det så.)
09. The Radio Dept. - "Freddie and the Trojan horse"
10. Lloyd Cole and the Commotions - "Speedboat" (Lloyd är väldigt väldigt bra - tack Alice!)
11. Scott Walker - "Mathilde" (Giganten Scott Walker does the Brel.)
12. The Avalanches - "Since I left you" (Sampling när det är som bäst. En veritabel ljudbuffé bestående av gamla tv-shower, musik och film. Dessutom med en kanonvideo, kolla in den!.)

EDIT: Länk till blandbandet

Vafasen, sitter och försöker lägga upp inlägg med länkar. Tämligen oumbärligt för en musikblogg. Men det går inte det. Nänä, det är tvärstopp. Blir lack. Ni har till solnedgången att skärpa till er, annars drar jag till Blogger.

Igår. Framför teven. På teven: Sverige-Grekland, fotbolls-EM.

Avinstallation väluppfostrad och nyanserad Anders. Check.
Insert labil, hetsig och extremt onyanserad fotbollssupporter. Check.

Matchstart.

Puls: 144. Labilitet: 75%.

"Kom igeen nu SVÄRJEE!"
Sverige " tar kommandot" direkt, eller om man så vill: grekerna ger dom det. Bollinnehavet sänker ingångspulsen med cirka trettio slag. Grekland förbryllar oss tre åskådare framför teven. Fegspelet från förra EM är ännu fegare. Känner dom inte till den svenska backlinjens darrighet? Vet dom inte att grabbarna där bak inte klarar av femti trixningar, tillsammans? Tydligen inte.

Zlatan manglas gång på gång av den osannolikt fule Kyriargis (eller vad han heter). Zlatan lobbnickar och blir sekunden efter överkörd av den brutale greken. Ingen åtgärd från domaren. "Domarjävel!" Zlatan ser loj ut, vågar inte utmana, utan fegar ur. Han verkar tagen av stundens allvar. Gillar inte hans ansiktsuttryck. En fotbollsspelare i form har ett leende på läpparna, han njuter, han leker. Men Zlatan ser blek ut. Fan, skall han vika ner sig som senast i VM. "Kom igen och spring nu Zlaataan!"
Fan vad grekerna spelar tråkigt.
Dom gör på egen hand en dramatisering av den skandaltrista matchen Västtyskland-Österrike 1982. Passningsspelet är så uselt att Sverige framstår som Spanien i jämförelse.

Andra halvlek. Det luktar seger lång väg, men så länge det står 0-0 finns alltid risken för svenskt försvarsfippel.
"Vad gör du Petter!" Pheww.
Jepp, där kom det, det patenterade svenska panikfipplet - Petter Hansson skapar Greklands första målchans genom att nicka en decimeter utanför egna målburen.
"Åh vad dålig du e skit-Petter!".
"Och du med fege-Zlatan".

Puls: 169. Labilitet: 100%.

Sätter mig på balkongen. Pallar inte titta, blir för nervös, klarar inte av att se klanterier i backlinjen, får gråa hår. Vill undvika det. Andas genom näsan i lugna djupa andetag.
"MÅÅÅÅÅÅL", ropar de två återstående åskådarna framför teven.
"Mååååål", ropar jag.
"Mooooool", ropar en tvåårig röst inifrån sovrummet.
"Fina, fina Zlatan, du är bäst", hör jag en röst säga som låter förvillande lik min egen.
"Du är fantastisk, Petter", gastar samma röst sju minuter senare.

Sverige-Grekland 2-0. Härligt!

Dagens låt: Freddie Wadling & Sebastian Öberg - The Winner Takes It All

Fotbolls-EM är inte bra för den här bloggen. Det är allt jag kan säga. Återkommer imorgon med nya friska tag. Lyssna på Bob Dylans briljanta "It's alright ma (I'm only bleeding)" från 1965 så länge. Vilken rytm och textmässigt flow den har, världens första raplåt. Genialiskt.

Bob Dylan - "It's alright ma (I'm only bleeding)

Har bestämt mig för att komma i form. Därför gick jag idag till löplabbet för inköp av "riktiga" löpskor. Jag lämnade stället med dyrare skor än jag tänkt mig och med en pulsklocka som jag inte alls tänkt mig. Men den skall vara bra att ha för den som är seriös i sin träning. Satt på balkongen förut med en kall öl och en cigg och tittade stolt på min fina pulsklocka. Kände mig sportig och härligt hälsosam där jag satt.  

Råkade säga "rövhål" till min son idag. Vilket ledde till en sekunds uppfostringspanik. Som tur var fattade han inte vad jag sa, utan upprepade med ett glatt leende det han rent fonetiskt tyckt sig höra: "Ja pappa, snöboll ... gå uuut och kassta  snöööboolll!" Rövhål känner han inte till än -- tydligen. Men det kommer väl - there are many around...

-----

Veckans spellista är äckligt eklektisk. Det är ingen ordning alls. Inget tema. Förutom att det är låtar jag verkligen älskar. Håll tillgodo och tryck som vanligt på kassetbandet i vänstermarginalen för att lyssna. Hoppas det passar!
 
"Det Äckligt Eklektiska Blandbandet":

01. The Velvet Underground - I'm waiting for the man
02. Glasvegas - Daddys gone
03. James Taylor - Something in the way she move
04. Band of Horses - Ode to LRC
05. Bright Eyes - First day of my life
06. The Pixies - Here comes your man
07. PJ Harvey - Big exit
08. Beirut - Sunday smile
09. Ben Folds - Bastard
10. Belle & Sebastian - Expectations
11. Fleet Foxes - White winter hymnal
12. Van Morrisson - Brown eyed girl
13. Pete and the Pirates - Come on feet

EDIT: Länk till blandbandet

Det verkar som om solen och värmen är här för att stanna. Då passar det bra med lite (bortglömd?) solskenspop från det glada 60-talet (1967). Här är "Kites Are Fun" av Free Design.

En fenomenal låt. Noterar också att videon serverar några av Mapplethorpes klassiska svartvita foton på Patti. Ett av dem pryder faktiskt hallen hemma hos oss. Nu pryder den min blogg. Bara en sån sak.