Hutterite Mile
Med 16 Horsepower får stå för fredagsunderhållningen.
Fantastisk låt. Fantastiskt band!
Och så blir man bönhörd
Här är The National med "You've done it again Virginia".
Angeles
Twin Peaks i svensk tappning: El Perro del Mar
El Perro del Mar förvandlar mig till en karaktär i Twin Peaks. I samma ögonblick som jag sätter på plattan förflyttas jag mentalt till ett bord på The 'RR' Diner. Framför mig har jag en slät kopp svart kaffe och blåbärspaj, serverad av Norma, fikets äldre skönhet. Jag sträcker på benen, låter tänderna sjunka in i pajen och tar en stor klunk av det nybryggda kaffet. Detta är min paus i vardagen.
I bakgrunden svävar de sköraste toner man kan tänka sig. Från den sköraste rösten. Fiket fylls av den suggestiva, drömlika och hypnotiska musiken. Inslagen av flöjt och orgel får mig att tänka att svenska kyrkan börjat lira soulpop. Och att Kate Bush tittat förbi för att ge sånglektioner.
Ungefär så känns det när jag lyssnar på El Perro del Mar (Hunden från havet). Jag blir Agent Cooper. Fast utan kaffe och blåbärspaj. Och utan mordgåta att lösa.
Bakom El Perro del Mar finner man Göteborgstjejen Sarah Assbring. Sarah startade bandet 2003 och är kompis med både Jens Lekman och Jose Gonzales. Hon har turnerat med dem bägge.
Den 27 februari kommer nya plattan "From The Valley To The Stars". På Myspace kan man tjuvlyssna på den... Lyssna framförallt på "How did we forget", "Glory to the world" och "Do not despair". Briljanta låtar!
(Den 12 april spelar hon på Draken i Göteborg.)
Här är "God Knows (You gotta give to get)" från förra EP:n "What's New?".
Elvis Perkins
Kimya Dawson, igen.
Det var Oscarsgala inatt. En av de nominerade filmerna, Juno, har ett riktigt trevligt soundtrack med en hel drös låtar av den charmiga Kimya Dawson (från Moldy Peaches). Jag har nämnt henne tidigare på bloggen. Kallade hennes musik dagislåtar för vuxna. Det var ganska pricksäkert. Eller vad sägs om det här mysklippet ...
Soundtrack (v.8)
Jag älskar blandband. Både att få och att göra. Egentligen är kanske bland-CD numera ett mer korrekt uttryck. Men i min värld heter det blandband, har alltid gjort och kommer alltid göra, oavsett format. Hursomhelst så skapade jag och M (min fästmö) ett idag. Måste säga att det blev väldigt bra. Så bra att det, trots en viss upprepning av tidigare inlägg, får bli veckans soundtrack. 
01 Och Alla Platserna - Almedal
02 If I Had Eyes - Jack Johnson
04 True Faith - New Order
05 Drop It Do Eyes - Los Campesinos!
06 Skinny Love - Bon Iver
07 Stuck Between Stations - The Hold Steady
08 Chelsea Hotel No 2 - Rufus Wainwright
09 If It Be Your Will - Antony Hegarty
10 Ode To Lrc - Band Of Horses
11 Goin´To Acapulco - Jim James & Calexico
12 All Cleaned Out - Elliott Smith
13 Undecided - Magic Numbers
14 Bowl Of Oranges - Bright Eyes
15 Family Values - Johnossi
18 Varje Hjärtslag - Annika Norlin & Anna Järvinen
19 All The Young Dudes - Mott The hoople
Ur arkiven: Antony and the Johnsons i Dalhalla
(Text skriven efter Antony and the Johnsons konsert i Dalhalla 2007.)
Det ser ut som en stor jättestensgryta, Dalhalla. Scenen ligger mitt i en damm, som den vore en liten ö. En vallgrav framför första bänkraden. För att nå scenen krävs ett rejält stavhopp.
- It's such a beautiful place, säger Antony, and kind of funny since I've been thinking a lot of rocks lately...
