kindofblue

Jag är skadad, muskelbristning i vaden. Orsaken heter korpfotboll. Ja ja, det var väl väntat antar jag. Så är det att bli äldre. Tiden är inte på ens sida när det kommer till sport, oavsett vad Rolling Stones sjunger. Nu linkar jag omkring på ett ben och säger saker i stil med "oj oj oj" och "åh, vad det är synd om mig". Säg hej till gubben. Dagens låt får därför bli lite av det gubbrockiga slaget. Inte min grej normalt. Men Elbows "Grounds For Divorce" gillar jag. Låten återfinns på senaste albumet The Seldom Seen Kid. Jag är särskilt förtjust i det lugnare partiet (0:54 och 2:22) där sångaren Guy Garvey med en vacker falsett sjunger raden "There's a hole in my neighbourhood down which of late I cannot help but fall". Det är väldigt fint, tycker jag.
 

I lördags tipsade jag om det Australiensiska syskonparet Angus & Julia Stone, och albumet A Book Like This (2007). Lite väl kortfattat, tycker jag såhär i efterhand. Nu lägger jag ut texten lite, det förtjänar både albumet och syskonen.

A Book Like This är bra. Riktigt jävla bra till och med. Gillar man akustiskt/folk, så är det här ett album utan svackor. Och det fullkomligt rivstartar. Redan efter fem låtar har jag markerat fyra av låtarna i podden som favoriter. Och det är "unheard of", det har aldrig hänt förut; men så mycket gillar jag låtarna - direkt. 

Musiken är lika enkel som vacker. Angus skriver låtarna. De bygger på en krispigt plockande gitarr, med en briljant känsla för melodier. Bra sång, toppat med underbara stråkarrangemang, skapar en fyllig till väldigt fyllig ljudbild. Syskonen varvar sånginsatserna. Angus röst har den där perfekta hesheten, och är som gjord för melankoliskt vackra melodier som "The Beast", "Bella" , "Just A Boy" och "Silver Coin". Julias hesa, lite barnsliga, röst (vilken måste vara nära släkt med Miss Li) passar å andra sidan perfekt för mer hoppiga låtar, som exempelvis den oemotståndliga "Here We Go Again". Totalt sett är detta en kanonplatta, som man vill höra igen, och igen ... och igen.

Betyg: (4 av 5)

Favoriter: "Just A Boy", "Bella", "Here We Go Again", "The Beast" ...


"Just A Boy"

Fredag morgon och strålande solsken. Klockan är sju.  In i sovrummet tassar sonen med ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden. "Vill du ha en ööl...paaappa?". "Ehh..kanske senare", skrattar jag. "ÖÖL...PAPPA!", fortsätter han. Leendet är som bortblåst. "Men, man dricker inte öl på morgonen", försöker jag. "ÖÖÖL!". "Okej, okej, jag lovar att dricka öl, SEN, när du kommer hem från dagis". Min son nickar förnöjt. "Pappa dricka ööl ... sen", säger han och troppar iväg ut ur rummet.

Ikväll blir det fest ... tydligen. 

Dagens låt:

Drive-By Truckers - Daddy Needs A Drink

Översteskägget Sam Beam, a.k.a. Iron and Wine med en av de vackraste (snacka om trollmorvarning!) låtar jag vet: "Cinder And Smoke".
 

Visste du att ekorrar äter leverpastej? Inte jag heller. Men det fick jag veta igår när jag bytte blöja på min son. I vanlig ordning stod sonen inne på sitt rum med sitt tolv bitars Kalle Ankapussel. Ett pussel han lärt sig utantill, och som han smackar ihop på samma slöa och lära-sig-utantill-coola sätt man varje jul ser Karl-Bertil Jonsson hantera postsorteringen på. Han är så djupt inne i pusslandet att han inte märker av den odör som långsamt fyller det femton kvadratmeter stora rummet. Efter ett tag gör jag det. En arm av fekalier letar sig ut till vardagsrummet, och till min näsa, där jag intet ont anande sitter och läser om den bisarrfula Pinocchiostaty de förfulat Borås med.

