Trisslotten

Förr i tiden brukade jag säga: När de en dag skriver min dödsruna kommer det att stå ”HÄR VILAR ARNE NILSSON. TIDERNAS STÖRSTA KLANT.”.

I hela livet har jag ställt till det för mig. Jag har vält kaffekoppar, sprungit in i dörrar och människor (en gång välte jag till och med en gammal dam). Jag har blivit hundbiten, brutit armar och ben och sparkat stortånageln i fler dörrkarmar än jag vill minnas. Och jag har missat otaliga tåg och massor av möjligheter, förlorat jobb, bostad och kvinnan i mitt liv – men aldrig har min klantighet varit i närheten av att bli så kostsam som den gången jag skrapade fram högvinsten i Seth’s Tobaksaffär.

Det var hösten 1997 och jag försörjde mig som tidningsbud och studerade kriminologi på universitetet. Mest för att jag inte var på väg någonstans och behövde ett alibi för att hålla mina föräldrars allt ivrigare framtidsplaner för mig på avstånd; något de ägnat sig åt i fyrtio års tid. Min far drev en liten hattaffär som var lika gammal och uttjänt som dess kunder. Han ville att jag skulle ta över men det ville inte jag, även om det hade varit klokt. Kombinationen folkskygg med lövtunn fysik gjorde mig i stort sett oanställningsbar, och det tvingade mig till den enda värld jag kände till och bemästrade: Universitetet. Jag älskade böcker och hade en viss fallenhet för studier. Att de andra studenterna skrattade åt mig och i smyg kallade mig för Bergshamras Woody Allen brydde jag mig inte om. Här trivdes jag.

Men jag var fattig, medelålders och vek. Och med en allt glesare hårväxt ägnade jag mig åt vilda dagdrömmerier om att skrapa fram högvinsten på Triss. I brist på framtidsutsikter hade speldjävulen grabbat sina seniga fingrar runt min hals och av någon anledning var jag säker på att det nu var min tur att ha tur. I min fantasi hade jag redan spenderat pengarna många gånger om. En egen lägenhet, långt ifrån mina föräldrars omsorger och förebråelser, kanske en liten stuga på landet, en bil, en resa till Köpenhamn, ett tjockt fluffigt hår. Framförallt ett tjockt fluffigt hår.

Fantasin fick till följd att jag snart inte kunde gå förbi en butik med spelrättigheter utan att köpa en trisslott. Det gränsade till besatthet, en besatthet som tuggade stora hål i min redan halvtomma plånbok. Mina föräldrar grälade ofta med mig. ”Du måste sluta spela och skaffa ett riktigt arbete”, sa far. "Kan du inte betala hyran får du flytta."

Men en dag stod jag alltså framför Seth’s Tobaksaffär. Naturligtvis gick jag in och köpte en lott. Jag tog som vanligt den trettonde, mitt turnummer - inte för att jag någonsin haft tur, men ändå - sedan ställde jag mig i hörnet av affären och skrapade försiktigt fram först en klöver, och sen en till och – tamejtusan – en till. Jag blinkade några gånger och blev stående med munnen öppen och förvrängd som Edvard Munchs Skriet. Sen skrek jag.

”Äntligen!”

Ägaren harklade sig irriterat. En tjock dam som stod och plockade billigt lösviktsgodis hoppade till och tappade ut en skopa med chokladlinser; de föll som krossat glas mot betonggolvet. I hörnet stod en ung, mörkhårig man och studerade mig. Jag tyckte han såg skurkaktig ut; förmodligen en effekt av kursen ”Det kriminella psyket, en introduktion”, för hur en skurk såg ut, det hade jag inte en aning om. Men det var något i mannens uppsyn som andades våld och andra otrevligheter. Så jag dämpade mig, lade vinstlotten i plånboken och drog mig snabbt mot dörren. På vägen ut välte jag ner tidningsståndet. Jag lyfte hastigt upp det igen, slätade ut de värst tilltygade kvällstidningarna och lämnade tobaksaffären.

Efter knappt hundra meter upptäckte jag mannen. Han följde efter på avstånd. Och när jag ökade farten, ökade han också farten. Det hela var tämligen obehagligt och hade det inte varit för att jag vid korsningen Sveavägen/Odinsgatan, med livet som insats, kryssat fram mellan de ilsket tutande bilarna och över på andra sidan vägen, är jag säker på att mannen hade befriat mig från min trisslott.

Nu stod han på andra sidan. Trafiken var tät och han kunde inte ta sig över och han såg faktiskt ut som om han ropade någonting, förmodligen var han upprörd.

Jag fortsatte längs Sveavägen och gick ner i tunnelbanan. Jag hade månadskortet i bakfickan och jag viftade med det när jag sprang genom spärren. Tåget kom nästan direkt. Jag funderade på vad jag skulle göra. I tobaksaffären hade jag läst att man skulle skicka vinstlotten till Svenska Spel i Sundbyberg. Men eftersom jag inte litade på Posten (enligt mig var Posten endast marginellt pålitligare än skurken som förföljde mig) kändes det klokare att lämna över den själv. Jag åker dit, tänkte jag och satte mig längst bak i tunnelbanevagnen. Jag lutade mig tillbaka och hade precis börjat fantisera om lejonmanen jag skulle skaffa för pengarna, då jag återigen fick syn på min förföljare. Det kändes som om en stor hand grep tag om mellangärdet.

