kindofblue

För några veckor sen lade jag ut ett par oanvända högtalare på Blocket. Jag skrev några väl valda rader och satte priset till 1 400 kronor, och väntade.

Efter en vecka hade inte en enda spekulant hört av sig, så jag gick in på annonssidan och målade upp en än mer frestande beskrivning av de körsbärsfärgade golvhögtalarna av märket Polk Audio Monitor 50, och sänkte samtidigt priset till åtta hundra kronor.

Men det var fortfarande lika tyst i telefonen.

Två veckor senare ringde det. En spekulant! Jag stod i kön på ICA Maxi, och samtidigt som jag lade upp varor på bandet, svarade jag myndigt på frågor och höll anförande om högtalarnas förträfflighet för mannen i andra änden av luren, som av rösten att döma verkade vara en mycket gammal man.
"Ja, dom är helt oanvända ... Ja, jättefina ... Ska ha kanonbra ljud. Prisbelönta! Varför jag inte använder dom själv? Behöver dom inte. Har andra högtalare."
"Det låter riktigt intressant", sa mannen och "Jag återkommer!", varpå han lade på luren för att inte återkomma.

Dagarna gick. Jag började misströsta. Högtalarna verkade osäljbara, och jag hade ingen lust att sänka priset ytterligare, hellre behöll jag dem. Jag hade nästan gett upp, när Världens Bästa Köpare ringde.

I princip finns det två sorters köpare på Blocket. Klipparna och De Blåögda. Klipparna synar minutiöst varan för att hitta fel, för att sänka priset. Detta alldeles oavsett om man varit ärlig om varans beskaffenhet och överens om priset och har andra köpare på kö. Klipparna är dealbreakers och har aldrig för avsikt att köpa utan att pruta. Förmodligen har de inte ens med sig hela den överenskomna köpesumman när affären ska avslutas. Sedan har vi den andra sorten: De blåögda, som redan har bestämt sig, och som gör en snabb översyn, och som förutsatt att varan inte står i lågor vid köptillfället snällt betalar den överenskomna köpesumman. 

I luren hade jag alltså nu en, tidigare okänd, tredje kategori: Världens Bäste Köpare.
"Tjena! Har du kvar högtalarna?"
"Ja, dom är kvar."
" Jag vill ha dom! Det är bara ett problem. Jag bor i Uddevalla och jag har ingen bil och att hyra känns onödigt. Skulle du kunna tänka dig att leverera dom. Jag ersätter naturligtvis alla utlägg!"
"Okej. Jag har ju inte heller någon bil, men kan kanske ordna det."
" Det vore toppen! Min farsa har dött och jag behöver musik. Typ nu! Annars blir jag tokig."

Jag lovade att höra av mig så snart jag kollat upp transportmöjligheterna, dvs. om min svärfars svarta Renault Megane kunde tänkas vara ledig. Jag sparade killens mobilnummer. Eftersom jag inte uppfattat namnet döpte jag honom till Herr Högtalare. Det var tisdag.

Vi bestämde att jag skulle komma med högtalarna under onsdagen, då bilen var ledig, men bilen blev oturligt upptagen då svärmor i den västkustska snålblåsten fick något skit i ögat och akut tvingades åka till sjukhuset med en skrapad hornhinna. Jag ringde Herr Högtalare för att berätta om missödet.
"Ta det lugnt", sa han. "Jag kände mig lite dum sist, vill inte stressa dig. Kom när du kan. Det enda jag vill veta är att jag har ett par högtalare."
"Det har du", sa jag.
"Och vad gäller ersättning för transporten. Sex mil fram och tillbaka blir tolv totalt. Ska vi säga att du får femton hundra spänn? Känns det som det är värt det?"
Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Jag hade tänkt mig cirka två hundra kronor, vilket motsvarade bensinkostnaden plus lite extra. Nu erbjöd han mig sju hundra kronor extra, alltså ren vinst på fem hundra kronor och frågade om jag tyckte det var värt besväret.
"Absolut", svarade jag.
"Då säger vi det. Hör av dig när du kan komma."