Jag går in till sonen.

"Har du bajsat", frågar jag. "Naaee..inte bajsat", säger han. (Varför barn, trots översvallande bevis, ljuger om sin avförings vara eller inte vara, är för mig ett av livets stora mysterier. Förmodligen handlar det om att de inte har tid att bekymra sig över sådana petitesser. På sätt och vis är "naee..inte bajsat" blöjbarnets motsvarighet till när Jesse Ventura säger "I ain't got time to bleed" i filmen Rovdjuret) Efter ett tag ger han med sig, följer med till toaletten, och låter mig göra det som måste göras. Medan han ligger där i en stinkande spreadeagle säger han: "pappa äta bajs!". Varför han väljer att bita den hand som torkar honom är oklart, men det leder till en intressant diskussion om vad som kan tänkas få honom att tro att jag skulle tycka det är gott. Han kiknar av skratt. "Naee, pappa inte äta bajs...det smaakar inte gott...tordyvlar äter bajs". Det sista är, faktiskt, sant. Kunskapen har han inhämtat från en Vad Äter Djuren?-bok som han läser hos mormor. "Ekorrar äter inte bajs", fortsätter den lille professorn sitt anförande, "ekorrar äter leverpastej."

***

Under torsdagen deltar jag i ännu en förnedrande (dels i betydelsen av ens eget oundvikliga åldrande, vilket innebär långsamma och skadebenägna ben, och dels i betydelsen resultatmässig förnedring) korpmatch i fotboll. Efter matchen går jag med mina fotbollskamrater till Kometens innergård för en öl. Jag väljer detta samkväm istället för att följa med min vän musikkritikern till Pusterviksbaren, för att se det gamla indiebandet Television Personalities. Detta visar sig vara ett klokt val. Musikkritikern ger dagen efter konserten en överkorsad tidning, och beskriver upplevelsen som en tragisk uppvisning i mänskligt förfall. Sångaren Daniel Traceys liv är en parallell till Kevin Rowlands i Dexy's Midnight Runners. Redan efter fem låtar ber Tracey publiken om ursäkt; han säger att de förtjänar mer för de 140 kronor de betalat. Basisten har lämnat scenen och ligger bredvid och spelar. Tracey berättar för publiken att han har dricker för mycket, men att han skiter i vilket. Han hånar sina bandmedlemmar. Då och då låter han undslippa sig ett litet upplyftande "fuck off" till sina medmusikanter, en tvivelaktig moralboost kan man tycka.

Själv sitter jag, som sagt, med vänner på den oglamorösa innergård som Restaurant Kometen erbjuder, ett stenkast från Hedens grusplaner. Vi diskuterar musik och fotboll. Jag har iPoden med mig. Jag låter denna vandra laget runt. I tur och ordning lyssnar vi på Bon Iver (vilket uppskattas storligen), Fleet Foxes, Dylancovers från I'm Not There och Cohencovers från soundtracket till I'm Your Man. Jag och David konstaterar sorgset att vi båda missar Leonard Cohens konsert i Köpenhamn, samtidigt som vi oroar oss för att detta kan vara sista chansen. Jag och förskoleJohan (prefixet "förskole" har någon extremt kreativ person försett Johan med eftersom att han arbetar som förskolelärare; nu kan han inte bli av med det) diskuterar Dylancovers kontra Dylanoriginal. Vi är oense. Jag är av åsikten att det finns låtar i hans katalog som gjorts bättre av andra, till exempel av Hendrix och Antony Hegarty (vars version av Knockin' On Heavens Door, faktiskt, fick mig att uppskatta låten, på riktigt). FörskoleJohan håller inte med. Han är en renlärig Dylanist och har inga andra gudar jämte Dylan (möjligen Brian Wilson). Han säger att ingen kan vara bättre på att vara Dylan än Dylan själv. Och det låter ju rimligt. Men jag är inte säker; åtminstone inte när jag hör det här:

Edwyn Collins är en grym kille. Orange Juice var ett grymt band. "Falling and Laughing" är en grym låt.
 

