kindofblue

Philip lämnade mäklarfirman strax innan fyra. Det var en varm fredag i slutet av juli och han gick nerför Kungsgatan i samma kläder som Björn Borg dominerade tennisvärlden med på sjuttiotalet. Tennislegendens outfit hade varit svår att få tag på, men tack vare ett tips från en kollega hade Philip fått tag på en affär på internet som sålde vintagekläder. Och där hade han hittat dem: shortsen och tenniströjan av märket Fila. Bomullströjan var en klassiker, vit med smala röda revärer och blå krage. Att den kostade över tre tusen kronor, bekymrade inte.  
      
Vid Stureplan var uteserveringarna redan fullsatta. Långa rader av överdimensionerade solglasögon riktade nyfikna, anonyma ögon mot de förbipasserande. Philip drog handen genom det bakåtslickade halvlånga håret och sträckte på sig när han passerade betraktarna. Handen blev flottig av hårvaxet. Han torkade diskret bort det mot byxbenet och lämnade en gul fläck på de vita byxorna. Normalt skulle han slinka in på en after work; ett glas champagne med polarna, men inte idag. Idag skulle han till sommarstugan på västkusten. Och det var bråttom. Hans föräldrar serverade middag klockan åtta och det var fyrtiofem mil att köra; och även om han var en skicklig bilförare måste han snitta 130 kilometer i timmen för att hinna fram i tid.
      
Han slank in på systemet, köpte ett par flaskor rosé och gav sig sedan av.

---

Ann-Sofi satt på den specialanpassade duschstolen och tvättade håret. På badrumsgolvet låg hennes ständiga följeslagare: kryckorna från Bohus Landsting. Trots att hon nyss tagit smärtstillande (den extra starka sorten) värkte ryggen. Smärtan pulserade längs korsryggen och spred sig upp mot axlarna. Den var alltid värst på fredagarna. Arbetsveckan tog hårt. Men Ann-Sofi var van. I halva hennes liv hade ryggsmärtorna varit en del av hennes vardag och nu, vid femtio års ålder, var de en del av henne.
       
Ikväll var hon bortbjuden på middag. Hon såg fram emot det, men undrade om hon skulle orka, om ryggen skulle klara påfrestningen. Men middagen var inte förrän åtta, så hon hade fortfarande några timmar på sig för återhämtning. Hon klev ur badkaret, vinglade till lite på det hala badrumsgolvet och tog sig sedan med hjälp av kryckorna till sovrummet. Äntligen lite vila, tänkte hon och sträckte ut sin värkande kropp på sängen. Hon somnade direkt.

---

Klockan hade hunnit bli åtta. Sommarkvällen var sval och utsikten förförisk. Nere i dalen låg havsviken alldeles blank och stilla, sånär som på en ensam segelbåt som sakta gled ut mot öppet hav. Middagsgästerna stod samlade utanför sommarstugan med varsin välkomstdrink i handen. Barnen sprang fram och tillbaka över den femtio kvadratmeter stora verandan. Philip stod mitt på gräsmattan. Efter att ha snittat 140 tvärsöver Sverige hade han kommit fram en halvtimme tidigare än planerat. Han kedjerökte, svepte drinkar och skrattade högt åt sina egna skämt. De äldre gästerna skrattade gott åt lustigheterna.
Han tog fram mobilen och visade för den blandade publiken de senaste bilderna från veckan i Båstad.

- Kolla in sizen på den pavan va? sa Philip och visade ett grovkornigt foto där han höll en femtonliters Champagneflaska över axeln.
- Kostar femtontusen, fortsatte han. Tusen spänn litern, i runda slängar. Det kostar att ligga på topp, eller vad säger du Nisse?

Nisse från grannstugan nickade gillande.

- Ja du, ska man lyfta den där får man inte ha fuskat med styrketräningen, sa Nisse.
- Skulle tro att tio av de femton tusen hamnade på båtdäcket, sa Philip och skrattade. Men vad fan, det är bara pengar.

Nisse skrattade också. Han bländades alltid av Philips historier, som alla på ett eller annat sätt verkade handla om att bränna enorma summor pengar; och att se till att andra såg honom göra det. Att leva snabbt, kaxigt och utan hämningar. Ibland önskade Nisse att hans egna barn kunde vara lika driftiga. Han kanske inte är så blygsam alla gånger den där Philip, tänkte Nisse, men jävlar vilket härligt självförtroende.

Philips far tittade ut från huset och meddelade på bred stockholmska att maten var serverad. På vägen in i visade Philip några bilder för Nisse på några unga tjejer i bikini, tagna på en lyxjakt i Visby hamn. Nisse sa inget, men log mot Philip, lite i smyg, så att hans fru inte skulle se.

Middagen var överdådig. Trots att antalet gäster uppgick till fjorton vuxna och fem barn, fanns det inte en chans att maten skulle ta slut. Dignande matskålar stod utplacerade överallt. Och vinet flödade.
      
