kindofblue

Bonniers Bokförlag, Stockholm, en mulen novemberdag.

Anton, min vän!
Jag vill gärna kalla dig "min vän" och hoppas att du inte misstycker. För det känns redan nu som om jag känner dig. Och jag tror att vår vänskap kommer bli långvarig. Det är i alla fall min förhoppning.
       Nåväl, Anton. Vilken fantastisk berättelse du skickat till oss. Alla här på Bonniers fullkomligt älskar ditt manus, och det har löpt runt våra rum likt en budkavle och är nu så sönderläst att sidorna fransat sig. Dessutom är fjärde kapitlet numera oläsligt. När Lotta Svensson, lektör, läste om mötet mellan Erik Sand och hans enbente far, mångsysslaren och före detta minröjaren Allan Sand, föll så många tårar ner i manuset att bokstäverna flöt ut till en oigenkännlig massa. Faktorn Anders Svenson blev i sin tur så upprörd över den bittra socialarbetaren Margot Svenssons elakheter, att han råkade spilla ut ett bräddfyllt glas Merlot över kapitel 7. Bortsett från svårigheten vi nu finner i att läsa kapitlet, tar doften av det billiga rödvinet udden av historien.
       Är det möjligt att få en ny kopia?
       Hur som helst. Din historia om den fjortonårige Erik Sand har både lekfullhet och allvar. Och den blir aldrig tråkig, trots att den egentligen handlar om en högst ordinär resa genom landet i jakten på en försvunnen far. Men det är en resa med humor och värme. Scenerna är dråpliga och slår an känslosträngar som alla kan känna igen sig i utan att bli övertydliga eller onödigt vaga. Pappans kärlek till Vilse i pannkakan. Hans eviga citerande ur Den ståndaktige tennsoldaten. Hans problem att hitta jeans som passar. Irritationen över den påstridiga butikssäljaren, som hävdar att han aldrig sett ett byxben sitta snyggare, och ilskan över den dubbla avgiften för uppläggningen av jeansen. Eriks glädje över att alltid vinna mot sin far när de spelar boll. Sorgen över att aldrig kunna slå en tunnel på honom. Kärleken dem emellan.
        Sannerligen en utmärkt debut. 
        Vi ser fram emot ett samarbete!

Med vänliga hälsningar!
Bo K. Blad, Bonniers


---

Bäst idag: Solomon Burke - Flesh and blood

”Vill du ha?”
Han håller fram ett fat med kakor; smutsränder längs kanten, förmodligen inte diskat på en vecka. Sannolikt längre. ”Nej tack, det är bra.” ”Säkert? Köpt på Konsum.” Nikotingula fingrar skakar fatet mot mig. Trugar. Kakorna hoppar upp och ner, går sönder, blir till fler kakor. Jag tittar på honom. En gång i tiden hängde han med Gustav V; spelade tennis med honom, tyckte om honom, ignorerade ryktena. Tillsammans förvandlade de Båstad till ett champagnedränkt tennismecka, men det är längesen nu. Nu är kroppen förkrympt. Ansiktet grått och insjunket. Jag letar efter något tecken på den forna kraften, förgäves, om den finns där döljer den sig väl. ”Jag är mätt”, säger jag till slut, trots att magen värker av hunger. Han ställer ner fatet (”Jajadå, skyll dig själv.”) och tänder en Prince, den tredje på lika många minuter. Han torrhostar och drar tre djupa bloss; det är allt han behöver. Glöden rör sig snabbt som en stubintråd mot filtret. Jag har aldrig sett något liknande. Torrhosta, tre bloss, fimpa. Om och om igen. Han är varningstexten som till slut övertalar mig att sluta röka. Jag tar en klunk kaffe ur koppen jag själv diskat när jag kom, och som jag trots ett närmast tvångsmässigt gnuggande ändå äcklas av. Rummet luktar rök och ålderdom. De vita strukturtapeterna är gula, i taket en sotfläck som flyter ut i ett bläckplumpsmönster som ser ut som liemannen. Ska jag berätta för honom att döden smygtittar däruppe? Nej. Förmodligen vet han redan. 
---

”… Heja blåvitt, heja blåvitt, heja blåvitt. Heja Blåvitt. HEJA BLÅVITT! Erik! Kommer du och hälsar på mig snart? Hej då! Jag älskar dig.”
Elias ger mig telefonen, påtagligt nöjd med meddelandet till sin morbror som bestått i att tjugo gånger sjunga frasen ”heja blåvitt” för att sen komma till saken. Nu ska vi hyra film.

