Att natta ett blöjbarn

Häromveckan berättade pappa om hur jag som litet blöjbarn enkelt tog mig ur spjälsängen. Med ett ansikte strålande av lycka tog jag spjärn mot hörnet av sängen, sedan sträckte jag i en spagatliknande övning upp ena benet mot överliggaren, för att häva mig upp och över kanten. Därefter gjorde jag någon slags frivolt ner på golvet. Hela manövern tog en halv sekund. Jag var knappt ett och ett halvt år fyllda. Pappa häpnade. För sitt inre såg förmodligen den idrottstokige fadern en framtid som stolt åskådare på Wembleys läktare, eller kanske upplevde han detsamma som Göran Kropps pappa måste ha gjort tre decennier senare när sonen betvingade K2. Kort sagt: som spjälsängsbestigare var jag en barnstjärna.

 

Min yngste son, Elliott, tycks ha ärvt klättrargenen. Sedan någon vecka tar han sig ur spjälsängen, om inte på en halv sekund, så åtminstone på sekunden blankt.

 

Det innebär dock vissa problem för oss föräldrar. Spjälsängen har nämligen varit vårt verktyg för att få honom att ligga still vid nattningarna i vår säng. Vårt främsta, och egentligen enda, vapen i jakten på den illusoriska egentid man som småbarnsförälder alltid drömmer om, men sällan upplever. Den där extra timmen då man bara är, i soffhörnet, utan att befinna sig i det där komaliknande tillståndet med tillhörande salivfläck på finkudden. Spjälsängen har varit värd sin vikt i guld!

 

”Ligger du inte still så får du ligga i din säng”, kunde vi säga förut, när han sprang upp ur vår säng och fram till trappan, hoande som en uggla, eller om han larvade runt i sängen om man mot förmodan nattade honom personligen.

 

Men nu är det slut med det.

 

Eftersom man inte kan sätta taggtråd på spjälsängen, tvingas vi alltså ligga bredvid honom. Länge. Och man ligger där och försöker ignorera den ritual av ettårigt clowneri som pågår tjugo centimeter bredvid en, samtidigt som man ser egentiden försvinna i ett gyckelspel, som om det inte konkurrerade med just egentiden, förmodligen skulle kunna anses vara underhållning i världsklass. Åtminstone av mer objektiva bedömare. Jag återkommer till den.

 

Hursomhelst så ligger vi numera där bredvid honom i sängen och räknar får, med en from förhoppning att de ska understiga antalet på en normalstor australiensisk fårfarm.

 

Alldeles nyss gick jag igenom hela clownshowen, som ikväll var en fyrtio minuter lång föreställning. Schematiskt ser den ut ungefär så här:

Jag lägger Elliott med orden: ”Nu ska du sova, inget annat. Okej!”. Han svarar med att avfyra ett leende som vittnar om att John Blund inte är i grannskapet. Förmodligen inte i staden, eller ens i länet. Sedan hoar han högljutt som en uggla i en cirka fem omgångar om tjugo sekunder. Jag säger till honom att sluta, vilket han gör. Men det är av mindre betydelse. Istället tar han showen till nästa fas: ”bensträck med fotvick”. Han sträcker höger fot så högt han kan mot taket samtidigt som han metodiskt vickar foten upp och ner, sedan tar han vänster. Detta förfarande upprepar han under relativ tystnad i fyra till sex minuter. Eftersom han är tyst under denna övning, låter jag honom hållas. Jag ligger på rygg med blicken fastnålad i taket. För att betvinga det undertryckta gapskratt som plågar mig, biter jag mig i kinden och försöker med alla medel inte låta Elliott få veta hur roligt jag har åt hans fotvickningsövning. Minsta vetskap om det kan i ett slag förlänga bensträckandet med tio minuter. Så jag biter mig i kinden och låtsas inte om skuggan av hans ben som gång på gång passerar mitt ansikte.

 

När han är klar, kommer nästa punkt på programmet: högljudda smackljud med munnen. Detta är om möjligt ännu svårare att stå emot, så varannan gång börjar jag motvilligt att skratta. Vilket naturligtvis får honom att skratta och så smackar han ännu högre och börjar om showen sitt inledningsnummer: ”ugglan”. Den här gången lyckas jag dock hålla emot. Istället säger jag till honom med skarp och föredömligt soldatlik röst att han genast ska sluta med det där och försöka sova. Han slutar. Han ligger still så länge att jag, mot bättre vetande, inbillar mig att han faktiskt är på väg att somna – efter åtta minuter! Nytt rekord, tänker jag.

 

Naturligtvis är det en illusion. Efter en minut börjar han åla runt i den två gånger två meter stora sängen. Detta pågår tills han somnar. Då och då kryper han upp på min mage, där han ligger still i exakt en sekund, för att därefter åla vidare mot någon annan position i sängen. Varannan minut ryter jag till, säger att han ska ligga still, men det får honom bara att stanna till i tjugo sekunder, under vilka han övergår till antingen ”ugglan” eller ”munsmackandet”, eller en kombination av dem båda. Under tiden kan jag känna hur blodådern i pannan svullnar på mig.

 

Finalen brukar bestå i att han placerar sig högst upp i sängen, strax ovanför huvudkuddarna, detsamma gäller också denna kväll. Han har på sistone upptäckt att friktionen som skapas genom att gnida foten fram och tillbaka mot väggen ger ifrån sig ett högljutt knarrande ljud. Det är infernaliskt och extremt störande. Och om jag inte stoppar honom omgående kan detta pågå tills foten lossnar. Så jag säger till honom direkt: ”Lägg av. Sov nu!”. Elliott gör som jag säger och återgår till att åla runt i sängen, och upp på mig. Och ner igen.

 

Efter trettio minuter hittar han till slut en sovposition. Jag kan höra hur hans andhämtning blir djupare och lugnare. Min andhämtning är också lugnare nu. Blodådern i pannan, likaså. Nu är det bara någon minut tills han somnar, tänker jag. Jag tar dock ingenting för givet utan väntar i två minuter. Sedan reser jag mig sakta upp i sängen, kontrollerar att han verkligen somnat, vilket han har. Jag sätter försiktigt ner fötterna på golvet och försöker undvika att väsnas i onödan. Sedan öppnar jag dörren och tassar långsamt mot trappan. Trettio minuter, tänker jag, inte illa! Igår tog nattningen en och en halv timme. Nöjd med mig själv sätter jag foten på det översta trappsteget, då jag hör ett brak inifrån sovrummet, följt av barngråt. Jag går tillbaka till sovrummet. Elliott har ramlat ner i den trettio centimeter breda springan mellan sängen och den bortre väggen. Vad är oddset för det?

 

Med en djup suck lyfter jag upp honom. Sedan lägger jag mig ner i sängen – och inväntar andra akten i gyckelspelet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0