Det låter galet men utmynnar i en berättelse om att han gjort "a piece on rocks" för Londons Museum. Han har sköna infallsvinklar, Antony. Han kommer lite grand från sidan. Och det är befriande.
Antony talar om New York efter 9-11 och konstaterar att staden nu har en ny atmosfär:
- Manhattan is the new Jerusalem to me know.
Helt okej för mig, om Antony är Messias. Något mer kärleksfullt, godhjärtat och Jesuslikt än Antony är svårt att tänka sig. Åtminstone är det det just här och nu, på Dalhalla.
Hela bandet är klädda i vitt. Antony själv är klädd i svart munktröja och ljusblå träningsbyxor. För en gång skull sitter han inte vid pianot, utan står, helt otippat vid micken. Vetskapen om hans spasmodiska rörelseschema vid pianot gör att man oroar sig lite över hur det skall gå för honom "därute på golvet". Kroppen rör ju sig till en helt annan rytm än den som kommer från stråkar, trummor, cello. Han knycker med huvudet, flänger med händerna, stampar fötterna. Joe Cocker ain't got shit on Antony, liksom.
Men det funkar. Rösten, den väldiga och vackra rösten, lägger sig som ett filter framför den muppdans som utförs på scenen. Faktum är att den bizarra dansen bara gör Antony mer chosefri, mer äkta. Han är utan poser.
Konserten är magisk. Inte den bästa jag sett, inte alls. Men magisk likafullt. Alla låtar som filtreras via Antonys stämband blir nästan outhärdligt vackra. Vibratot borrar sig in i bröstet. Antony berör. Man tror på det han sjunger.
I fell in love with a dead boy, covern på Beyonces Crazy, Hope there's someone når höjder som får publiken att spontandansa trots att musiken inte är avsedd för dans. Konserten når svårslagna höjder.
Då. Kommer. Fistful of Love.
Ett mjukt pianointro. Lou Reeds inledningsord viskas fram av Antonys kvinnliga violinist. Antony börjar att sjunga. Först med en mjuk nästan ohörbar stämma. Sedan allt starkare. Sakta men säkert ökar han trycket i låten. Fistful av Love stegrar sig bit för bit, och under andra versen fullkomligt exploderar konserten i det bästa konsertnummer jag hittills sett. Scenen framför mig är mäktig. Hela Dalhalla står upp, spontandansar, busvisslar, sjunger, klappar händer. Folk skriker rakt ut. Jag med. En tår letar sig sakta ner längs kinden. En tår av pur eufori.
Tack Antony.
------
PS. Det finns inget klipp på DuTuben som gör Dalhallaversionen av en knytnäve av kärlek rättvisa. Se den här versionen istället.
Los Campesinos!
Veckans utropstecken är Los Campesinos! med purfärska plattan Hold On Now, Youngster. Här är ett smakprov: "Death To Los Campesinos!".
Something in the way she moves ...
... med James Taylor, är dagens låt.
Utestängd...
Goin to Acapulco - Jim James & Calexico
Dagens fynd: Almedal
"Och alla platserna" - originalet.
Mer guldkorn från Almedal hittar du här.
Uppdatering: Håkan Hellströms cover på "Och alla platserna", Liseberg 2007.
Fem reggaeklassiker
Om inte...så är det dags nu!
Shine Eye Gal - Black Uhuru
Jah (kunde inte motstå frestelsen) jäklar, tyngsta reggaeintrot ever!
Roller Skates - Steel Pulse
Klassisk och somrig promenadreggae, men vad fasen gör en iPod i videon till den ultimata ut-och-gå-på-stan-med-gula-Sony-Sports-Walkman-reggaen? Snacka om anakronism.
So Much Trouble in the World - Bob Marley & The Wailers
Mitt första möte med reggaen måste vara med. Från den underskattade Survival.
Pressure Drop - Toots & the Maytals
"I say Yeaaahh!" Old school reggae, snart i varje brittisk film...
Food For Thought - UB40
Saxofonen, lyssna på saxofonen! Vacker, vemodig och evig reggaefavorit från UB40:s debutalbum.
