En skräckhistoria

1991 omkom Eric Claptons treårige son, Conor, efter att ha fallit ut genom ett fönster från 53:e våningen. Jag tänkte på honom idag.

Jag var på väg hem. Hettan var olidlig och tvingade in folk i skuggan. Nästan vartenda fönster i vårt hus stod på vid gavel, vilket fick det att se ut som en adventskalender dagen innan julafton. Jag var nästan framme vid porten när jag hörde en välkänd röst: "Pappa. Här e jag!" Rösten kom ovanifrån, vi bor på fjärde våningen. Jag tittade upp. Vårt sovrumsfönster hade glidit upp och stod vidöppet. Och med händerna på karmen stod Elias, som nu när han fick ögonkontakt med mig sträckte sig längre ut och strålade. "Pappa, ser du mig nu?" ropade han. Jag tittade på honom. Jag flackade med blicken. Jag sökte i mörkret bakom honom efter Maria som borde stå i bakgrunden. Men hon var inte där. Jag ropade till honom med arg röst att genast gå ner därifrån och in i lägenheten. Det fungerade inte. Han blev arg. Trotsig. Istället för att lyda mig, lutade han sig längre ut, bara för att visa att han kunde och mitt hjärta stannade och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kasta mig fram och med ett sidohopp ta mig upp på trappräcket rakt under fönstret, balansera på det under en tiondel, hoppa jämfota och ta emot honom och dämpa stöten så att han inte skadade nacken och sedan rulla ihop mig till en liten boll med honom inuti och själv ta smällen, bryta ryggen, bryta benen, slå skallen i småsmulor, vad som helst - bara han klarade sig.  

Och hela tiden tänkte jag på Eric Clapton.

Sen dök Maria upp ur mörkret, drog in Elias i rummet och stängde fönstret. 

En halvtimme senare fick traumat en osannolik epilog. Västnytt berättade historien om den treårige pojk som idag ramlade ut från ett fönster på fjärde våningen i ett hus i Borås. Han låg på intensiven med livshotande skador. Maria tittade på mig med en blick som som sa vad jag tänkte: Det kunde ha varit Elias. Det kunde lika gärna varit en boråsare som suttit framför samma nyhetssändning och distanserat hört om den tragiska händelsen i Kungälv, ryst lite i värmen, kramat sin treårige son lite extra hårt och sedan gått runt i lägenheten för att kontrollera alla fönster en extra gång. Bara för säkerhets skull.

Fy fan.

Stackars jävlar.

Och stackars stackars, Clapton.

----



Backaplan

Jag lyfter upp Elliott, säger hej då. Han ler mot mig och rapar högljutt mot min axel. Sen går jag ner till bilen och beger mig mot Göteborg. Jag är försenad. Tröjan klibbar mot ryggen. Medelhavsvärmen får luften att vibrera och jag är knappt mer än en köttbit som tillagas på låg värme; termometern i bilen visar på 58 grader. Klockan är fyra på eftermiddagen och trafiken sniglar fram.


Halvvägs inser jag att jag inte kommer att hinna in till stan i tid, hitta en parkering och sedan ta mig till Esperantoplatsen, mitt slutmål. Så istället viker jag av mot Backaplan, parkerar vid B&W och går sedan mot köpcentrat, beväpnad med solsting och fördomar.


För mig är ett köpcentra en tummelplats för medelålders män med sandfärgade kortbyxor och gubbmagade, kulörta pikettröjor, på jakt efter senaste storbildsteven och en schyst skruvdragare. Men Backaplan är mer än så. Mycket mer. Det är ett Sverige i miniatyr, idealiskt för sociologiska studier. Här blandas doften av Big Mac med Kebab, Old Spice med Calvin Kleins Escape, bensin med Renat brännvin.


Andelen bistra unga män är hög på Backaplan. Under ytan jäser en aggressivitet som jag inte känt av på någon annan plats (möjligen kan Nordstan konkurrera, men bara kvällstid).


Framför mig på den kombinerade cykel- och gångbanan går en sådan kille. Biffig, med dyr, kortarmad skjorta och underarmstatueringar. I händerna håller han två gigantiska påsar från Stadium. Jag gissar att han köpt två par skor, och av kartongerna att döma har han 47 i storlek. Bredvid honom går en söt, rödlätt tjej, som är så fräknig att hon ser ut att ha solat med ett durkslag över ansiktet. Fräknarna klär dock fint mot det rödlätta.


