kindofblue

Jag och H satt på tåget. Vi hade just lämnat ett snöslaskigt och julfirande Göteborg bakom oss och gav mentala långfingrar åt det konventionella livet. Vi skulle till Aten och därifrån ta båten över till Israel.

Att åka från Göteborg till Aten genom Östeuropa var billigt. En biljett med Transalpino kostade dryga tusenlappen. Tidpunkten var dock inte den bästa; det var den 26 december 1991 och det var oroligt i Östeuropa. Berlinmuren hade fallit två år tidigare och många gamla regeringar med den.  I Jugoslavien var det inbördeskrig och Georgien hade precis blivit självständigt. På Aktuellts utrikesnyheter kunde man se hur georgier flydde söderut mot Grekland och andra länder som ansågs säkrare. Vår slutliga destination, Tel Aviv, kunde inte heller räknas som en ofarlig plats. Senare, när jag kom fram till Israel, berättade en israelisk flicka (som bevisligen var tokig) för mig om hur Saddam Hussein under Gulfkriget några månader tidigare gett order om att i blindo skjuta missiler mot staden. Det hade varit som ett fyrverkeri, sa hon, vackert och väldigt farligt. Hon berättade om hur hon på säkert avstånd suttit på ett hustak och betraktat skådespelet.

Men varken inbördeskriget i Jugoslavien, georgiska flyktingar, Israels "farlighet" eller Saddam var något vi oroade oss för. Inte nu, när vi satt på tåget och drack whiskey och lyssnade på The Pogues.
        
Hemingway skriver i "En fest för livet" att man aldrig ska resa med någon som man inte älskar. Jag älskade inte H. Han var inte ens en riktig vän, utan en vän till en vän. Men jag hade hört skrönorna som omgav honom. Han var en särling och bakgårdsromantiker med idoler som Shane MacGowan, Sture Dahlström och Bukowski. Han hade hoppat av gymnasiet och istället satsat på att profilera sig som drinkare, backpacker och udda kille. Hans ansikte var runt och godmodigt med pigga ögon. Plutmunnen och den lite platta näsan fick honom i profil att påminna om en karikatyr jag sett av den svarte boxaren Sugar Ray Robinson. Det ryktades att H fått problem med levern redan som artonåring, men jag trodde aldrig riktigt på det, utan såg det mer som en pose han gärna underhöll. Nu var han nitton.

När mina planer för resan, och vem jag skulle resa med, blev kända var det några av mina vänner som ifrågasatte valet av resesällskap. Jag viftade bort farhågorna; jag gillade originella människor. Föredrog dem rentav. Och vi var inte så olika varandra egentligen, H och jag. Vi hade båda förläst oss på Keroacs "On the road" och på Sture Dahlström. Båda älskade vi irländsk folkmusik och vi hade samma hjältar. Skillnaden mellan oss var att H ofta löpte linan ut och försökte bli de personer, verkliga och fiktiva, som han romantiserade.
        
Dagarna före resan hälsade jag på H för att planera resan. Han berättade att han fått hemorrojder. Sen visade han mig salvan som läkaren hade ordinerat och så höll han upp ett genomskinligt plaströr, en så kallad rektalspets som man skulle använda för att föra upp salvan. Han sa att han skulle ha den som drinkpinne på resan. Eller kanske som cigarettmunstycke. Han skrattade som ett barn åt sina briljanta idéer. Sådana idéer var typiska för H. Det skulle jag lära mig under resans gång. Han tyckte om att vara vulgär. Och jag började tycka om honom.

Jag vet inte om han någonsin använde rektalspetsen för det den var ämnad för. Förmodligen inte. För nu satt han med ett finurligt leende mittemot mig i kupén, och använde den som sugrör till sin whisky. 
     


Fortsättning följer... "Petflaskan och den skrikande dockan"


Playlist: "Saker som spelades på Transalpino". Lyssna!