kindofblue

Sekunden innan jag kliver in i Akademibokhandeln, tvekar jag. En tvekan, förmodligen skapad av den manshöga hyllan precis innanför entrén fullastad med böcker av den svenska deckarförfattarinnan, Pernilla Lorne. Det får mig att väga fram och tillbaka. Jag tittar på scenen jag står inför: vid hyllan står två kvinnor i femtioårsåldern med varsitt exemplar av Klippklättraren. Båda har blekblont hår och röda Canada Goose-jackor. Den ena av dem har en scarf. Knuten har gått upp och den hänger som en tjock slips mot hennes bröst. De läser baksidestexten, vänder sig mot varandra och säger något som jag uppfattar som en hyllning om bokens storhet. De har redan läst den, förstår jag av deras detaljerade redogörelser av handlingen. Jag tittar på dem och känner för att gå vidare, att istället beställa något från Adlibris eller Amazon. Lite litterärt tuggmotstånd.  Men alldeles strax ska jag med tåget och jag behöver en bok för att stå ut med ledan som sträckan Göteborg-Västerås innebär. Så jag tittar bort och går in.

Vem som helst med god smak skulle känna tveksamhet inför den ironi som damerna utgör. Jag är här för att hitta något läsvärt. Inte litteratur som är själva antitesen till sig själv. Jag inser min dryghet, men kan inte motstå frestelsen att ta fram en nyckel ur jeansfickan och i smyg repa ett exemplar av Sirapsdrottningen som ligger på det vita bordet framför hyllan. Medan jag tittar mig omkring i lokalen, ristar jag ordet "dynga" på omslaget. Tilltaget är omoget. Men det förvandlar min inledande tvehågsenhet till kall effektivitet.

Jag går vidare in i butiken. Mot hyllan med engelskspråkig litteratur. Belysningen är skum där. Som om personalen inte brytt sig om den efter att ha satsat månadsbudgeten på ljussättningen av deckarhyllan. När jag kommer fram till avdelningen för engelsk litteratur ser jag henne. Det råder ingen tvekan om att det är hon. Pernilla Lorne. Hon står bakåtlutad och för ena handen snabbt över bokryggarna, stannar till vid en roman av Paul Auster, Man in the dark. Hon plockar ut den och lägger ned den i korgen. Auster är min favoritförfattare. Jag stirrar på henne. Hon vänder sig om, får syn på den staty som jag förvandlats till, och ler. Jag blir varm. Känner hur jag rodnar. Jag fånstirrar, tänker jag och bestämmer mig för att säga något.

"Vad bra du är."

Hon tittar mig djupt i ögonen. Hon är ganska vacker i verkligheten, ser ut som Snövit. Gröna, sneda ögon, fin blek hy.

"Tack", säger hon. "Har du någon favoritbok?"

Frågan kunde lika gärna varit ett slag i mellangärdet. Jag tänker: vad fan säger jag nu. Insikten att jag inte läst något av henne och att jag omöjligen kan svara, höjer värmen ännu mer och jag föreställer mig att de gröna ögonen betraktar ett illrött ansikte. Då slår det mig att jag visst känner till lite grand om en av hennes böcker.

"Klippklättraren", säger jag.

"Vad var det du gillade med den?"

Mina händer är svettiga. Jag gnider handflatorna mot varandra medan jag återger det jag nyss hört Canada Goose-jackorna säga. Att det var omöjligt att lägga ifrån sig boken, att den var så spännande att jag läste till långt in på natten och så berättar jag om intrigen. Det lilla jag vet. Vilket inte är mycket.

Pernilla ser nöjd ut. Hon nickar leende mot mig medan jag talar om boken jag aldrig läst. Hon rodnar, för hastigt bort en lock från ansiktet samtidigt som hon frågar mig om jag skulle vilja ta en fika med henne. Jag svarar att jag inte hinner, att jag måste tillbaka till firman, men att jag gärna tar hennes telefonnummer. Hon plockar upp en penna och skriver ner siffrorna på baksidan av ett kvitto. Sedan skiljs vi åt.

På vägen hem går jag förbi Bokia och köper alla Pernillas böcker. Efter det tar jag upp kvittot jag fått av henne och sätter in det i plånboken på platsen för foton. Jag tittar ner i Bokiapåsen. Den är proppfull.

Det kommer ta några dagar innan jag kan ringa henne.