Det är tisdag och vädret är skoningslöst. Havsvindarna tvingar regnet ur sin vertikala bana och dropparna slår mot ansiktet som stelfrusna örfilar. Regnjackan fredar överkroppen bra. Det är värre med benen. Det enda som skyddar dem mot november i sin fulla jävlighet är ett par chinos, och inom några sekunder tränger vätan igenom det tunna bomullstyget. Låren stumnar direkt.
Bredvid mig går Elias, obekymrad, opåverkad, perfekt klädd för ovädret i tjocka, fodrade regnbyxor och regnjacka med kapuschong. En leende astronaut, på väg till biblioteket med sin lidande pappa.
Vi kommer till rondellen som ligger vid Elias förskola. Några dagisbarn är ute och leker. När de får syn på oss springer de fram till staketet, klättrar upp på det och blir hängande där, tjattrande som en klunga apor. Apor iklädda regnkläder från Didriksons. Elias låtsas inte om dem; han gör skillnad på jobb och fritid. Med en bekymrad min drar han i min jacka och vill att vi ska fortsätta. Vi går över till andra sidan rondellen. Härifrån är det cirka 200 meter till biblioteket, en cykel- och gångbana som skiljs åt av en sträng med kullerstenar. Eftersom cyklisterna kör åt båda hållen, och utan särskild hänsyn, har jag lärt Elias hur viktigt det är att gå på rätt sida. ”Du måste gå på gångbanan, annars kan du bli påkörd.” ”Ok-ej, pappa.”
Detta påbud har han verkligen tagit till sitt hjärta. Och han ser det som sitt kall att se till att alla följer trafikreglerna mellan rondellen och biblioteket.
Han patrullerar sträckan.
Längs gångbanan stannar han upprepade gånger och spanar i bägge riktningar efter potentiella regelbrytare. Vi är nästan framme vid biblioteket när han upptäcker en yngre kille, en skolpojke innesluten i hörlurar, som går bakom oss - på cykelbanan. Elias tvärstannar. Bredbent och med händerna i sidan väntar han in ynglingen. När denne närmar sig pekar Elias mot strängen av kullerstenar. Killen tar av sig hörlurarna och tittar på Elias.
”Va?”
”Du få inte gå på cykelbanan juh!”
Killen tittar frågande på mig, så jag säger:
”Du går på cykelbanan.”
Han vänder sig om och tittar ner på marken.
”Gör jag?”
”Ja.”
”Man fåå itte det förstår du!” säger Elias.
”Din säkerhet är viktig för min son.”
”Oj, förlåt mig!” säger han till Elias, skrattar och går över till rätt sida.
När killen lämnat oss bakom sig, ser Elias på mig med kisande blick. Munnen är ett streck.
”Det var tur jag säjde till honom. Eller hur, pappa?”
”Det var det.”
”Pojken säjde förlåt, pappa.”
”Mmm.”


Biblioteket är en fristad av värme. Blodet börjar åter pulsera. Kinderna brinner. Jag drar ut det klibbiga byxtyget på låren och försöker hjälpligt lufttorka benen. Jag torkar av glasögonen och går sen med Elias i släptåg mot hyllan med barnfilm. Lite otippat hittar jag en dvd jag själv vill se (och som jag vet att Elias skulle älska). Coraline, baserad på Neil Gaimans hyllade barnbok. Men jag kan inte bara slänga fram filmen. Det går inte. Så jag bestämmer mig för att dupera min son med ett lika enkelt som självklart knep. Jag plockar fram tre filmer, Coraline plus ett par andra, slumpmässigt utplockade ur hyllan. Jag säljer in de andra två som riktigt bra filmer, något Elias bara måste se. Coraline nämner jag bara i förbigående och utan passion. Knepet fungerar. Elias lutar lika omgående som förutsägbart åt det tredje alternativet. Och när jag med gnällig röst ifrågasätter filmvalet är saken klar. Coraline it is!