Jag närmar mig paret, som nu stannat till vid ett övergångsställe. Bakom mig hör jag ljudet av en ringklocka. Jag vänder mig om och ser en manlig cyklist komma åkande i maklig fart. Han passerar mig taktfast pinglande. Jag undrar varför. Biffen vid övergångsstället vänder sig om och tittar med nerdragna ögonbryn mot Pingelmannen som nu börjar pingla på allvar, varpå också den fräkniga vänder sig om för att se vad som står på. När Pingelmannen närmar sig dem viker han av åt höger, från cykelbanan mot gångbanan, och mot paret, så att han passerar dem på en armlängds avstånd. Det är ett misstag. För nu härsknar Biffen till. Och med en elegant backhand sopar han med Stadiumpåsen till Pingelmannen över ryggen. Den träffar dock inte hårt, utan Pingelmannen fortsätter färden, till synes oberörd. Men han slutar pingla.  


Nu börjar emellertid den fräkniga gestikulera och, som det verkar, ge Biffen ovett. Av nyfikenhet går jag ikapp dem, det här måste jag bara höra, tänker jag. Och det här är vad Biffen säger:


"Jamen, älskling. Jag blev liksom förbannad änna. Han ringde så förbannat och så. Men nu skäms jag ju. Du måste be honom om ursäkt när du kommer till jobbet på måndag. Lova! Hälsa honom att jag är riktigt lessen. Fan pingla så. Blev arg liksom. Du ber om ursäkt på måndag va?"


Jag går in på Bokia, som är folktomt sånär som på personalen, bestående av tre unga tjejer. Två av dem står i kassan. De flinar när jag passerar och för ett ögonblick inbillar jag mig att jag fortfarande har någon form av attraktionskraft. Det går dock snabbt över när jag ser mig själv i entréspegeln på väg in till OnOff. I den möts jag nämligen av en medelålders man i sandfärgade shorts och gubbmagad pikettröja, förmodligen på jakt efter en storbildsteve och schyst skruvdragare. Dessutom har han en soltorkad kräkfläck på bröstet. Jag går raskt igenom OnOff:s sortiment. I kassan på vägen ut står en kund, en fetlagd äldre dam med slängkappa, fjäderförsedd basker och nollställt ansikte. Med ena handen på höften och den andra på ett jumbopaket, vrålar hon ut frågor om hur "det her me avbetalning änna fungerar". Jag hör henne långt efter jag lämnat butiken.

Ute på gatan möter jag en man som kunde varit modell för Kefir. Han är knallbrun, har hy som en persikokärna och sänder ut en doftsensation bestående av Mavrodaphne, Paco Rabanne och T-röd. Han ler och nickar mot mig som om vi vore gamla vänner.

Jag ler tillbaka, och går sedan mot bilen.

---
Dagens låt: Gang starr "the mall"
.


Kärleken är blind

Jag är en jävel på ansikten. Jag känner igen alla jag någonsin sett, oavsett hur många år som passerat och oavsett hur mycket ansiktena har förändrats. Det är en gåva jag har. En i stort sett meningslös gåva, såvida inte rättsväsendet behöver ett vittne för en line up.

Min fästmö å andra sidan är - vilket fascinerar mig ändlöst - i stort sett ansiktsblind. Jag tittar därför motvilligt på film tillsammans med henne. Att göra det, innebär att mellan varje scen tvingas förklara vem som är vem och deras inbördes förhållande. "Nej, det där är inte huvudpersonen. Huvudpersonen har ju svart hår och ett långt ärr i ansiktet ... Det var hans bror som sköt den där polisen, och han är rödhårig och fräknig ... Fan, älskling, dom är ju inte ens lika varandra. " Och så vidare.

Alltså: Entimmesmonologer med Ernst-Hugo Järegård går bra; Pulp Fiction med tvära klipp både i persongalleri och kronologi, not so much.

För fem år sedan dejtade jag planlöst en tjej. Sådär som man kan göra när man är i ingemanslandet mellan förhållande och singelliv, motiverad av alltför många ensamma söndagar, bekvämlighet och libido. Som singel är det känslomässigt stor skillnad mellan lördagar och söndagar, och beslut om kärlek bör således inte tas på söndagar, för på söndagar tenderar människor att kompromissa. Jag var väl medveten om allt detta och planerade att snarast ta itu med det oundvikliga.

