kindofblue

Sitter vid datorn. Mobilen piper. Ett sms."Bajs på ingång", lyder det. "Potträning" hinner jag tänka. Ytterdörr öppnas. Bajsproducent plus mor kommer in i rummet.
"Vadå? ... Jaså, jag ska ta bajset tycker du ... Va sa du? ... du tål inte lukten ... Men det gör jag? Mer än du i alla fall? Jo, visst. Jag är ju en vän av bajs..."
Byxor av. Kalsongkontroll.
"Nu ska vi se!"
"Hmm..."
Nitlott.
Mjuk massa täcker hela kalsongen. Är ett med tyget. Bestämmer mig för att undvika lukten genom att andas genom munnen. Börjar genast tänka på kringflygande bajspartiklar. Har läst om det någonstans. Beslutar mig för att andas genom näsan istället. Odören slår mot mig. Slutar andas. Blir yr. Tar nu ett djupt andetag genom både näsa och mun. Mmm. Nice.
"Sära på benen så jag får av dig kallingarna!"
Tar tag i kalsongerna med yttersta spetsen på fingertopparna för att undvika att bli kladdig. Misslyckas. Fluffig mousseliknande massa täcker vänster ring- och lillfinger. Tvättar hjälpligt bort moussen.
"Hoppa i duschen nu! Så där ja!"
Kalsongproblem. Hur göra? Kletar hjälpligt av värsta kladdet mot insidan av klosetten. Men det finns mer kvar. Mycket mer.
"Och hur ska jag kunna duscha bort bajset tycker du. Jag har väl för FAEN inte tre händer!"
Lugnar mig. Måste ta mig samman. Tar ett djupt andetag och hugger i. Ner med dem i handfatet bara. Så där ja. Du fixar det här. Du har tvättat döda människor. Lite livs levande bajs har ingen dött av. På med vattnet och i med en halv Bliwtvål och så gnugga. Tänk inte. Bara gnugga. Och andas genom näsan.
Stopp i handfatet.
En trio bronsklimpar flyter lättjefullt omkring i det beiga vattnet.
Lyfter varsamt upp dem och släpper ner dem med ett plums i klosetten.
"NEJ, jag är inte klar än!"
Mosar ner de sista klimparna i avloppet. Tvättar händerna. Tvålar. Gnuggar. Skrubbar. Spritar. Klar? Sniffar i luften. Inte klar! Mousse på underarmen. Tvättar händer och underarmar i fem minuter till. Duschar i fem. Upplever spökbajs i en halvtimme. Trevligt.

Jag och H satt på tåget. Vi hade just lämnat ett snöslaskigt och julfirande Göteborg bakom oss och gav mentala långfingrar åt det konventionella livet. Vi skulle till Aten och därifrån ta båten över till Israel.

Att åka från Göteborg till Aten genom Östeuropa var billigt. En biljett med Transalpino kostade dryga tusenlappen. Tidpunkten var dock inte den bästa; det var den 26 december 1991 och det var oroligt i Östeuropa. Berlinmuren hade fallit två år tidigare och många gamla regeringar med den.  I Jugoslavien var det inbördeskrig och Georgien hade precis blivit självständigt. På Aktuellts utrikesnyheter kunde man se hur georgier flydde söderut mot Grekland och andra länder som ansågs säkrare. Vår slutliga destination, Tel Aviv, kunde inte heller räknas som en ofarlig plats. Senare, när jag kom fram till Israel, berättade en israelisk flicka (som bevisligen var tokig) för mig om hur Saddam Hussein under Gulfkriget några månader tidigare gett order om att i blindo skjuta missiler mot staden. Det hade varit som ett fyrverkeri, sa hon, vackert och väldigt farligt. Hon berättade om hur hon på säkert avstånd suttit på ett hustak och betraktat skådespelet.

Men varken inbördeskriget i Jugoslavien, georgiska flyktingar, Israels "farlighet" eller Saddam var något vi oroade oss för. Inte nu, när vi satt på tåget och drack whiskey och lyssnade på The Pogues.
        
Hemingway skriver i "En fest för livet" att man aldrig ska resa med någon som man inte älskar. Jag älskade inte H. Han var inte ens en riktig vän, utan en vän till en vän. Men jag hade hört skrönorna som omgav honom. Han var en särling och bakgårdsromantiker med idoler som Shane MacGowan, Sture Dahlström och Bukowski. Han hade hoppat av gymnasiet och istället satsat på att profilera sig som drinkare, backpacker och udda kille. Hans ansikte var runt och godmodigt med pigga ögon. Plutmunnen och den lite platta näsan fick honom i profil att påminna om en karikatyr jag sett av den svarte boxaren Sugar Ray Robinson. Det ryktades att H fått problem med levern redan som artonåring, men jag trodde aldrig riktigt på det, utan såg det mer som en pose han gärna underhöll. Nu var han nitton.