Ute i regnet igen. Vinden i ryggen. Framför oss går tre flickor i bredd på cykelbanan, vilket tvingar en cyklist att köra om dem via gångbanan. Elias stelnar till. Med stora ögon tittar han ömsom på mig, ömsom på cyklisten som snabbt försvinner bort mot rondellen.
”NEEEJ! Såg du pappa. Såg du. Han cyklade på gångbanan.”
”Ja, jag såg.”
”Me-een. Det fåår han ju inte.”
”Han var tvungen. Annars hade han kört på tjejerna.”
Cyklistens klavertramp har för ett ögonblick gjort honom blind för det faktum att även tjejerna bryter mot reglerna. Insikten slår honom med full kraft. Och nu tar det hus i helvete. Med armarna rakt sträckta utmed sidorna, lutar han sig framåt i någon slags japansk bugning.
”STOPP! NI FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN!”
En av flickorna rycker till och tittar hastigt åt vårt håll. Men hon vänder sig om igen, antagligen i tron att regnet och vinden spelat henne ett spratt. Elias trampar av och an och fäktar med armarna.
”Me-een. Hon hör ju’nte.”
”Nej. Det blåser för mycket.”
”Men dom får ju’nte gå där.”
”Då får du väl springa ikapp dom!”
Elias börjar springa. De tjocka byxorna tvingar honom till en mycket yvig benföring - en väderkvarn i regnställ. Men, det han saknar i löpteknik, tar han igen i energi. Och han närmar sig snabbt trion, hela tiden skrikande:
”NI FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN. HÖR NI INTE?”
Snart är han alldeles bakom dem. Han skriker fortfarande. Men då de inte tar någon notis om honom, springer han helt sonika förbi dem och gör en u-sväng tre meter framför de förvånade flickorna. Han stannar, fäller överkroppen framåt och sträcker sedan ut händerna framför sig, som om han lutade sig mot en osynlig vägg.
”STOOOPPP!” skriker han. ”MAN FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN!”
Flickorna tittar misstroget på varandra och på den lille trafikpolisen som med sträng uppsyn pekar mot gångbanan. Sen tittar de på mig, som joggat ikapp Elias för att bevittna spektaklet. Jag ler mot dem. Harklar mig.
”Ja alltså. Er säkerhet är viktig för min son.”


---

Ge mig en kyss, säger hon.
Du vet inte om du vill, så du säger:
Varför då?
Varför inte?
Ni sitter på ett kafé i hennes hemstad. Du är på bortaplan, i underläge. Det är er första date och ni har känt till varandras existens i trettio timmar. Ni möttes under fredagsnatten. Nu är det söndag och ni har inte en aning om vad era själar har för chanser. Snarare en önskan. En önskan om att hitta någon som kan fylla ut den andra hälften i den så förhärligade tvåsamheten. Är det verkligen så, tänker du medan du i smyg monterar upp piedestalen, att det finns någon för alla. Någon speciell. Och vad är i så fall sannolikheten att just denna tjej skulle vara denna någon – orimligt. Hon är inte särskilt vacker. Inte särskilt spirituell. Dessutom lite oförskämd. Halva tiden ni sitter där och dricker te och smular med kakor vänder hon sig om och hälsar på vänner och bekanta som i strid ström går förbi bordet ni sitter vid. Varje gång klockan som hänger över dörren darrande pinglar till, svänger hon runt för att se vem som är på väg in. Hon gör det mitt i dina meningar. Du kommer av dig, känner dig oviktig, liten. Hon osynliggör dig med sin nonchalans. Och ökar på samma gång sin attraktionskraft. Är hon inte vackrare nu än när du först klev in på kaféet? Du inser illusionen, men puttar snabbt ner insikten från piedestalen. Här finns inte plats för klarsynthet. Öl gör kvinnor vackra, ensamhet gör dem oemotståndliga. Och du är ensam.
Så du kysser henne.

----

Dagens låt: Cherry Ghost - Thirst For Romance

Det är fredag eftermiddag på ICA Maxi. Butiken är överfull av stressade människor på väg hem från jobbet. Normal hövlighet är satt på undantag. Vid räkdisken råder kaos. Folk trängs och roffar, hängande över varandra, åt sig de sista påsarna med räkor. En gammal dam, som bevisligen stod först i kön, blir utan. Hon skakar på huvudet och går mot charken. Istället för räkor och formfranska, får hon nöja sig med rostbiff och vitlökskryddad potatissallad.  Hon tittar på mig och ler bittert, som om hon vill säga: ”Vart är världen på väg?”. Jag ler mot henne och himlar med ögonen till svar: ”Det finns gott om idioter, var glad att du inte är en av dem.”.

Jag närmar mig kassorna. Köerna sträcker sig som bläckfiskarmar längs gångarna. För en sekund funderar jag på att lämna vagnen och gå, men ångrar mig. Istället försöker jag lista ut vilken kassa som är snabbast. Väl medveten om att jag av hävd alltid väljer den som går långsammast, tar jag den som ser ut att ta längst tid. Det visar sig vara klokt. Kön flyter snabbt och jämnt framåt. Kön bredvid, däremot, den jag skulle tagit om jag valt med förnuftet, står still. Avläsningsanordningen har slutat fungera. Folket i kön muttrar. Otåliga fredagsansikten spanar längs raderna av kassor, i hopp om en kort kö eller – den största illusionen av dem alla – en ledig kassa. Någon sådan finns naturligtvis inte.