En kväll gick jag och en vän på en krog i Göteborg. Vid bardisken stod en mörkhårig flicka med en Mojito i handen och ett leende på läpparna. Utan att tänka gick jag fram och ställde mig bredvid henne och beställde en öl. Vi flirtade ordlöst med varandra och medan vi gjorde det studerade jag hennes ansikte, tog in det, gjorde det till mitt. Ögonen var bärnstensfärgade med guldstänk, som lejonögon, hakan markerad, ansiktet vackert - kanske det vackraste jag sett. Hon verkade dock helt omedveten om det. Vi talade kort med varandra, presenterade oss, varpå jag ursäktade mig med att jag måste gå bort till min vän, som hade ställt sig lite längre bort i baren. Efter några minuter passerade hon oss, lade sin hand på min axel och pekade menande att hon var på väg till innergården. Sen såg jag henne inte mer. 

Jag hade talat med henne i fem, kanske tio minuter. Alldeles kort. Men tillräckligt länge för att falla, och tillräckligt länge för att jag dagarna efter ständigt skulle se hennes ansikte framför mig. Dagen efter gjorde jag slut på söndagsförhållandet och hoppades få se flickan med lejonögonen igen. 

En månad senare fick jag det.

Hon stod på samma ställe som första gången, i baren strax innanför ingången. I fyra veckor hade jag cirklat runt krogen som en gam runt en döende gnu. I fyra veckor hade jag hajat till varje gång jag sett någon som liknade henne, bara för att besviket inse att det var en dålig kopia. Men nu gav mitt cirklande resultat. Liksom förra gången fick hon syn på mig när jag kom in i rummet och log ett leende som jag tolkade som både uppskattande och igenkännande. "Hej Maria!", sa jag. Hon tittade förbryllat på mig och frågade: "Har vi träffats förut?".

Hon kände inte igen mig. Medan  jag kom ihåg detaljer, som hur hon omedvetet lekt med tändaren med Lenny Kraviz-motiv när hon talat med mig och hur hon hade varit klädd: röd Fred Perrry-jacka, blåvitrandig tröja, säckiga jeans och - vilket jag hade funnit oemotståndligt - vita träskor med en abstrakt målad kvinna i turkos färg (hon kunde inte ha skor på grund av en bruten tå), mindes Maria ingenting. Hon visste att hon hade träffat mig, men hur jag såg ut, det hade hon inte en aning om. Under en månad hade jag talat om henne och för en allt mer utmattad bekantskapskrets beskrivit viktiga detaljer, som hur hennes vänstra öra stuckit fram i det mörkbruna håret. Maria mindes inte ens om jag var ljus- eller mörkhårig, eller om jag hade öron.

Men det spelar ingen roll nu.

Nu talar jag med henne varje dag. Och nuförtiden känner hon igen mig.

----

Mmm, visst hörru.

Det är ironiskt, jag vet. Jag lovade ett inlägg om dagen och har sedan dess inte skrivit en rad på bloggen. Jag borde vetat bättre: man ska aldrig lova frekventa blogginlägg, utan bara skriva, allt annat är att tigga om tidsbrist. Och mycket riktigt. Sekunden efter jag plitade ner mitt löfte, började mina söner på allvar demonstrera vad de förväntar sig av mig som tvåbarnsförälder. Sisyfosarbete? Inte en chans! Sisyfos var en glidare! Tänk att under tystnad få rulla en sten upp- och nerför en kulle, i all evighet. Vilken lättnad, vilken skön paus från vardagen, så obekymrat.

På tal om ironi. I morse stod jag i ett underkylt kaskadregn utanför ICA och läste Aftonbladets löpsedel; med knubbiga versaler gallskrek den följande mening: 
"Nu är supersommaren här!".

---

Dagens skönaste låt: Richard Hawley - Coles Corner
.


Hej!

Det har varit låg aktivitet på bloggen på sistone. Den här veckan tänker jag åtgärda det med ett inlägg om dagen. Det finns saker att säga, historier att berätta och låtar att spela. Men först "Up with people". En av världens bästa låtar. Come on and dance!