Titta till vänster på bloggen. Jag har efter stor möda och ännu större besvär lyckats få dit en iPod. Där tänker jag i fortsättningen - med anmärkningsvärd regelbundet - lägga upp låtlistor. Tanken är att göra musiktipsandet mer lättillgängligt. Jag gillar och kommer även i fortsättningen posta Youtubeklipp, men kvalitén varierar ljudmässigt, dessutom är det svårt att hitta dagsfärsk musik där. Så, med det sagt, här kommer musik jag lyssnar och njuter av just nu. (Och vill man inte lyssna är det bara att pausa musiken.)

Veckans spellista:

Martha Wainwright - See Emily Play
En ypperlig Pink Floyd-cover från kommande albumet. Skriven av Syd Barret, som sömndrucken och hallucinerande såg nämnda Emily springa omkring i skogen. Normalt?

Windmill - Tokyo Moon
Lågmäld och hjärtskärande brittisk indie med skönt gnälliga röster och smittsamma körer. Låten kommer från det finfina albumet Puddle City Racing Lights.

Spiritualized - Death Take Your Fiddle
Melankolisk ambient/shoegazing/noisepop, typ. Skön musik från albumet Songs in A&E.

Fleet Foxes - English House
Aktuella för Way Out West. Och mina favoriter just nu. "English House" är en av anledningarna.

Van Morrison - Caravan
En gudabenådad sångare tillsammans med lika gudabenådade musiker. Van the man och hans vänner visar var det berömda skåpet skall stå.

Klaxons - Golden Skans
Överjävligt bra låt (förra årets bästa?), från ett överjävligt bra band.

Lemonheads - Rockin Stroll
Tack vare nyreleasen av It's A Shame About Ray har jag under veckan lyssnat på denna klassiker. Den håller fortfarande.

Jag och Elias är ute och går. Det är vackert väder. Den blå himlen bryts endast av en vit jetstråle från ett flygplan. Den senaste tidens gynnsamma väderlek har gett honom en ny hobby: flygplansspotting. "Där", ropar han glatt när han får syn på planet, "titta flygplanet pappa!". Han stannar upp och tittar uppfordrande på mig; nu kräver han att jag bekräftar hans spotting."Ja, där är ett flygplan", svarar jag lojt. Han tittar misstroget på mig och upprepar orden "ett flygplan pappa". Han tittar åter på mig, nu med en granskande blick. "Mmm, ett flygplan", svarar jag för andra gången, denna gång med - om möjligt - ännu mindre engagemang. 

Elias märker naturligtvis att mitt intresse för planet inte riktigt synkar med hans. Därför lutar han sig irriterat framåt, samtidigt som han gör sin arga-pappa-imitation (vilket innebär nerdragna ögonbryn och en hårt spänd mun) och skriker "FLYGPLAN!!". Jag inser att vi inte kommer gå en meter till förrän jag visat flygplanet vederbörlig uppskattning. "JA, OOOJ, VILKET FINT FLYGPLAAAN", säger jag, överdrivet artikulerat och upphetsat. Elias ser nöjd ut. "Va fräckt", konstaterar han.

Vi fortsätter att gå. Efter några meter får han syn på månen, vilket leder oss in på hans andra hobby: månspotting. Han stannar återigen och viftar ivrigt med händerna mot himlen. "TITTA PAPPA, MÅNEN". "Ja där är den", svarar jag. "Månen, pappa", upprepar han. "Ja, där är den", svarar jag. Och så där håller vi på. Han säger: "månen", och jag svarar: "ja, där är den". Vi upprepar proceduren sisådär tio gånger. Till slut vänder han sig mot mig med ett milt leende och en inövat pedagogisk min. Sedan talar han till mig med ett tonläge som man normalt bara hör på förskolor:

"Pappa ... kan du säga måne?"



