kindofblue

Ägnar dagen åt att planera kvällen. Försöker få tag på min bankman som innan han blev "min bankman" aldrig var mer än ett telefonsamtal bort.
Nu, däremot, är han omöjlig att få tag på.
Gång på gång meddelar den pojkaktiga telefonsvararrösten att han är tillbaka om en halvtimme. Oavsett när jag ringer. 
Känner mig som en prisjägare i vilda västern som hela tiden möts av en pyrande, halvdöd lägereld.

Beställde en trådlös telefon häromveckan. Den kom i måndags. Laddningsdosan har en röd knapp som jag antar är någon slags bullseye för barn. Den polyfoniska signalen låter som en leksak. Allt detta har Elliott naturligtvis uppmärksammat. Vet inte hur många gånger jag sagt till honom att låta bli den. Ganska många, antar jag, för nu ler han bara när jag kommer farande. Sedan hytter han med fingret. Precis som jag.

Nere i trapphuset möter jag och Elias surtjejen ovanför. Cirka 25 år. Hälsar aldrig. Ler aldrig. Mimik som om en osynlig fransk grönmögelost besvärar henne. Elias ler och hälsar. Hon ignorerar honom, ansiktet en plywoodskiva. Lik är mer uppsluppna. Precis innan hissdörren slår igen bakom henne gör Elias ett högljutt pruttljud med munnen i hennes riktning och jag är stoltare än någonsin.

Tar upp Elliott ur spjälsängen. Sovrummet: en fest för flugor. Duschar av honom, sätter på ny blöja, öppnar fönstret för vädring. Lämnar honom sedan ensam i en minut för att sätta på kaffe. Medan vattenångorna får kaffekokaren att väsa hör jag på avstånd hur plast möter fönster till muntra barntjut. Det är rock 'n' roll-party i sovrummet. Jag tar hissen fyra våningar ner. Plockar upp Nalle Puh-boken, bilarna, mjukisdjuren, klossarna, legot som täcker gatan nedanför. Elliott Destruction AB, igen.

Man glömmer saker, kanske förtränger dem. Som att man är 41.

Torsdag: Framför hallspegeln, i profil. Håller andan, suger in magen, Clint Eastwood-kisar. Nöjd. Går med fjädrande steg upp till motionsslingan. Kaxig, osårbar, spåndum. Utan uppvärmning springer jag sedan raskt sönder högervaden i tre lika ystra som verklighetsfrånvända intervallrusher. Linkar hem som en skadeskjuten räv, men tvingas innan dess passera den grupp tonåriga hockeykillar jag fem minuter tidigare traskat förbi med ett överseende leende, stöddigt uppbröstad i den nya funktionströjan. Hockeytjockisar, tänkte jag. Nu ler de åt mig. Också överseende.

Idag tar jag cykeln.

Som alla andra pensionärer.