När mina planer för resan, och vem jag skulle resa med, blev kända var det några av mina vänner som ifrågasatte valet av resesällskap. Jag viftade bort farhågorna; jag gillade originella människor. Föredrog dem rentav. Och vi var inte så olika varandra egentligen, H och jag. Vi hade båda förläst oss på Keroacs "On the road" och på Sture Dahlström. Båda älskade vi irländsk folkmusik och vi hade samma hjältar. Skillnaden mellan oss var att H ofta löpte linan ut och försökte bli de personer, verkliga och fiktiva, som han romantiserade.
        
Dagarna före resan hälsade jag på H för att planera resan. Han berättade att han fått hemorrojder. Sen visade han mig salvan som läkaren hade ordinerat och så höll han upp ett genomskinligt plaströr, en så kallad rektalspets som man skulle använda för att föra upp salvan. Han sa att han skulle ha den som drinkpinne på resan. Eller kanske som cigarettmunstycke. Han skrattade som ett barn åt sina briljanta idéer. Sådana idéer var typiska för H. Det skulle jag lära mig under resans gång. Han tyckte om att vara vulgär. Och jag började tycka om honom.

Jag vet inte om han någonsin använde rektalspetsen för det den var ämnad för. Förmodligen inte. För nu satt han med ett finurligt leende mittemot mig i kupén, och använde den som sugrör till sin whisky. 
     


Fortsättning följer... "Petflaskan och den skrikande dockan"


Playlist: "Saker som spelades på Transalpino". Lyssna!

Fysisk status: ryggvärk, förmodad magkatarr, sex kilos övervikt och akut trötthet. Det kunde varit värre, men är inte troligt. Jag kommer nuförtiden på mig själv med att bli imponerad, och inte minst inspirerad, varje gång jag ser en vältränad kropp på teve eller på gatan. Jag blir träningsugen. Vilket i nio fall av tio snabbt går över. Min känsla är dock fortfarande, mina fyrtio år till trots, att jag är en tvättbrädeförsedd hardbody. Att verkligheten inte håller med är en annan sak. Verkligheten har många sanningar och det är min känsla som gäller. Och om den skulle förändras, finns alltid en morgondag.

---
Bästa låten idag: Strange things will happen (Radio Dept.)

För några veckor sen lade jag ut ett par oanvända högtalare på Blocket. Jag skrev några väl valda rader och satte priset till 1 400 kronor, och väntade.

Efter en vecka hade inte en enda spekulant hört av sig, så jag gick in på annonssidan och målade upp en än mer frestande beskrivning av de körsbärsfärgade golvhögtalarna av märket Polk Audio Monitor 50, och sänkte samtidigt priset till åtta hundra kronor.

Men det var fortfarande lika tyst i telefonen.

Två veckor senare ringde det. En spekulant! Jag stod i kön på ICA Maxi, och samtidigt som jag lade upp varor på bandet, svarade jag myndigt på frågor och höll anförande om högtalarnas förträfflighet för mannen i andra änden av luren, som av rösten att döma verkade vara en mycket gammal man.
"Ja, dom är helt oanvända ... Ja, jättefina ... Ska ha kanonbra ljud. Prisbelönta! Varför jag inte använder dom själv? Behöver dom inte. Har andra högtalare."
"Det låter riktigt intressant", sa mannen och "Jag återkommer!", varpå han lade på luren för att inte återkomma.

Dagarna gick. Jag började misströsta. Högtalarna verkade osäljbara, och jag hade ingen lust att sänka priset ytterligare, hellre behöll jag dem. Jag hade nästan gett upp, när Världens Bästa Köpare ringde.

I princip finns det två sorters köpare på Blocket. Klipparna och De Blåögda. Klipparna synar minutiöst varan för att hitta fel, för att sänka priset. Detta alldeles oavsett om man varit ärlig om varans beskaffenhet och överens om priset och har andra köpare på kö. Klipparna är dealbreakers och har aldrig för avsikt att köpa utan att pruta. Förmodligen har de inte ens med sig hela den överenskomna köpesumman när affären ska avslutas. Sedan har vi den andra sorten: De blåögda, som redan har bestämt sig, och som gör en snabb översyn, och som förutsatt att varan inte står i lågor vid köptillfället snällt betalar den överenskomna köpesumman. 