Uppenbarligen hade den unge mannen sett mig gå ner i tunnelbanan och följt efter. Hur han hunnit ifatt mig förstod jag inte, men här var han - och nu sprang han längs perrongen. Han hade inte sett mig ännu så jag hukade mig, men inte mer än att jag fortfarande kunde se honom. Han spanade mot tågfönstren och var nästan framme vid min vagn då de vackraste ord jag någonsin hört ljöd ur högtalarna: ”Tag plats. Dörrarna stängs.”. Han klev på vagnen framför.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag försöka fly eller stanna; skulle jag hoppa av nästa station och riskera att bli upptäckt. Han skulle förmodligen inte låta mig komma undan ännu en gång; och att jag skulle springa ifrån honom var knappast troligt, han var trots allt betydligt yngre än jag. Men jag kunde inte gärna sitta kvar heller. Med största säkerhet visste han att jag satt på tåget och om han sökte igenom varje vagn skulle han upptäcka mig redan på nästa station.

Jag beslöt mig för att göra ett utbrytningsförsök på stationen efter. Må det bära eller brista, tänkte jag. Jag hade tur. När tåget saktade in på perrongen såg jag till min lättnad att den var överfull med människor. Jag smög raskt genom folkhopen och lyckades ta mig – som jag trodde – osedd upp till marknivån. Jag hade precis bestämt mig för att till fots, och via bakgator, ta mig till Centralstationen när jag hörde en röst.

”Hallå där. Stanna!”

Mannen var på väg uppför trapporna, kanske femtio meter bakom mig. Andfådd, men målmedveten. Jag började springa.

”Stanna för helvete!”, ropade han.

När jag hörde ilskan i hans röst höjde jag farten. Med väsande lungor och tårade ögon sprang jag, rakt på en gammal dam. Hon for i backen.

”Se dig för!” sa hon ilsket.
”Förlåt!” sa jag medan jag hjälpte henne upp. Sedan sprang jag vidare. Nu var det bråttom. Under tumultet med damen hade mannen tagit in på mig och avståndet var nu knappt tjugo meter. På allt tyngre ben sicksackade jag förbi de gående på trottoaren. Men mannen kom allt  närmare. Jag hörde honom ropa. I ren desperation vek jag av, in på en sidogata. Ett stort misstag. Till min förskräckelse konstaterade jag att jag hamnat i en återvändsgränd. Det är över, tänkte jag. Bakom mig hördes smattret av skosulor mot asfalt. Mannen var ikapp.

”Vad fan springer du för. Jag skrek ju åt dig att vänta!”
”Ja. Men nu har du mig i alla fall”, sa jag.
”Vad snackar du om?”
”Ska du inte råna mig kanske?”
”Verkligen inte.”
”Men varför jagar du mig då?”
”Du tappade din plånbok vid tidningsstället. Varsågod!”

Mannen skakade på huvudet och gick sin väg. Kvar stod jag. Jag öppnade plånboken och där låg den: trisslotten.

---

Idag bor jag på lagom avstånd från mina föräldrars omsorger. Mitt hår är tjockt och fluffigt. Jag läser på universitetet (finansteori). De andra studenterna skrattar fortfarande åt mig och kallar mig i smyg för Solnas Donald Trump (mest på grund av håret). Just nu står jag på Arlanda, i handen håller jag en biljett till Köpenhamn. Och när de en dag skriver min dödsruna kommer det att stå: ”HÄR VILAR ARNE NILSSON. TIDERNAS RIKASTE KLANT.".


--------

Imogen Heap: "hide and seek"
.


Kommentarer
Postat av: Annica

Det är ju det där med tillit och att inte döma allt för fort!



Men jisses sicken tur du hade. Hoppas du bjöd me honom på Köpenhamns turen.



Stay rich, stay well. You and your fluffy hair!

2009-09-21 @ 17:42:41
URL: http://www.annicaeklund.com
Postat av: Anders

Annica: Klart att Arne gjorde. Själv är jag dock sorgligt renons på högvinster, Triss inkluderat. Fluffigt hår har jag dock ;)

2009-09-21 @ 18:06:49
Postat av: Annica

he he, Okey, Arne då ;-)

Anders, Arne - namnen flöt liksom samman.. Båda dock fluffy.

2009-09-21 @ 18:24:47
URL: http://www.annicaeklund.com
Postat av: Anders

Indeed!

2009-09-21 @ 23:01:12
Postat av: Gonzo (med hårsvallet)

Ha ha ha ha ....mycket bra speciellt inledningen, den kunde du mjölkat lite till.

Övriga tankar får du nästa löprunda.



Ps. laddar inför min sportsliga comeback.

2009-09-21 @ 23:23:41
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: Anders

Gonzo: Tack!

Comebacken ser jag fram emot.

2009-09-22 @ 11:45:01
Postat av: Jimmy

Det är vårt samhälle som byggt upp denna misstro om människors avsikt, med medias hjälp skapas en otrygg värld där din granne kan vara din värsta fiende, dock inte helt obefogat. Tyvärr känns klimatet råare och betydligt tuffare än när vi själva växte upp

En ljuvligt levande bra text om samtiden och fluffigt hår, vem vill inte ha det förresten ?? testade själv att spara ut till långt hår under två veckor, men det blev mer åt en bångstyrig white-afrowindyAndersJärrydlook....

Härliga rader Anders

2009-09-24 @ 09:54:25
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: Anders

Jimmy: Tack! Otryggheten är, som du säger, överdriven. Men finns där. Mer fluff åt folket!

2009-09-24 @ 12:14:33
Postat av: Boggen

Även om man den här gången anade slutet så är det återigen mycket välskrivet och underhållande. Mera!

2009-09-25 @ 08:38:42
URL: http://boggblogger.blogspot.com/
Postat av: Anders

Tack, Boggen! Har faktiskt ett annat slut på den här (i mitt huvud), men det blir en lite längre text - och långa texter på bloggar du vet...

2009-09-25 @ 12:19:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0