Way Out West

Trodde inte att det skulle bli av i år. Det är dyrt och framförallt: Hur löser man barnvaktsfrågan? Vi talar alltså om barnpassning i två dagar.
Av två gossar. En matglad bebis samt en treåring som ljuger om sin ålder.
Det kommer bli roligt men ett påpekande är på sin plats: ett plus ett är inte två.
Inte alls.
Särskilt inte när den större av de två gossarna har ett rörelsemönster som en trollslända. Det är en utmaning värdig en elitidrottare utan sömnbehov.
Sen kommer det förmodligen bli kräks och bajs.
Eller förresten.
Vi garanterar det.
I två dagar alltså.
Det är en stor tjänst. Gigantisk rentav.
 
Så, det är med stor tacksamhet jag sitter jag här och tummar på två biljetter till Way Out West. Festivalpassen kommer i A4-format och känns lika behändiga som tiodalermyntet
Biljetten är betald och barnvakten ordnad.
Allt tack vare en genuint snäll fästmö.
Och dito mormor och morfar.
It's all good.

Nedan är en spellista med artister och låtar jag inte vill missa:

Way Out West på Spotify


Febermaror

Det är mitt på dagen och jag försöker sova bort digerdöden; jag har sjuhundra graders feber och simmar rygg i sängen. Till slut somnar jag. Efter en stund väcks jag av att Maria ropar. "Kom tillbaka, Elliott", ropar hon. Ett smattrande ljud hörs utanför sovrummet, tånaglar mot pergogolv. Det låter som en kvävd skrivmaskin. Jag går ut i hallen och möts av Elliott som kryper med en rasande fart. Han är naken, hårlös och femton centimeter lång; och vid korsryggen sitter en liten svans. Den ser ut som ett lillfinger och den svänger fram och tillbaka i takt med att han kravlar fram över valnötsgolvet. Den lilla kroppen är alldeles brun och oljig, vilket får honom att se ut som en grillad kyckling. Jag kan inte se ansiktet; det döljer sig hela tiden i skuggan. Men jag vet att det är Elliott. Han fortsätter på alla fyra in i köket. Jag följer efter. Strax bakom mig kommer Maria och när Elliott får syn på henne ställer han sig upp och börjar springa. Jag blir imponerad, morfar brukar skryta om att han kunde stå upp vid sju månaders ålder. Elliott är två månader. "Det du morfar", tänker jag, "två månader och springer redan, nu är det jag som ringer Guinness och det är väl bäst att man bokar tid för svansamputation och sätter på grabben kläder för han ska inte behöva se ut som något ämnat för en picknick-korg och ..." Scenen bleknar, blir konturlös och jag vaknar. För andra gången. Bredvid mig sover Elliott, skär, rödhårig och svanslös. Och med tydliga anletsdrag. Madrassen skvalpar under mig när jag reser mig upp i sittande ställning. Ryggen känns som ett Mariekex doppat i apelsinsaft. Munnen smakar metall. Solstrålarna som bryter igenom hålen på den nerdragna persiennen sticker som nålar mot näthinnan. Jag tar två alvedon och somnar om.

----

Dagens låt: Bettie Serveert: Lover I don't have to love
.


Utveckling är en fråga om prioritering

Som förra inlägget antyder är Elias inte riktigt färdig med sin potträning ännu. Det är inte viktigt för honom. Inte alls. På frågan om varför han inte går på toa när han måste bajsa, fick jag igår det magnifika svaret: "Därför att jaa inte kan bajsa på tollaletten. Jaa kan bara bajsa i byxan."

Så var den saken utredd. 

Alldeles nyss gick jag in i sovrummet för att se om Elias somnat. Det hade han inte. Han tittade på Ice Age. Eftersom han en timme tidigare suttit framför Hitta Nemo var det en rejäl ögonbrynshöjare. Jag blev både häpen och stolt. Han hade alltså hämtat en film i hyllan, satt in den i dvd-spelaren och navigerat menyerna (vilket är en tämligen komplex serie knapptryckningar) och fått igång filmen. På svenska dessutom. Han är tre år. 

Detta får mig att tänka på en passage i Liftarens Guide Till Galaxen som berättar om Jatraviderna på Viltvodel V. Jatraviderna är små, blå varelser med femti armar och unika eftersom de är det enda släktet i universum som uppfunnit spraydeodoranten före hjulet. 

Det skenbart enkla behöver således inte nödvändigtvis komma före det mer komplexa i evolutionen från liten människa till en något större. Likt Jatraviderna väljer Elias att utvecklas efter sina egna prioriteringar: först hantera fjärrkontrollen, sen pottan. 

---


RSS 2.0