Soundtrack (v.7)
Johnossi släppte sin självbetitlade platta 2006. De spelar en rak, enkel rock med Eddie Vedderliknande sång. Svårare än så behöver det inte vara.
Skinny Love - Bon Iver
Justin Vernon har en heshet i rösten jag älskar. Musiken låter Iron & Wine. Och det är bra det.
Two Daughters and A Beautiful Wife - DBT
Nu tjatar jag (se nedan), men detta är bästa låten just nu. Drive-By Truckers har i Brighter Than Creations Dark släppt en nitton låtar lång drömskiva.
Deluded and Obscene - Misophones
Det fullständigt osar Iron & Wine om denna indiepärla från Misophone. Och det är som sagt ett bra betyg. Inte missa!
Världens bästa DJ: The iPod shuffle
1. Spirit In The Dark - Aretha Franklin
2. Bridge Over Trouble Water - Simon and Garfunkel
3. Cheating on you - Franz Ferdinand
4. Vicar In A Tutu - The Smiths
5. Chelsea Hotel - Rufus Wainwright (L.Cohen)
6. Sheepdog - Mando Diao
7. Ways & Means - Snow Patrol
8. Bitch - The Rolling Stones
9. Candy's Room - Bruce Springsteen
10. Roland The Headless Thompson Gunner - Warren Zevon
Som sagt. Bra spellistor blir det ... Eller hur? Kolla särskilt in youtubeklippen Candy's room, Chelsea Hotel, Bitch och Roland den huvudlöse - lysande allihop.
True Faith ...
New Order - True Faith
En av förra årets bästa skivor som överlevde nyåret: The Flying Club Cup - Beirut
Men det verkar rimligt. Beirut var nämligen en av förra årets gladaste upptäckter. Härlig musik, inspirerad av sydeuropeisk folkmusik med inslag av ukulele, trumpeter och dragspel - alla instrument jag normalt faller för.
Beirut är en 22-årig amerikan som egentligen heter Zach Condon. The Flying Club Cup är hans andra fullängdsplatta och är, enligt min mening, en av förra årets toppalbum. Första skivan, Gulag Orkestar, är för övrigt precis som denna fullständigt nedlusad med samma underbara, spelglada folksångsrock med marschkänsla. Även om musiken är annorlunda så förs tankarna till The Pogues mer upprymda låtar. Kanske beror det på känslan låtarna förmedlar.
Dessutom släppte Beirut under året en EP med den fantastiska Elephant Gun.
Betyg: 9/10
Här är Nantes, på Paris gator, signerat Beirut.
Recension (kort sådan): Neil Young live at Massey Hall
En livespelning från 1971 placerade sig högt på min lista över 2007 års bästa skivor. Kanske högst. Neil Young Live at Massey Hall. Det verkar så enkelt när Neil spelar. Naturligtvis är det en illusion. Det enkla är alltid svårt. Men Neil behärskar konsten. Han spelar gitarr, lite piano och sjunger - utan synbar ansträngning och resultatet är en avskalad och bländande vacker konsert. Kul kuriosa: För publiken 1971 består låtlistan mestadels av ny musik. Anledningen är enligt Neil att han skrivit så många nya låtar, att han säger sig inte ha något annat val än att sjunga dem. Framtida klassiker som till exempel Heart Of Gold och Man Needs A Maid spelas alltså för allra första gången för den kanadensiska publiken. Undrar om de, där och då, själva fattade hur stort det var? Förmodligen inte...
Favoritlåt: Journey through the past
Betyg: 10/10
Här är Old Man.
Slå mig någon!
Var e brudarna?
(Beth Orton)
Upptäcker till min fasa att att det nästan bara är män här på bloggen. Så kan vi ju inte ha det. Det vimlar ju av briljanta kvinnor. Med andra ord är det hög tid att vädra ut testosteronet här inne med lite kvinnlig fägring. Alltså; här kommer dagens lista.
Briljanta låtar av briljanta brudar:
Stolen Car - Beth Orton (Klassiker som fastnar direkt)
The Devil - PJ Harvey (En av förra årets bästa låtar!)
