I väntan på domen

Hon ser litet grand ut som Goldie Hawn i sina onaturligt stora och ljusblå ögon. Hon är yngre än jag, tre år yngre, men jag upplever henne som äldre. Att jag gör det har inget med verkligheten att göra. Det säger mer om min självbild än om hennes hy – som är felfri. Hon är smal och har nära till leendet och rör sig fram och tillbaka över stolen och gestikulerar livligt med välmanikyrerade händer. Hon talar snabbt och öppenhjärtigt. Folk gör ofta det när de kommer till mig. Jag är inte någon psykolog men tas ofta för en samtalspartner av den kalibern, och jag slås över hur lättvindigt många människor öppnar sig för mig. Hur villiga de är att på några minuter släppa in en okänd människa in i sitt innersta så länge denne lyssnar, så länge denne bara tittar dem i ögonen och verkligen lyssnar.

 

Hon säger att hon inte bara söker jobb utan dessutom just nu befinner sig mitt inne i en personlig kris. Samtidigt som hennes chef gav henne sparken, sparkade hennes man sig lös med en annan kvinna.

 

Men det är inte slut ännu, säger hon. Hon går i parterapi med sin man, och hon får inte uttala sig bittert under samtalen. Därför tvingas hon spy sin galla över mannen till alla förutom honom själv.

 

Nu väntar hon på att han ska bestämma sig för om han ska komma tillbaka eller inte. Hon väntar på domen. Är skräckslagen för den. Och hennes galla är så mild att jag känner mig manad att säga till henne att det är normalt. Att vreden är okej. Jag försöker göra det med glimten i ögat, vill opponera mig över att det är upp till honom, att det är hon som väntar, men jag tiger. Och jag vill brista ut i en närmast tvångsmässig lustighet om svinaktiga män som plötsligt slår mig, men jag tvingar mig att hålla inne med den. Min roll tillåter inte den sortens humor – även om syftet är gott. Istället hummar och nickar jag så taktfullt jag förmår.

 

Hon berättar om sin bakgrund som studieadministratör, vad jobbet innebar, vad som krävdes av henne. Sedan säger hon att det är här är en bra dag, att hon normalt inte kan fokusera på jobbsökandet sedan allt hände. Jag hummar och nickar och säger att jag förstår och någonting om tid och sår och hur saker går upp och går upp och ner. Jag generas över mina banaliteter, men hon ser lättad ut. Hon säger att hon vill se framåt, så gott det går. Jag svarar att det är klokt. Sunt och svårt, men klokt. Så jag frågar henne vad hon gör just nu.

 

Hon säger att hon gråter mycket.

 

---

 


Kommentarer
Postat av: Gustav

En av de mest sorgsna, vackra och vemodiga av låtar. Jag kommer alltid att älska den.

2010-09-21 @ 21:21:56
Postat av: Anders

Jag med, Gustav.

2010-09-22 @ 10:55:14
Postat av: Smyg

2010-09-22 @ 22:11:54
Postat av: Smyg

Wow. Man både vill och inte vill att det ska vara en sann berättelse. Stark, oavsett vilket.

2010-09-22 @ 22:12:39
URL: http://smyg.wordpress.com
Postat av: Anders

Vilken tur att den är både och då:-) Tack Smyg!

2010-09-22 @ 23:34:44
Postat av: radiogirl

Vad jobbar du med?

2010-10-14 @ 13:42:19
URL: http://www.radiogirl500.blogspot.com
Postat av: radiogirl

Ok, ursäkta att jag frågar, men är det ok att du "outar" henne på bloggen?

2010-10-14 @ 20:13:52
URL: http://www.radiogirl500.blogspot.com
Postat av: Anders

Jag outar ingen. Det är inte en sann historia.

2010-10-14 @ 22:48:24
Postat av: radiogirl

Ok. Du skriver bra :)

2010-10-17 @ 11:58:37
URL: http://www.radiogirl500.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0