Ann-Sofi satt redan vid bordet. Ryggen hade tvingat in henne. Hon hade lagt kryckorna under stolen så att de inte skulle vara i vägen, men ändå inom räckhåll ifall hon snabbt behövde lämna bordet. Philip satte sig mittemot Ann-Sofi och hälsade med en nick. Han knöt händerna bakom nacken, sträckte sedan ut benen och sparkade till kryckorna.

- Oj då, förlåt, sa han.
- Ingen fara, sa Ann-Sofi. Det är bara mina pojkvänner.
- Va?
- Mina kryckor.
- Jaha, okej. Allt bra annars?
- Lite ont i ryggen. Men annars är väl allt bra. Själv då?

Philip svarade inte. Han var upptagen med att förse sig med lite rödvin. Han fyllde sitt glas till brädden och vände sig sedan om och ropade något till Nisse som satt vid huvudändan av bordet. Nisse skrattade uppskattande.

Samtalen runt bordet växlade om än det ena, än det andra. Mest handlade de om olika byggprojekt. Var man fick tag på det billigaste virket. Vem som jobbat hårdast med friggebodarna under sommaren.
       
Någon frågade Philip om separationen med Frida. Han ryckte på axlarna.

- Hon kommer tillbaka, sa han.
- Tror du det? sa Philips mamma.
- Helt säkert.

Under efterrätten gled konversationen över till Försäkringskassans hårdare tag mot sjukskrivna. Vissa var för, andra mot, och ytterligare andra visste inte riktigt var de stod i frågan. Philip var för.

- Jag ser det såhär, sa han. Det finns arbetsuppgifter för alla. De som säger sig vara för sjuka eller ha gått in i väggen vill egentligen inte jobba.
     
Ann-Sofi la ner besticken och tittade stelt på Philip.

- Hur menar du?
- Jamen, hur många är sjuka på riktigt egentligen? Det sitter bara i huvudet, tro mig. Ta mig till exempel. Jag snittar sextio timmar i veckan och grejar det även när jag är förkyld. Det är bara en fråga om rätt inställning.
- Du låter precis som Försäkringskassans propagandafilm, sa Ann-Sofi.

Philips pappa bröt in i samtalet.

- Lägg av nu Philip, sa han och nickade menande mot Ann-Sofi.  
- Vadå? sa Philip. Det är väl bra att det är lite hårdare tag nu. Slutdaltat liksom. Så vi kommer åt fusket.

Philips pappa himlade med ögonen och suckade.

- Jag läste i tidningen att försäkringskassan sänkt kostnaderna för sjukskrivningar med tjugo miljoner, fortsatte Philip. Det är på tiden.
- Men dom som inte fuskar drabbas ju också, sa Ann-Sofi.
- Det där är bara en myt. Klart som fan att de som är riktigt sjuka får ersättning. Det är ju trots allt Sverige vi talar om. Låt vara att handläggningstiden kanske blivit lite längre, men det är priset vi får betala för att komma åt fuskarna.
- Vilka vi? sa Ann-Sofi. Rösten skar sig nu. Det är ju dom sjuka som betalar priset. Inte du.
- Det är det väl. Ta till exempel detta med halvtidssjukskrivningar. Det är ju rena nyset. Kan man jobba halvtid, kan man jobba heltid. Jag har då fan ingen lusta att pröjsa för deras ledighet.

Ann-Sofi reste sig hastigt. För första gången under dagen kände hon inte av smärtorna. Hon stod upp, stödd på kryckorna. Tårarna rann utmed kinderna.

- Men det är ju mig du talar om, skrek hon.

Philip rodnade. Samtalen runt bordet hade avstannat och det var alldeles tyst i rummet.

- Nej, vänta nu, sa Philip. Jag menade inte dig. Jag pratade om de som fuskar…
- De halvtidssjukskrivna?
- Du missförstår…
- Nej. Jag förstår alldeles utmärkt, sa hon.
- Vadå?
- Du verkar tro att jag väljer att vara sjuk för att det är bekvämt. Att vi människor styr över vår lycka eller olycka.

Philip sa inget.

- Det största sveket mot dom sjuka idag är att många människor, som har både pengar och hälsa, har gjort sig till offer för dom som har det sämst. Sådana som du.
- Men så är det ju inte.
- Jo. Precis så.
- Du överdriver.
- Inte alls. Den enda överdriften är lögnen om det utbredda sjukskrivningsfusket. Den har sagts så många gånger att den till slut blivit en sanning. Men du, ingen är osårbar, sa hon och lämnade bordet.


---

Men Ann-Sofi hade fel. För när Philip tre veckor senare återigen var på väg till landet hann han aldrig reagera när rådjuret plötsligt stod där. Mitt på vägen. Paralyserad av strålkastarna. Vindrutan förvandlades till ett spindelnät och rådjuret flög i en vid båge och dog omedelbart. Philip förlorade herraväldet över bilen, voltade in i skogen och kraschade mot ett träd.
      
Bilen blev skrot. Men bortsett från några skärsår och den sönderrivna tenniströjan, klarade sig Philip oskadd. Han tyckte visserligen att det var synd på Borgs klassiker: vit med smala röda revärer och blå krage. Originalet. Men det är bara pengar, tänkte han. Och han visste ju var han kunde få tag på en ny.


----