Dagens låt: Iggy Pop - "Lust For life"

Gårdagens rosévin lyckades nästan med sin illasinnade plan att hålla mig borta från datorn. Men, med fem minuters marginal hinner jag klämma in dagens låt: "Part Time Punks" av Television Personalities. Ett band som för övrigt kommer till Göteborg och Pusterviksbaren på torsdag. Kul!

Igår spelade jag fotboll utan att skada mig och det var trevligt. Och ovanligt. Som föredetta föredetting drabbas jag numera av sträckningar redan under uppvärmningen. En gång fick jag till och med ryggskott redan i omklädningsrummet när jag böjde mig ner för att knyta skorna. En lika sann som tragisk anekdot.

På vägen till matchen går jag i vanlig ordning väl innesluten i min iPod och låter mig villigt ledas av folkhoparna. Podden gör mig till en potentiell trafikfara. Eller det var fel uttryckt, podden gör mig till ett potentiellt trafikoffer. Jag bara går. I stans mest olycksdrabbade korsning är det röd gubbe. Folkhopen börjar gå. Och jag med. Jag tittar inte ens efter om det är säkert; jag litar blint på att folkhopen har kontrollerat att vi inte står inför ond bråd död. I värsta fall har jag ju ett alldeles utmärkt skydd i form av de två personer som går på led på min högersida. Krockkudden bestående av 140 kilo kött får mig att känna mig trygg. Så jag promenerar obekymrat vidare, lyssnandes på Van Morrisons "Gloria" från det briljanta livealbumet It's Too Late To Stop Now, en av världens genom tiderna bästa liveplattor. Om en bil med mitt namn mejar ner mig nu, dör jag åtminstone till briljant musik.

Van Morrison - Gloria (Live: It's Too Late To Stop Now)

Musik bra nog att dö för.

Min tvåårige son, Elias, gillar tre saker: fotboll, böcker och musik. Framförallt musik. Han älskar att sjunga, och antalet memorerade låttexter börjar bli tämligen imponerande. Men det räcker inte att bara lära sig texter och melodier. Elias ägnar stor möda åt att hitta alternativa sätt att framföra låtarna på. (Ungefär som The Beatles gjorde under sin tid i Hamburg.) Just nu är han inne i en Ramones-fas. Eller kanske beror hans nya sångstil på att han ofrivilligt överdoserat The Replacements. Hursomhelst. Bä bä vita lamm har aldrig låtit så rå och oproducerad som nu när Elias marscherar runt vardagsrumsbordet och skriker ut "heldagssfock* åt faar, Å söndassjool åt MOOR", samtidigt som han hytter med händerna ovanför huvudet som valfri huligan i wiseguys eller firman.

Dagens låt: Bastards of the Young med The Replacements

*Att han sjunger "helgdagsfock åt far" är i sig stor humor. Det är som en slags freudiansk felsjungning för att hjälpa farsan att komma till. Man tackar.

Spinjournalisten Chuck Klosteman kör tusentals mil över hela USA i sin silvergrå Ford Taurus. Resans mål är död och rock 'n' roll. Under tjugoen dagar undersöker han alla möjliga platser och sätt som rockstjärnor har dött på för att lista ut "varför det det smartaste karriärdraget en musiker kan göra är att sluta andas". Detta är en fantastisk bok om rockmusik. Skriven med en underbar humor och självironi. Betyg: 4 av 5. 