Cloudbusting - Kate Bush (klassisk låt, klassisk video)
Just For Now - Imogen Heap (Magi som måste ses!)
Samson - Regina Spektor (Vackert, så vackert.)
Varje Hjärtslag - Anna Järvinen & Annika Norlin (Svensk magi)
Half Assed - Ani DiFranco (Allt jag kan säga är - Wow!)
I've Had It - Aimee Mann [mp3] (Underbar låt från suverän förstaplatta)
Sea Of Love - Cat Power [mp3] (The Queen of covers...)
Sådär ja. Nu känns det bättre...
Evangelicals
Dagens fynd i de virtuella skivbackarna är Evangelicals från Oklahoma. Här är de med Skeleton Man [mp3] från nya plattan The Evening Descends (2008). Skall bli spännande att höra resten.
Musik förbrödrar (eller sadisten bakom dreglet)
De flesta tycker om barn. Särskilt populära tycks tvååringar vara. Den allmänna uppfattningen är densamma oavsett vem man frågar. Tvååringar är gulliga, skrattar mycket och bjuder på sig själv. Kort sagt anses de vara glädjespridare sådär i största allmänhet. Och det låter ju trevligt. Men det är inte hela sanningen. Inte på långa vägar, faktiskt. För skrapar man lite på ytan på den genomsnittlige tvååringen så framträder en helt annan, och mindre smickrande bild.
Bakom den leende och levnadsglada fasaden huserar nämligen en ond liten varelse. En miniatyrsadist som ägnar stor del av sitt liv med att minera vardagsrumsgolv med diverse legobitar och klossar. Dessa placeras ut med en diabolisk noggrannhet. Syftet är att tillfoga deras föräldrar största möjliga skada. När föräldrarna sedan hoppar omkring på ett ben, skrikande av smärta, så skrattar tvååringen både högt och rått åt förälderns olycka. Vissa kanske faller för det kluckande skrattet och de mysiga mjölktänderna. Men inte jag. Jag ser igenom dreglet. Jag ser ondskan bakom.
En sådan tvååring bor hemma hos mig. Och hade det inte varit för att vi har samma musiksmak så hade hans vardagssadism kunnat bli ett problem för vår relation. Men, nu har vi som sagt samma smak när det kommer till musik, och musik förbrödrar. Tur för honom det.
Här är en gemensam favoritlåt. If I Had Eyes - Jack Johnson
Dagens låt: Stuck between stations
Gillar man Springsteensk rock n' roll så gillar man The Hold Steady. Deras "Boys And Girls In America" tillhör mina favoritplattor från förra året. Här är spåret Stuck between stations.
Antony Hegarty tolkar Dylan och Cohen
Min favoritsångare Antony Hegarty tolkar* musik skriven av två av mina absoluta favoriter bland textförfattare: Bob Dylan och Leonard Cohen. Kombinationen av världens, enligt mig, mest säregna och sinnliga röst parat med texter skrivna av poeter förklädda till rockstjärnor blir naturligtvis överjordiskt vackert.
Knocking on heavens door - Antony [mp3]
If It Be Your Will - Antony [mp3]
* Knocking on heavens door kommer från Soundtracket till den briljanta filmen I'm not there om Dylan. If it be your will är hämtad från Leonard Cohen-dokumentären och konsertfilmen I'm your man. Bägge filmerna är suveräna. Och måste ses. Mer om den fantastiska I'm not there imorgon. Filmen där Kate Blanchett ÄR Bob Dylan i Don't look back '65. Med en gjuten Oscarsnominering som självklart resultat.
Veckans Blandband (v.6)
Two Daughters And A Beautiful Wife - Drive By Truckers
Kriminalförfattaren, och Amerikas musikaliskt litterära svar på Nick Hornby, George Pelecanos, hävdar i en intervju i Sonic att Drive By Truckers varit det bästa rockbandet i USA under de senaste tio åren. Kanske har han rätt...det är i alla fall svårt att säga emot honom när man hör den här godingen...