I luren hade jag alltså nu en, tidigare okänd, tredje kategori: Världens Bäste Köpare.
"Tjena! Har du kvar högtalarna?"
"Ja, dom är kvar."
" Jag vill ha dom! Det är bara ett problem. Jag bor i Uddevalla och jag har ingen bil och att hyra känns onödigt. Skulle du kunna tänka dig att leverera dom. Jag ersätter naturligtvis alla utlägg!"
"Okej. Jag har ju inte heller någon bil, men kan kanske ordna det."
" Det vore toppen! Min farsa har dött och jag behöver musik. Typ nu! Annars blir jag tokig."

Jag lovade att höra av mig så snart jag kollat upp transportmöjligheterna, dvs. om min svärfars svarta Renault Megane kunde tänkas vara ledig. Jag sparade killens mobilnummer. Eftersom jag inte uppfattat namnet döpte jag honom till Herr Högtalare. Det var tisdag.

Vi bestämde att jag skulle komma med högtalarna under onsdagen, då bilen var ledig, men bilen blev oturligt upptagen då svärmor i den västkustska snålblåsten fick något skit i ögat och akut tvingades åka till sjukhuset med en skrapad hornhinna. Jag ringde Herr Högtalare för att berätta om missödet.
"Ta det lugnt", sa han. "Jag kände mig lite dum sist, vill inte stressa dig. Kom när du kan. Det enda jag vill veta är att jag har ett par högtalare."
"Det har du", sa jag.
"Och vad gäller ersättning för transporten. Sex mil fram och tillbaka blir tolv totalt. Ska vi säga att du får femton hundra spänn? Känns det som det är värt det?"
Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Jag hade tänkt mig cirka två hundra kronor, vilket motsvarade bensinkostnaden plus lite extra. Nu erbjöd han mig sju hundra kronor extra, alltså ren vinst på fem hundra kronor och frågade om jag tyckte det var värt besväret.
"Absolut", svarade jag.
"Då säger vi det. Hör av dig när du kan komma."

Det blev torsdag, strax innan läggdags. Bilen var ledig under fredagen. Jag hade precis tänkt meddela Herr Högtalare när meddelandetonen på min mobil pep. Displayen visade Herr Högtalare. Uppenbarligen hade han skickat ett sms till mig istället för sin flickvän. Det löd: Saknar dig, JMXGC! Jag knappade raskt in ett svar: Jag saknar dig också! Har bil imorgon. Funkar det? Anders

Jag log nöjt åt min lustighet, men när det korta svaret, Det funkar!, kom en timme senare blev jag orolig att skämtet inte gått hem. Men det var en onödig oro.

När jag på fredagen kryssade fram på motorvägen med Leonard Cohens Live In London på högsta volym, tänkte jag att det borde varit jag som betalade Herr Högtalare. Jag älskar ju att motorvägsköra och sjunga med till musik på maxvolym. "First we take Stora Höga, then we take Stenungsund", sjöng jag och njöt av ett strålande vackert och soligt Sverige som flimrade förbi i sidorutan. Jag passerade skogar, röda stugor, hav, oändliga åkermarker, betande kor och får. Solen stod lågt på himlen och kastade långa skuggor, vilket gjorde omgivningen än mer trolsk och vacker. Herr Högtalare hade sagt till mig att ringa när jag kom till serpentinvägarna vid Uddevallas kustband, så det gjorde jag och blev sedan via telefonen guidad till rätt adress.

Herr högtalare kom ut. Han var yngre än vad jag hade trott, kanske trettio år. Han hade ett trevligt utseende, spenslig, rakat huvud och med blå ögon som alldeles uppenbart hade filtrerats genom några glas rödvin. Han hoppade in i bilen.
"Tack som fan för att du kom, farsan har dött och det har varit helt galet den senaste tiden."
" Jag förstår det. Inte roligt!"
" Nej! Är det Leonard Cohen du spelar?"
" Ja! Det är liven från London."
" Vilket jävla sammanträffande. Min pappa var Cohen-fan, vi ska spela Ain't No Cure For Love på hans begravning. Kör du bort till bankomaten så fixar vi pengarna."

Jag körde honom de fyra hundra meterna till bankomaten. Han hoppade på lätta steg ut och när han kom tillbaka smällde han upp en sedelbunt på instrumentbrädan.
"Du får dubbelt mot vad du begärde. Sexton hundra spänn. Är det okej?"
"Helt."
Sedan åkte vi till hans hus, som låg tvåhundra meter längre bort, lastade av högtalarna.
"Vad fina dom är", sa han. "Jag är så jävla tacksam. Skitschysst, verkligen."
"Det var inget. Och jag beklagar sorgen!"
"Tack!", sa han, och gav mig sedan en kram. "Kör försiktigt!"

Han hette Staffan.

---

Om gårdagens låt var ...




... är dagens: