Musikodysséen II: "After Dark"



Har återigen sugits in i Haruki Murakamis magiska - men realistiska - värld. Denna gång After Dark. En roman jag rekommenderar varmt. Veckans blandband startar med en extremt bakåtlutad trombonjazzlåt: "Five spot after dark", varifrån Murakami hämtat sin boktitel. Den är muskelavslappnande, som bomull för själen och garanterat receptfri. Utöver den är låtlistan fylld till bredden av lågmälda låtmakare som Nick Drake, Townes Van Zandt och James Taylor. För tempo och puls och sväng står The Soundtrack of our lives, Spinners och Amadou & Mariam. Bland andra.
Enjoy!

Spotify: Musikodysséen II: "After Dark"



Två nya favoriter

"Heaven can wait" - Charlotte Gainsbourg feat. Beck




"July Flame"- Laura Veirs


Musikodysséen 1



Bilden: Guru Jazzmatazz


Hade förra helgen besök av HSB:s representanter samt gladlynt kille med truckerkeps och termokamera för att undersöka exakt hur kallt det är i lägenheten, framförallt i områdena runt alla fönster.

De var nollgradiga! 

Och vår lägenhet visade sig vara kallast i hela huset. 

Sannolik orsak: Hantverkare med spring i benen, kaffesug och hemlängtan. Man tackar! 

Tänker från och med nu lägga in ett blandband i veckan (kallat Musikodysséen del 1, 2, 3 osv tills jag inte pallar längre) bestående av femstjärniga låtar utan bäst före datum. Låtar ur alla tänkbara genrer och tidsepoker. I Musikodysséen 1 trängs till exempel äldre vita crooners som Frank Sinatra och Chet Baker med svart guld signerat Guru Jazzmatazz, Raphael Saadiq och Gang Starr. Dessutom får du höra Cohen sjunga: "...we are ugly but we have the music." Bara en sån sak!

Musikodysséen 1


Falling and laughing

Det knastrar under skorna. Snön som täcker gången är moddigt brunaktig och full av småsten, vilka skär in i fötterna. Fel dag för lågskor. Fel dag att vara utomhus. Idag skulle jag helst suttit inne, gömd under ett täcke med en god bok. Men det går inte. Det är måndag och jag ska vara på jobbet om tio minuter. Det är fjorton minus och motvind. Kylan biter tag i kindbenen. Efter någon minut bestämmer jag mig för att gå baklänges för några sekunders respit från nordanvinden. Med ryggen mot vinden, inser jag att jag är andfådd, att jag frusit så pass mycket att jag glömt att andas med normal rytm, så jag tar några djupa, lugna andetag och ramlar. Isfläcken, som jag naturligtvis missar då jag inte tillhör dem som har ögon i nacken, hade varit svårbemästrad framlänges. Baklänges är jag chanslös. Jag faller som ett timmer mot den igensnöade gångstigen och räddar huvudet endast genom att i sista stund krypa ihop som en räka.

– Slog du dig?

Jag rullar runt på mage. Ett par meter framför mig: bruna vinterkängor. Högre upp thermobyxor och jacka, över det ett brunbränt, äldre mansansikte. Ett friskt, lite roat, ansikte som bara den har som dagligen går långa stärkande promenader.  Jag reser mig upp på stela ben, borstar av lite snö. Mannen står bredbent med ena handen utsträckt som om han förbereder sig för att jag återigen ska ramla. Vilket jag också strax kommer att göra eftersom jag fortfarande står kvar på samma isfläck som var orsaken till att jag lämnade de upprättas skara.

– Ta det försiktigt, säger han.
– Jag försöker, ropar jag gällt samtidigt som jag förgäves försöker få fäste med fötterna.

Inom loppet av en sekund lyckas jag på den en gånger en meter stora isen avverka tre olika sorters danser. Först en can-can där mitt utsträckta ben är nära att eunuckifiera mannen, sen en sprattlande jive. Jag avslutar det ofrivilliga dansmedleyt med en riverdance, och samtidigt som jag för andra gången drattar på ändan ser jag i ögonvrån hur mannen håller sig för magen och hur huvudet knycker fram och tillbaka.

– Hur gick det, säger han med och kniper ihop munnen.

Ögonen avslöjar honom dock. Han gapskrattar, tyst.

Jag reser mig upp på knä, sväljer stoltheten och kryper sakta bort från isfläcken mot fastare mark. Synen får spärrarna att släppa för den gamle mannen. Ett mullrande skratt, som verkar komma någonstans långt inifrån thermokläderna, ekar mellan husvägarna, och sprider sig även till mig. Och på en igensnöad gångbana någonstans i Sverige skrattar vi sedan så att tårarna rinner. Han stående bredbent, och jag krypande på alla fyra.


---

ÅRETS ALBUM 2009

Här är mina favoritalbum 2009, med tillhörande spotifylista, där det är möjligt. Naturligtvis skulle jag kunna - med hjälp av diverse synonymer till fantastiskt, magiskt och såinihelvetebramusik - förklara hur bra albumen är, men bättre upp är att du klickar på nedanstående Spotifylänk (där alla utom två album finns) och lyssnar själv. Varsågod!

 1. GREG CARTWRIGHT: Live At The Circle A
 2. BROKEN RECORDS: Until The Earth Begins To Part
 3. RICHMOND FONTAINE: We Used To Think The Freeway Sounded Like A river
 4. MALCOLM MIDDLETON: Waxing Gibbous
 5. THE LEISURE SOCIETY: The Sleeper
 6. BILL CALLAHAN: Sometimes I Wish We Were An Eagle
 7. GOD HELP THE GIRL: God Help the Girl
 8. ANNA JÄRVINEN: Man Var Bland Molnen
 9. RICHARD SWIFT: The Atlantic Ocean
10. MUMFORD & SONS: Sigh No More
11. THE LOW ANTHEM: Oh My God, Charlie Darwin
12. PETE DOHERTY: Grace - Wastelands
13. JAMIE T: Kings & Queens
14. WILCO: Wilco (The Album)
15. GRIFFIN HOUSE: 41 And A Half Minutes With Griffin House
16. TAKEN BY TREES: East Of Eden
17. RICHARD HAWLEY: Truelove's Gutter
18. MAXWELL: BLACKsummers'night
19. EG: Adventure Man
20. THE XX: XX


Och här är länken till årslistan: Favoritalbumen 2009


Mormödrar är världens bästa uppfinning. Helt barnfri resten av kvällen.

Elias sover över hos mormor och morfar i natt. Elliott sover. Nu blir det The Wire, tredje säsongen. Mmmm...

Klockan 20.30. Inkommande sms:

Pusslat, läst och ätit havregrynsgröt. Lugn nattning med ordentlig tandborstning. Han har somnat, trodde jag. Reser sig och säger: "Jag har mycke jobb på natten." Nu sitter han och ritar och är nöjd och glad. Jag ligger bredvid och läser. / Kram Mormor

---

Dagens bästa låt: Pete Dohertys "The last of the english roses", en lika skamlös som underbar stöld från The Cure's "lullaby".


Det är så kallt att till och med radiovågorna fryser till is.

Nere på gatan ser jag en man med en schäfer. Mannen välklädd i thermobyxor, Canadian Goose och ryssmössa, hunden i päls och trampdynor. De har - vad det verkar - varit på långpromenad i skogen. Den stackars hunden trippar med snabba tassisättningar vid sidan av husse, som om marken inte var belagd med snö och is, utan av glödande kol. Hade jag varit hunden, skulle jag bitit husse i benet. Minst.

---
Dagens låt, en av årets bästa: Faith/Void (Bill Callahan)


RSS 2.0