Det blev torsdag, strax innan läggdags. Bilen var ledig under fredagen. Jag hade precis tänkt meddela Herr Högtalare när meddelandetonen på min mobil pep. Displayen visade Herr Högtalare. Uppenbarligen hade han skickat ett sms till mig istället för sin flickvän. Det löd: Saknar dig, JMXGC! Jag knappade raskt in ett svar: Jag saknar dig också! Har bil imorgon. Funkar det? Anders

Jag log nöjt åt min lustighet, men när det korta svaret, Det funkar!, kom en timme senare blev jag orolig att skämtet inte gått hem. Men det var en onödig oro.

När jag på fredagen kryssade fram på motorvägen med Leonard Cohens Live In London på högsta volym, tänkte jag att det borde varit jag som betalade Herr Högtalare. Jag älskar ju att motorvägsköra och sjunga med till musik på maxvolym. "First we take Stora Höga, then we take Stenungsund", sjöng jag och njöt av ett strålande vackert och soligt Sverige som flimrade förbi i sidorutan. Jag passerade skogar, röda stugor, hav, oändliga åkermarker, betande kor och får. Solen stod lågt på himlen och kastade långa skuggor, vilket gjorde omgivningen än mer trolsk och vacker. Herr Högtalare hade sagt till mig att ringa när jag kom till serpentinvägarna vid Uddevallas kustband, så det gjorde jag och blev sedan via telefonen guidad till rätt adress.

Herr högtalare kom ut. Han var yngre än vad jag hade trott, kanske trettio år. Han hade ett trevligt utseende, spenslig, rakat huvud och med blå ögon som alldeles uppenbart hade filtrerats genom några glas rödvin. Han hoppade in i bilen.
"Tack som fan för att du kom, farsan har dött och det har varit helt galet den senaste tiden."
" Jag förstår det. Inte roligt!"
" Nej! Är det Leonard Cohen du spelar?"
" Ja! Det är liven från London."
" Vilket jävla sammanträffande. Min pappa var Cohen-fan, vi ska spela Ain't No Cure For Love på hans begravning. Kör du bort till bankomaten så fixar vi pengarna."

Jag körde honom de fyra hundra meterna till bankomaten. Han hoppade på lätta steg ut och när han kom tillbaka smällde han upp en sedelbunt på instrumentbrädan.
"Du får dubbelt mot vad du begärde. Sexton hundra spänn. Är det okej?"
"Helt."
Sedan åkte vi till hans hus, som låg tvåhundra meter längre bort, lastade av högtalarna.
"Vad fina dom är", sa han. "Jag är så jävla tacksam. Skitschysst, verkligen."
"Det var inget. Och jag beklagar sorgen!"
"Tack!", sa han, och gav mig sedan en kram. "Kör försiktigt!"

Han hette Staffan.

Framför mexitegelhuset stod en Saab parkerad och trots att han inte kunde urskilja registreringsnumret i det skumma månljuset kände Frank genast igen bilen när han svängde in på gatan. Hur skulle han kunna glömma den? Han hade köpt den själv. Dekalen från advokatbyrån satt fortfarande kvar på bakrutan. Likaså bucklan i sidodörren.

För ett par år sedan hade bilen stått där varje torsdag. Men då hade han förväntat sig den, längtat efter den, upprymd sett fram emot att se den stå där, nonchalant uppkörd med högra framhjulet uppallad på trottoaren. Men inte nu. Nu innebar den bara magsyra.

Han stannade till vid vägkanten, sträckte sig mot handsfacket och plockade fram burken med Losec. På vägen mot ytterdörren skakade han fram en tablett ur burken medan han höll ögonen fästa på huset. Det var mörkt. Han svalde den sträva tabletten hel. Den rev i strupen och den plötsliga smärtan fick honom att kvida.

