kindofblue

Men just som jag har beslutat mig för att det måste vara frågan om en ny hälsenebristning, får jag syn på henne. Hon går framför mig, självmedvetet, sådär som vissa nyblivna mammor gör. Med den totala arrogansen hos en förstföderska. I skrynkliga grå jogginbyxor plöjer hon väg genom folkhopen, paraderar mot övergångsstället som om hon äger världen. En trettiplussare, med glänsande svarta hårrötter i ett otvättat, blonderat hår. Munnen är ihopknipt, ett tunt streck av bitterhet. Och av överlägsenhet. Som om världen, och alla i den, ska underkasta sig henne bara för att hon spenderat ett par dygn i Landstingets kläder på Mölndals BB. Jag sick-sackar förbi några söndagsflanörer, kommer ikapp henne vid rödljuset och ger henne en blick som för att säga "Du, jag är också förälder. Så jäkla speciell är du inte." Hon ser mig inte först. Då upptäcker hon ciggen i min högra hand. Sen mig.

- Vad glor du på? frågar hon.
- Äh, dig, svarar jag tafatt, eftersom jag helt saknar den korta stubin och snabbhet som krävs för att komma på ett mer dräpande svar. Jag hostar dock upp mig och fortsätter.
- Märkte du inte att du körde på mig? säger jag.
- Vadå då. Går man så långsamt får man skylla sig själv.
Jag blir tom.
Hon stirrar ondskefullt på mig.
- Ber man inte om ursäkt då? säger jag. 
Hon ignorerar frågan. Istället pekar hon med en svepande rörelse mot min högra hand.
- Ta bort ciggen, säger hon.
Jag kastar den till marken, fimpar den med ett knyck med foten. Sen tittar jag upp på henne. Hennes bittra uppsyn gör henne tämligen ful. Inte för att ett leende skulle hjälpa. Men ett par nytvättade jeans, en klippning och ett par smilgropar hade i alla fall tagit henne ut ur husvagnen, kommer jag att tänka senare, när mötet redan blivit en anekdot, när tillfället att kasta en vass replik i hennes husvagnsansikte sedan länge är passerat. Det enda jag kan komma på, nu, när jag ser henne försvinna mot Centralstationen är att halvhjärtat ropa efter henne:
- Stackars barn!