Utdrag ur boken:
"Jag kör norrut igen, mot Rochester, Minnesota, för att träffa två av mina närmaste vänner från college och deras underbara fruar. Jag älskar att träffa de här killarna och de är två av de femton personer i hela Amerika som jag litar på. Men det finns en sak som gör mig nervös inför att träffa dem: jag är alltid rädd att de skall tro att jag blivit drogberoende och ibland oroar jag mig för att de i sitt inte så stilla sinne dömer mig för det. Hursomhelst har de fel. Så här vet du om du (eller någon du känner) har ett drogproblem: var uppmärksam på vilken cd de använder för knarkhantering.
      När man sorterar bort frön från marijuana eller hackar upp nyinköpt kokain använder man vanligtvis ett cd-fodral som underlag för operationen. Cd-fodral är konstruerade för detta ändamål. Och när man är ung och entusiastisk och enbart använder droger för nöjes skull väljer man alltid en cd som på något sätt är symbolisk för hela upplevelsen: För marijuana väljer man Pink Floyds Wish You Were Here eller My Bloody Valentines Loveless eller Thin Lizzys Jailbreak. Om man finfördelar kokain med sitt Visakort använder man fodralet till Sabbaths Vol. 4 eller Neil Youngs Tonight's th Night eller Be Here Now av Oasis. Men om du någon gång når en punkt där du inte längre bryr dig om albumets estetik, om du inte ens bryr dig om vilket album du plockar från hyllan och du kommer på dig själv med att hälla kokain till ett värde av sjuttio dollar på Men at Works Business as Usual, då har du ett drogproblem. Skaffa Hjälp."


 

Marcellus: At the night of the fight you might feel a slight sting. That's pride, fucking with you. Fuck pride! Pride only hurts, it never helps. You fight through that shit. 'cause a year from now, when you're kickin' it in the Carribbean, you're gonna say to yourself: Marcellus Wallace was right.
Butch: I have no problem with that, mr Wallace.
Marcellus: In the fifth, your ass goes down. Say it.
Butch: In the fifth, my ass goes down.

Replikskiftet är från Pulp Fiction. Quentin Tarantinos Sgt Pepper, filmen som har mer klassiska citat än någon annan. Bruce Willis karaktär, over-the-hill-boxaren Butch, tar emot mutpengar för en läggmatch av no-nonsense-gangstern, Marcellus Wallace. Som musikalisk fond till denna lågmälda och briljanta scen hörs tonerna av Let's Stay Together, Al Greens romantiska soulklassiker från 1972. Låten liksom rider fram. Rösten är så smooth att det är omöjligt att värja sig. Kontrasten mellan filmscenens två tuffingar och den mjukt sjungande Al Green är perfekt. Textraderna gränsar hela tiden mellan det romantiska och sliskiga. Men håller sig på rätt sida. Och när Al sjunger "let me be the one you come running to", är jag övertygad om att det aldrig skrivits en vackrare kärleksförklaring. Någonsin.

  

Det ser så roligt ut. Så försvinna-bort-i-tid-och-rum roligt. Och det låter fantastiskt.

Klippet är "stulet" från Pitchfork TV. Electro-punkarna !!! och svenska electronicabandet The Field tar en paus för ett jamma tillsammans i Brooklyns Treefort Studios.

Låten heter "Heart of hearts". (Jag råder dig att klicka på länken!)

Tillåt mig att utbrista i ett stort jäkla WOW!

Just nu poppar det upp massor av bra musik. Häromdagen hyllade jag The Last Shadow Puppets briljanta Scott Walker-inspirerade album The Age of the Understatement. Men det finns mer att hämta. Parallellt med skuggdockorna har landsmännen i Mystery Jets släppt albumet Twenty One. Och det får man inte missa. Det musikaliska släktskapet mellan banden är påtagligt. Mystery Jets spelar rak och livsbejakande engelsk pop, av klassiskt snitt. Perfekt för dagar som idag, då solen lyser. Men lika bra för regniga dagar, som substitut för solen. Här är de med "Young Love".

En riktig glädjespridare.

Velvet Underground kickar igång söndagen på bästa sätt.

Jag och min fästmö tillämpar total (inte övertolka nu) frihet. Det innebär att det är helt okej att hitta på saker på egen hand. När som helst. Och utan knorr. En trevlig ömsedighet som i princip bara utnyttjas av min fästmö. Själv är jag för bekväm. Stannar hellre hemma och läser Killing Yourself to live, Spinjournalisten Chuck Klostermans suveräna muskaliska roadmovie till bok, med podden väl inpluggad i öronen. Och det är gott så. 