Även om huset var nedsläckt, förstod han att hon var där. Hon hade nyckeln kvar. Originalet hade hon lämnat tillbaka, men han visste att hon gjort en kopia. För sådan var hon. Förslagen. Hänsynslös. Och nu hade hon slagit klorna i Mikael.

Fan, tänkte han.

Han hade fortfarande inte sagt något till Mikael om Josefine, hade inte kunnat berätta sanningen. Något hade hindrat honom. Sonen hade ju varit så lycklig att han först inte kunnat förmå sig till det och ju längre tiden gick desto omöjligare blev det.

Hon satt i soffan när han kom in i vardagsrummet. De sa saker till varandra, först lugnt, sedan allt hetsigare. ”Skitstövel”, skrek hon. Han bestämde sig för att säga sanningen: att hon aldrig skulle få tillbaka honom, att det var över. Det var då han såg pistolen i hennes hand. Men då var det för sent.

 

---

 

Jag har väntat i timmar när Frank äntligen dyker upp. Jag har min röda klänning på mig, hans favoritfärg. Jag har suttit så länge i mörkret att det gör lite ont i ögonen när han tänder ljuset. Han är lika stilig som vanligt. Åh, Frank förstår du inte, tänker jag när han tittar på mig och frågar vad jag gör här. Som om du inte vet, vill jag säga men istället säger jag:

”Jag vet att jag varit dum. Men jag älskar dig.”

”Du har ett konstigt sätt att visa det på.”

”Men du vet att det är sant.”

”Mikael då?”

”Han betyder ingenting för mig.”

”För mig betyder han allt.”

”Han skulle förstå.”

”Nej.”

Sedan ber han mig att gå.

Den jäveln ber mig att gå! Han tror alltså att han kan slippa undan så lätt, att han kan kasta bort mig, ur sitt liv, köpa ut mig med en rostig jäkla Saab, men det går inte. Du är min Frank, vi är kärlek, vi hör ihop. Jag har gått genom eld och vatten och till och med tvingat mig att ha sex med ditt finniga äckel till son för att få dig att förstå att det är vi två, för evigt. ”Skitstövel”, skriker jag. Jag hatar, hatar, hatar dig. Älskar dig. Jag öppnar handväskan som ligger i mitt knä och tar fram pistolen. Frank talar med låg, allvarlig röst men jag hör inte längre vad han säger utan höjer långsamt pistolen mot hans bröst. Han ser förvånad ut när jag trycker av.

 

---

 

”Vad gör du här?” sa Frank.

Josefine tittade upp med tårar i ögonen. Hon sa:

”Jag vet att jag varit dum. Men jag älskar dig.”

Han betraktade henne där hon satt uppkrupen i sin röda klänning i soffhörnet, det blonda håret utsläppt. Fortfarande lika vacker, tänkte han. Fortfarande lika galen.

”Du har ett konstigt sätt att visa det på.”

”Men du vet att det är sant.”

Hon ville säga att de hörde ihop, att allt bara varit ett stort misstag, men kunde inte hålla ihop tankarna, än mindre uttala dem. Hon kramade om handväskan som låg i knät.

”Mikael då?” sa han. Tanken på att hon använt hans son för att vinna tillbaka honom fyllde Frank med äckel, fick det att bränna i magen. Den Losec han tagit innan han klev in i huset hade ännu inte hunnit verka.

"Han betyder ingenting för mig", sa hon.

”För mig betyder han allt.”

Sedan bad han henne att gå.

Hon ställde sig mitt emot honom. Skrek åt honom. Han, däremot, var lugn nu och talade till henne med låg röst, metodisk och kontrollerad. Som alltid. Hatet sköljde över henne, och hon stod där utan att höra orden som Frank sa, och hon älskade och hatade honom och tog fram pistolen som legat gömd i handväskan och lät hatet löpa längs handleden ner mot pekfingerleden. Sedan talade han inte mer.