Skinny Love - Bon Iver
Mina franskalektioner i början av åttitalet är inte helt meningslösa. Tack vare dem vet jag att Bon Iver betyder god vinter. Och en god vinter lär det bli när jag införskaffar den här plattan när den släpps 19 februari. (Egentligen hade skivan release redan i höstas, men Jagjaguwar tog sig an Bon Iver, drog in skivan för att nu släppa den på nytt.) Musikaliskt påminner det mycket om Iron & Wine. Lite mindre skägg bara. Och det är inte fy skam.
Trouble - Ray LaMontagne
Även här gör franskalektionerna nytta. Ray "berget" LaMontagne är en skön lirare som lirar soft musik med perfekt heshet i rösten. Trouble är en instant hit som lämnar mig värnlös.
Stranger Song - Leonard Cohen
För tillfället är jag inne i en svårartad Cohenperiod. Och kanske borde man alltid vara det. Poeten, ordkonstnären och eleganten Leonard Cohen är nämligen magisk.
"It's hard to hold the hand of anyone
who is reaching for the sky just to surrender,
who is reaching for the sky just to surrender.
And then sweeping up the jokers that he left behind
you find he did not leave you very much
not even laughter"
Loose Lips - Kimya Dawson
Jag upptäckte Moldy Peachesmedlemmen Kimya Dawson genom den utmärkta filmen Juno. Halva soundtracket bär hennes namn. Jag älskar frihetskänslan Kimya förmedlar. Sköna, lite barnsligt "felsjungna" låtar med hur mycket spelglädje som helst är det musikaliska receptet. Dagislåtar för vuxna om man så vill.
Bob Dylan - Skönsångaren
Alla som tycker om musik, eller har öron, och inte bor i en grotta någonstans, har förmodligen ett förhållande till Bob Dylan. Det går liksom inte att bortse från honom. Han har producerat magnifik musik under fem decennier och har en makalös katalog. En katalog som bara växer.
De som inte gillar honom brukar ofta hävda att han inte kan sjunga. Ingenting kan vara mer fel. Låten "sign of the window" från skivan New Morning borde ge svar på tal. Här visar han vilken skönsångare han faktiskt är, eller åtminstone var, innan kedjerökandet gjorde honom hes.
Dagens Mp3 - Saro
New Yorkbandet Samamidon är alldeles nya för mig. Det består av Sam Amidon (ett missat mellanslag och du har bandnamnet!) och Thomas Bartlett. Än så länge har jag bara hört ett par tre låtar, men det låter bra, särskilt gillar jag den här vackra Nick Drake-pastischen: Saro.
Dagens låt: A-Punk
Vampire Weekend med låten A-Punk. Inga konstigheter. Bara lite hoppig glad pop som är ett perfekt intro inför helgen. Korka upp en pava rödvin och dansa vettja. Tjo!
Dagens retro: You can't always get what you want
"You can't always get what you want" från albumet Let It Bleed.
The Blind Boys of Alabama - Down in New Orleans
The blind Boys of Alabama har spelat svart gospel i snart sjuttio år. Naturligtvis har det under så lång tid varit en viss omsättning av bandmedlemmar, konstigt vore det annars. Men bandledaren Jimmy Carter har varit med sen starten 1939. Respekt.
Det senaste albumet "Down in New Orleans" släpptes i januari och är enligt vissa förståsigpåare det bästa bandet åstadkommit. Jag vet inte om det stämmer (läs: har inte hört tidigare skivor), men tanken på en peak efter sjuttio år ger förhoppningar inför ålderdomen. Själv tycker jag bara att musiken är jävligt bra. Den svänger. Den berör. Att alabamapojkarna inte är några pojkar utan äldre män är ytterligare en bonus. För de av ålder slitna stämbanden adderar ytterligare karaktär och äkthet åt låtarna. Detta är musik att varva ner till efter en lång arbetsdag. Men den passar lika bra som soft partystarter en fredagkväll. Och efter en genomlyssning är jag sugen på att höra alla låtarna igen. Och det är alltid ett gott tecken.
Betyg: 7/10
Favoriter: Free at last (videon nedan), You got to move