Ikväll såg jag återigen min bättre hälft försvinna ut genom dörren för att med raska steg bege sig mot lördagens tjejfest. Fast jag släppte naturligtvis inte iväg henne utan ett rekorderligt blandband. Tiden var knapp, så det rafsades ihop och brändes i en hast. Men det blev bra tycker jag. Så bra att jag nu, när jag ser låtlistan, nästan är lite avundsjuk på henne. Men det blir ytterligare ett blandband jag inte festar till.
Och det är okej med mig, jag har ju Chuck.

The Blandband, med länkar och mp3:or:

01. Jim James & Calexico - Goin' To Acapulco

02. Flaming Lips - Fight Test

03. Fleet Foxes - Mykonos [mp3]

04. Joel Alme - I Never Said I Was Brave

05. Freddie Wadling - Over the Rainbow

06. Okkervil River - Black Sheep Boy

07. Band of Horses - Ode to LRC

08. Neutral Milk Hotel - King of Carrot Flowers, pt 1 [youtube]

09. Marit Bergman - No Party

10. Antony & the Johnsons - Crazy in Love

11. Eldkvarn - Fulla För Kärlekens Skull

12. Spoon - Rhthm & Soul

13. Beirut - Elephant Gun

14. Miss Li - I'm so Poor Won't You Lend Me Some Money

15. The Last Shadow Puppets - My Mistakes Were Made For You [mp3]

16. Sublime - Santeria

17. Big Star - Thirteen

18. Band of Horses - Funeral

19. The Smiths - Girlfriend in a Coma

20. Johnossi - Family Values [mp3]

21. Duffy - Hanging On To Long [mp3]

******

I våningen under oss bor en riktig häxa, eller som det heter på Latin: "Tantus Exkrementus", eller "sketkärring" som man säger i vardagligt tal. Bakgrunden till mina känslor är som följer. När vi flyttade in mötte vi allt som oftast tanten på våningen under (vid denna tid kallade vi henne inte för "sketkärringen", utan kort och gott "fjäsktanten") i trapphuset.

Vid dessa slumpmässiga möten slog hon nästan knut på sig själv för att vara till lags. Lismande och bugande som en medeltida lakej smickrade hon både mig och min fästmö. Vi var fina människor lät hon meddela - på ett närmast generande sätt. Anledningen till fjäskandet antog vi från början vara en konsekvens av hennes medelålders, och inte helt friska, dotter som bor i uppgången bredvid. Dottern hade för vana att från balkongen skrika könsord till dem som passerade på gatan nedanför. Om det var barn eller vuxna tycktes inte spela någon roll.

Och det är klart, detta var naturligtvis generande för "fjäsktanten". Dotterns säregna syn på grannsämja skapade för tanten rimligtvis en känsla av underläge gentemot grannarna. Att förstå det kräver ingen examen i psykologi.

Lismandet eskalerade när min son föddes. Han var guds gåva till världen enligt fjäsktanten (och jag höll naturligtvis med). Det hela var en för oss fruktsam relation, trots det överdrivna och generande fjäsket.

Men det var då det.

Sedan lärde sig min son att gå. Vilket sammanföll nästan på dagen med att jag gjorde en omfattande golvläggning, vilken pågick under tre dagar. (Och, bör tilläggas, utfördes enligt bostadsrättsföreningens regler.)

Och sen den dagen är vi i onåd.

Själva avstampet i denna bittra och, numera, segdragna grannfejd var den dag då, den av fekalier överfulla, damen skickade upp sin skogstokiga och könsordsskrikande dotter till vår lägenhet för att klaga. Ironin att skicka just henne är i det närmaste total. Väl framme bankade dottern allt vad hon orkade på vår dörr, skrämde skiten ur både fästmö och son, samt skrek ut sin klagan om störande golvläggning. Och från den dagen hörs från balkongen, utöver utrop om "kukjävlar", även kommentarer om störande barnafötter.

