kindofblue

Framför mexitegelhuset stod en Saab parkerad och trots att han inte kunde urskilja registreringsnumret i det skumma månljuset kände Frank genast igen bilen när han svängde in på gatan. Hur skulle han kunna glömma den? Han hade köpt den själv. Dekalen från advokatbyrån satt fortfarande kvar på bakrutan. Likaså bucklan i sidodörren.

För ett par år sedan hade bilen stått där varje torsdag. Men då hade han förväntat sig den, längtat efter den, upprymd sett fram emot att se den stå där, nonchalant uppkörd med högra framhjulet uppallad på trottoaren. Men inte nu. Nu innebar den bara magsyra.

Han stannade till vid vägkanten, sträckte sig mot handsfacket och plockade fram burken med Losec. På vägen mot ytterdörren skakade han fram en tablett ur burken medan han höll ögonen fästa på huset. Det var mörkt. Han svalde den sträva tabletten hel. Den rev i strupen och den plötsliga smärtan fick honom att kvida.

Även om huset var nedsläckt, förstod han att hon var där. Hon hade nyckeln kvar. Originalet hade hon lämnat tillbaka, men han visste att hon gjort en kopia. För sådan var hon. Förslagen. Hänsynslös. Och nu hade hon slagit klorna i Mikael.

Fan, tänkte han.

Han hade fortfarande inte sagt något till Mikael om Josefine, hade inte kunnat berätta sanningen. Något hade hindrat honom. Sonen hade ju varit så lycklig att han först inte kunnat förmå sig till det och ju längre tiden gick desto omöjligare blev det.

Hon satt i soffan när han kom in i vardagsrummet. De sa saker till varandra, först lugnt, sedan allt hetsigare. ”Skitstövel”, skrek hon. Han bestämde sig för att säga sanningen: att hon aldrig skulle få tillbaka honom, att det var över. Det var då han såg pistolen i hennes hand. Men då var det för sent.

 

---

 

Jag har väntat i timmar när Frank äntligen dyker upp. Jag har min röda klänning på mig, hans favoritfärg. Jag har suttit så länge i mörkret att det gör lite ont i ögonen när han tänder ljuset. Han är lika stilig som vanligt. Åh, Frank förstår du inte, tänker jag när han tittar på mig och frågar vad jag gör här. Som om du inte vet, vill jag säga men istället säger jag:

”Jag vet att jag varit dum. Men jag älskar dig.”

”Du har ett konstigt sätt att visa det på.”

”Men du vet att det är sant.”

”Mikael då?”

”Han betyder ingenting för mig.”

”För mig betyder han allt.”

”Han skulle förstå.”

”Nej.”

Sedan ber han mig att gå.

Den jäveln ber mig att gå! Han tror alltså att han kan slippa undan så lätt, att han kan kasta bort mig, ur sitt liv, köpa ut mig med en rostig jäkla Saab, men det går inte. Du är min Frank, vi är kärlek, vi hör ihop. Jag har gått genom eld och vatten och till och med tvingat mig att ha sex med ditt finniga äckel till son för att få dig att förstå att det är vi två, för evigt. ”Skitstövel”, skriker jag. Jag hatar, hatar, hatar dig. Älskar dig. Jag öppnar handväskan som ligger i mitt knä och tar fram pistolen. Frank talar med låg, allvarlig röst men jag hör inte längre vad han säger utan höjer långsamt pistolen mot hans bröst. Han ser förvånad ut när jag trycker av.

 

---

 

”Vad gör du här?” sa Frank.

Josefine tittade upp med tårar i ögonen. Hon sa:

”Jag vet att jag varit dum. Men jag älskar dig.”

Han betraktade henne där hon satt uppkrupen i sin röda klänning i soffhörnet, det blonda håret utsläppt. Fortfarande lika vacker, tänkte han. Fortfarande lika galen.

”Du har ett konstigt sätt att visa det på.”

”Men du vet att det är sant.”

Hon ville säga att de hörde ihop, att allt bara varit ett stort misstag, men kunde inte hålla ihop tankarna, än mindre uttala dem. Hon kramade om handväskan som låg i knät.

”Mikael då?” sa han. Tanken på att hon använt hans son för att vinna tillbaka honom fyllde Frank med äckel, fick det att bränna i magen. Den Losec han tagit innan han klev in i huset hade ännu inte hunnit verka.

"Han betyder ingenting för mig", sa hon.

”För mig betyder han allt.”

Sedan bad han henne att gå.

Hon ställde sig mitt emot honom. Skrek åt honom. Han, däremot, var lugn nu och talade till henne med låg röst, metodisk och kontrollerad. Som alltid. Hatet sköljde över henne, och hon stod där utan att höra orden som Frank sa, och hon älskade och hatade honom och tog fram pistolen som legat gömd i handväskan och lät hatet löpa längs handleden ner mot pekfingerleden. Sedan talade han inte mer.