kindofblue

En dag fick jag nog av dörrknackningarna. Det hade skett gradvis, men till slut höll grannkärringarnas välvilja på att kväva mig fullständigt. Från den ena dagen till den andra hade jag gått från att vara en relativt anonym granne, en medelålders man, far till två små killar, till att bli husets riddare som om man kallade honom, genast dök upp på sin vita springare, redo att bistå damer i nöd.

Bakgrunden till grannkärringarnas tämligen ohämmade dyrkan av min person, var att de ständigt såg mig i tvättstugan. Förklaringen till detta var enkel. Caroline ville inte gå ner till tvättstugan kvällstid, hon tyckte att den dunkelt belysta källaren var obehaglig - spöklik, kallade hon den. Alltså blev jag den som fick huvudansvaret för mörk och ljus fyrtiotvätt. Förvisso ganska snällt av mig, fast det låg ingen uppseendeväckande godhet bakom min hjälpsamhet, snarare kärlek. Men för grannfruarna var detta en sensation. En man! I tvättstugan! Att varje vecka se en ung man (i deras ögon var jag det) i tvättstugan hade samma effekt på dem som en entrecote dränkt i brunsås har för Peter Harryson. I deras ögon var jag oemotståndlig. För dem var mitt tvättande en social markör som fullkomligt skrek "en fin man", och att jag dessutom tvättade barnkläder var rena kattmyntan för de grånade kvinnorna i huset. De log vänligt när de passerade mig medan jag hängde upp tvätt i torkrummet, de smackade gillande med munnen när jag vek tvätt på bänken i det gemensamma tvättrummet, de suckade drömmande när jag framåtböjd separerade den ljusa tvätten från den mörka. De stannade till, tindrade med ögonen så att kråkfötterna skrynklade sig som dragspel, de smickrade mig och sa saker som "En sån karl skulle man ha.".

Det hela hade kanske varit gott och väl om det stannat vid dessa komplimanger. Men snart såg kärringarna sin chans och en dag knackade det på dörren. Utanför stod Rut, en smal, litet skinntorr dam med guldblänk i tänderna, änka sen tjugo år. Hon undrade om jag kunde tänka mig att montera upp den taklampa hon dagen innan köpt på Centrumbelysning. Hon höll sina ådriga händer knäppta framför kroppen och log ett inställsamt leende som fick henne att se betydligt äldre ut än sina åttiofyra år. Ljuset i trapphuset var hårt och när hon smilade upp sig blev min son - som stod bredvid mig - så skrämd av synen att han skrikande sprang in på sitt rum i tron att ett det var ett troll vid dörren. Jag svarade henne vänligt att jag självklart kunde hjälpa henne, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Ett stort misstag. Redan nästa dag hade ryktet om min tjänstvillighet spridit sig bland de äldre damerna i huset - och de var otaliga - och inom loppet av några veckor tjänstgjorde jag sedan som rörmokare, elektriker, fönsterputsare och hundvakt åt en bjäbbig liten terrier som lystrade till namnet Ernst, namngiven efter de blåhåriga tanternas ögongodis nummer ett: Ernst Kirchsteiger.

Efter ett par månader med nästan dagliga knackningar på dörren, fick det som sagt vara nog. Riddaren på den vita springaren behövde gå i pension. Frågan var bara hur jag skulle gå tillväga? Jag ville till varje pris bli kvitt kärringarna, men ville inte såra dem, och framförallt ville jag inte riskera deras vrede, vilken var flerfaldigt värre än deras välvillighet. Det var då lösningen kom till mig. Det som uppstått i tvättstugan måste dö i tvättstugan. Jag måste göra mig omöjlig.

Dagen därpå tog jag bilen in till stan, närmare bestämt till Andra Långgatan. Jag parkerade och gick med snabba steg mot den nästan dolda butiken; jag tittade mig omkring för att kontrollera att ingen bekant skulle råka få syn på mig. Bortsett från en äldre man som på andra sidan gatan vallade en liten terrier (en kopia av Ernst), var jag ensam. Jag öppnade den gallerförsedda dörren, gick fram till kassan, förklarade för den tunnhårige mannen bakom disken vad jag ville ha. Sedan betalade jag kontant de varor jag behövde för att förverkliga min plan. Jag packade ner dem i en blå, anonym plastpåse och lämnade butiken. När jag kom hem smög jag upp i lägenheten. Jag hällde ut innehållet i påsen på sängen och skrattade litet för mig själv.  Sen rafsade jag ihop allt, gick ut till badrummet och tryckte omsorgsfullt ner min räddning längst ner i tvättkorgen.

Nästa dag hade jag tvättid. Tanterna passerade som vanligt förbi, med breda leenden, ivrigt fjäskande. Jag log och skrattade gott åt deras plattityder, som den goda granne jag ännu var. Men när jag blev ensam plockade jag upp mina nya persedlar, gick bort till torkrummet med dem i famnen. Sen hängde jag upp den nyinköpta gimpdräkten, glänsande i  svart latex, med dragkedjor i stål, väl synliga i dörrfönstret som vette ut mot källarkorridoren. Jag drog upp dragkedjan på huvan och placerade den på bänken i det gemensamma utrymmet. Sedan plockade jag fram kronan på verket, mitt äss i skjortärmen, la piece de resistance - den röda gummikulan med läderrem som man spänner runt huvudet. Jag placerade den väl synlig på en av strykbrädorna. Nöjd gick jag upp till lägenheten och väntade lugnt in nästa tvättpass, vilka var bokade av Rut och bostadsrättsföreningens vice ordförande, den femtioåriga Eva-Lena Ståhl. Hon var viktig för planens genomförande, dels var hon ung nog att känna till persedlarna jag planterat i tvättstugan, dels var hon en skvallerkärring av rang.

När jag väntat ett par timmar, gick jag ner. Det lyste i tvättstugan. Perfekt. Jag släntrade sakta bort mot det gemensamma utrymmet. Jag kunde höra hur det tisslades och tasslades; jag hörde ord som "äckligt" och "skamligt". Eva-Lena tystnade tvärt när jag klev in i rummet. Jag ursäktade mig och sa till henne att jag visst glömt kvar den här och pekade på den röda kulan. Jag tog upp den, andades några gånger på den så att den glansiga ytan blev alldeles immig, och polerade den sedan mot tröjärmen och sa: "Vilken tur att den var kvar. Den var dyr.". Sen lämnade jag de stumma damerna bakom mig.

Ingen har knackat på dörren sen dess.

---