Enkelt uttryckt hittade tanten i oss någon hon inte behövde känna sig underlägsen inför. Nu hade hon någon som störde hennes ljudbild. En alldeles egen syndabock. Min sons naturliga instinkt att springa fram över golvet gav henne en ursäkt att förvandlas från "fjäsktant" till "sketkärring".

I praktiken innebär hennes status som "sketkärring" att hon valt dissandet och undvikandet som strategi. Hon hälsar inte när hon ser oss. Hon vägrar att dela hiss. Faktum är att hon backar tillbaka i tvättstugedörren när hon får syn på oss.  Om hon råkar sammanstråla med någon av oss på vägen till porten tar hon en annan väg, alternativt börjar släntra fram på gatan. Allt för att undvika ett möte.

Detta har nu pågått i snart två års tid!

Det hela är mycket komiskt.

Och det får naturligtvis motsatt effekt. Sketkärringen gör mig trotsig som en treåring. Numera brukar jag ge min son high fives när golvklampet är riktigt högljutt. "Visst får du åka Bobby-car", brukar jag säga till honom. Dessutom spelar jag numera musik med väl tilltagen volym, utan några som helst samvetskval. Det känns som det kvittar liksom.

Och nu tror jag minsann det är dags för lite musik. Vilket leder till min rubrik:

Vilken musik väljer man när man vill jävlas maximalt med sina grannar?

"White Riot" med The Clash bör göra susen ...

Jag har påbörjat ett gigantiskt musikprojekt. En odyssé genom musikhistorien skulle man kunna kalla det. Andra kanske ser det som en kamp mot väderkvarnar ... Hursomhelst. Tanken är att jag skall ta mig fram genom musikhistorien i kronologisk ordning. Målsättningen är att försöka lyssna igenom all (nåja, försöka sa jag) mer eller mindre uppmärksammad musik, från typ 30-talet till idag. (Puh, blir utmattad bara jag tänker på det.) På vägen lägger jag upp de artister som jag tycker förtjänar extra uppmärksamhet.

Vi börjar med Robert Johnson. Den "vita" rockens fader.



Bluesartisten Robert Johnson föddes fattig och dog fattig. Under sin livstid (1911-1938) sålde han endast en handfull av sina 29 (mer är det inte!) låtar, vilka han spelade in 1936-37. Trots det har han haft stor betydelse för den "vita" rocken. Mycket tack vare den 16 låtar långa samlingsplattan Delta Blues Singers som Colombia släppte 1961. (Man kan anta att hans barnbarnsbarn simmar likt Jocke von Anka i cashen plattan inbringat.) Genom albumet fick många upp ögonen för bluesgeniet från Mississippi. Och blev inspirerade till egna stordåd.

Historien känns igen. Briljant artist förblir oupptäckt, fattig och utan framgång i livet, men blir postumt geniförklarad. Dödens slutgiltighet innebär dessutom en exponentiellt ökande beundrarskara. 

Och Robert Johnsons beundrarskara är stor. Nästan ändlös. Musiker, den ena namnkunnigare än den andra, hyllar honom. Keith Richards, Bob Dylan, Robert Plant, Eric Clapton är bara några i den långa raden av fans. Clapton kallar Johnson "den mest betydelsefulla bluesmusikern som någonsin levat". Keith Richards är så besatt att han äger en kopia av Robert Johnsons dödsattest. Första gången Keith hörde Robert Johnsons gitarrspel lär han imponerat ha frågat Brian Jones vem den andre gitarristen var. Han förstod helt enkelt inte att Johnson ensam lät som två gitarrister.

Myterna kring Robert Johnson är många. Efter att "över en natt" ha förvandlats från en medelmåttig till exceptionell gitarrist, föddes den mest kända: att han sålt sin själ till Djävulen för att bli en skicklig gitarrist. Försäljningen skall ha ägt rum i korsningen mellan Highway 61 och 49 i Clarksdale, Missouri; där en stor svart man skall ha tagit hans gitarr, stämt den och i utbyte mot evig fördömelse försett Johnson med övermänsklig musikalisk förmåga.

I "Crossroad Blues" sjunger han om det djävulska mötet.