En medelålders dam, finklädd, med perfekt make up och långa välmanikyrerade naglar, bryter sig ut ur den stillastående kön och tränger sig in fyra platser framför mig. Det är fredag eftermiddag, men hennes uppsyn är en måndagmorgon. Antitesen till att det är roligare att gråta i en Mercedes. Hon ursäktar sig dock inte, utan hävdar att hon varit före alla här, att hon minsann stod först i kön bredvid, och att hon har bråttom. Sättet hon gör det på tar udden av det sorl av missnöje som sekundsnabbt spridit sig i kön. Det tystnar tvärt, sånär som på en äldre man som står ett par platser framför mig. Han harklar sig högljutt och säger något jag uppfattar som en humoristisk kommentar om ”trängselskatt”. Han verkar nöja sig med det. För han säger inget mer.

Men det muttras bakom mig. Det hör jag tydligt. Och även om jag inte hör vad de pratar om, förstår jag om vem.

När damen står som nummer två i kön, gör hon en gest som bara kan tolkas som att hon precis kommit på någonting. Hon vänder sig om och tittar sökande med blicken och verkar finna det hon glömt. Sedan knuffar hon till sin korg, som för att markera sin plats näst längst fram och springer förbi mig och resten av kön. Sekunden efter, går mannen som harklade sig fram och flyttar på hennes korg. Han ställer den mitt emellan köerna och ställer sig på hennes plats. Det blir hans tur. Han lägger upp varor, betalar. Just som han packar ner varorna kommer damen tillbaka. Hon tittar sig omkring, som för att fråga vem som varit oförskämd nog att ta hennes korg ut ur kön. Hon får inget svar.

Mannen visar inte med en min att det är han som flyttat på korgen. Han börjar gå mot utgången, men vänder om halvvägs, tittar på henne och säger med hög röst:

”Skyll dig själv!”


---
Dagens skönaste låt:

Jaha. Då sitter jag här igen och plaskar med fötterna i floden Styx. Det är en torsdagsmorgon i november och jag är förkyld, en köttcistern för en – som det verkar – gränslös snorfyndighet. Näsan rinner i så strida strömmar att jag går till datorn och googlar ”snor”. Jag hittar en artikel på Wikipedia där jag får lära mig att kroppen kan producera upp till två deciliter under ett dygn. Jag funderar på att bestrida artikeln, men låter det vara. Istället går jag tillbaka till soffan, där jag spelar färgspelet med Elias. Helst vill jag lägga mig ner, men det tillåter han inte. 

"Varför är dug sjuk?"
"Därför att jag är klen."
"Vad är klen?"
"Detsamma som svag."
"Jag är stark. Jättestark faktiskt."
"Jag vet."
”Hur snuvig är dug?”
”Jättesnuvig."
”Är dug snuvig som tio?” 
”Mer”, säger jag, ”minst som tjugo.”
”Oke-eej, jag tror dug är snuvig som tusen.”
”Ja, jag är snuvig till tusen.”

Jag går till toaletten och snyter mig, det krävs fyra omgångar för att tömma bihålorna. När jag är klar surrar det i ansiktet som om jag fått en elstöt. Tryckutjämningen får det att pipa i huvudets håligheter. Det låter komiskt. Ungefär som när man tömmer en ballong på luft. Medan ljudfenomenen dör ut, granskar mig själv i toalettspegeln. Ögonen är vattniga, näsan röd, hyn blek. Jag suckar och ler ett självömkande leende och går sedan mot köket för att servera Elias frukost.

”Vad vill du ha?”
”Hmm. Jag vet inte. Vi får seg vad vig ska hag.”

Han brukar formulera sig så, som om det är vår frukost det handlar om. Jag öppnar kylskåpet, drar ut lådan med bröd under köksbänken. Med händerna på ryggen som en tidsstudieman, går Elias sedan fram och tillbaka mellan kylskåpet och lådan och säger ”Hmm, få seg nug vad vig ska hag…”

Han bestämmer sig för fransk yoghurt, men äter bara halva då den innehåller ”banilj”, vilket han tydligen inte gillar längre. Istället serverar jag honom en korvmacka som han snabbt slukar medan vi båda tittar ut genom köksfönstret. Utanför virvlar snöflingorna i alla riktningar, mestadels uppåt, och det kanske är klokt eftersom de dör i samma stund de landar på den ännu plusgradiga marken. Det är bra att de inte får fäste; jag är inte redo för vinter. Inte än.  


----
Musik att vara förkyld till: