Känn din publik
Elias äter frukost i köket och tvingar mig att sitta bredvid. "Vill inte vara fäälv", säger han.
Egentligen vill jag hellre luta mig tillbaka i soffan med en kopp kaffe och titta på morgonteve. Men här sitter jag nu och betraktar mitt barn medan han i ultrarapid slevar i sig rostad majs.
Att se på när en unge, omständligt och ofokuserat, äter fil och flingor är verkligen titta-på-färg-som-torkar-tråkigt. Så för att roa honom (och framförallt mig själv) improviserar jag en dialog mellan mig och en imaginär kung. Kungen förmanar mig, uppfostrar mig. Och "han" gör det på ett sätt som Elias direkt inser är en parodi av mig själv. Men vad kungen än säger, härmar jag honom bara och byter ut av ett orden i den nyss uttalade meningen mot en toaklingande fras.
Elias älskar det, han kluckar av skratt.
När jag till sist besvarar kungens: "Var inte löljig!" med "Var inte blöjig", sprutar en fontän av filmjölk över bordet. Med uppenbar andnöd och tårar i ögonen, ser Elias på mig:
"Pappa!", gurglar han fram med munnen full av filmjölk. "Det där var det roligaste jag hört!".
Man måste känna sin publik, sägs det, och det är så klart sant.
Fast femåringar är enkla.
Ibland är barns humor det mest genialiska som finns.
Just det faktum att barn sekundsnabbt accepterar och lever sig in i vilka absurda rollspel som helst, är något man som vuxen kan lära (eller återupptäcka) sig av. Jag inbillar mig att genialitet föds i leken. Vi har bara glömt hur man gjorde.
Kanske inte det roligaste jag hade hört med nog fan hade jag skrattat, trots att jag har passerat barnåldern(eller kankse inte!)
TP
Klart du hade, TP. Det är ju humor för vuxna som vågar vara barn.
