kindofblue

”… Heja blåvitt, heja blåvitt, heja blåvitt. Heja Blåvitt. HEJA BLÅVITT! Erik! Kommer du och hälsar på mig snart? Hej då! Jag älskar dig.”
Elias ger mig telefonen, påtagligt nöjd med meddelandet till sin morbror som bestått i att tjugo gånger sjunga frasen ”heja blåvitt” för att sen komma till saken. Nu ska vi hyra film.

Det är tisdag och vädret är skoningslöst. Havsvindarna tvingar regnet ur sin vertikala bana och dropparna slår mot ansiktet som stelfrusna örfilar. Regnjackan fredar överkroppen bra. Det är värre med benen. Det enda som skyddar dem mot november i sin fulla jävlighet är ett par chinos, och inom några sekunder tränger vätan igenom det tunna bomullstyget. Låren stumnar direkt.
Bredvid mig går Elias, obekymrad, opåverkad, perfekt klädd för ovädret i tjocka, fodrade regnbyxor och regnjacka med kapuschong. En leende astronaut, på väg till biblioteket med sin lidande pappa.
Vi kommer till rondellen som ligger vid Elias förskola. Några dagisbarn är ute och leker. När de får syn på oss springer de fram till staketet, klättrar upp på det och blir hängande där, tjattrande som en klunga apor. Apor iklädda regnkläder från Didriksons. Elias låtsas inte om dem; han gör skillnad på jobb och fritid. Med en bekymrad min drar han i min jacka och vill att vi ska fortsätta. Vi går över till andra sidan rondellen. Härifrån är det cirka 200 meter till biblioteket, en cykel- och gångbana som skiljs åt av en sträng med kullerstenar. Eftersom cyklisterna kör åt båda hållen, och utan särskild hänsyn, har jag lärt Elias hur viktigt det är att gå på rätt sida. ”Du måste gå på gångbanan, annars kan du bli påkörd.” ”Ok-ej, pappa.”
Detta påbud har han verkligen tagit till sitt hjärta. Och han ser det som sitt kall att se till att alla följer trafikreglerna mellan rondellen och biblioteket.
Han patrullerar sträckan.
Längs gångbanan stannar han upprepade gånger och spanar i bägge riktningar efter potentiella regelbrytare. Vi är nästan framme vid biblioteket när han upptäcker en yngre kille, en skolpojke innesluten i hörlurar, som går bakom oss - på cykelbanan. Elias tvärstannar. Bredbent och med händerna i sidan väntar han in ynglingen. När denne närmar sig pekar Elias mot strängen av kullerstenar. Killen tar av sig hörlurarna och tittar på Elias.
”Va?”
”Du få inte gå på cykelbanan juh!”
Killen tittar frågande på mig, så jag säger:
”Du går på cykelbanan.”
Han vänder sig om och tittar ner på marken.
”Gör jag?”
”Ja.”
”Man fåå itte det förstår du!” säger Elias.
”Din säkerhet är viktig för min son.”
”Oj, förlåt mig!” säger han till Elias, skrattar och går över till rätt sida.
När killen lämnat oss bakom sig, ser Elias på mig med kisande blick. Munnen är ett streck.
”Det var tur jag säjde till honom. Eller hur, pappa?”
”Det var det.”
”Pojken säjde förlåt, pappa.”
”Mmm.”


Biblioteket är en fristad av värme. Blodet börjar åter pulsera. Kinderna brinner. Jag drar ut det klibbiga byxtyget på låren och försöker hjälpligt lufttorka benen. Jag torkar av glasögonen och går sen med Elias i släptåg mot hyllan med barnfilm. Lite otippat hittar jag en dvd jag själv vill se (och som jag vet att Elias skulle älska). Coraline, baserad på Neil Gaimans hyllade barnbok. Men jag kan inte bara slänga fram filmen. Det går inte. Så jag bestämmer mig för att dupera min son med ett lika enkelt som självklart knep. Jag plockar fram tre filmer, Coraline plus ett par andra, slumpmässigt utplockade ur hyllan. Jag säljer in de andra två som riktigt bra filmer, något Elias bara måste se. Coraline nämner jag bara i förbigående och utan passion. Knepet fungerar. Elias lutar lika omgående som förutsägbart åt det tredje alternativet. Och när jag med gnällig röst ifrågasätter filmvalet är saken klar. Coraline it is!

Ute i regnet igen. Vinden i ryggen. Framför oss går tre flickor i bredd på cykelbanan, vilket tvingar en cyklist att köra om dem via gångbanan. Elias stelnar till. Med stora ögon tittar han ömsom på mig, ömsom på cyklisten som snabbt försvinner bort mot rondellen.
”NEEEJ! Såg du pappa. Såg du. Han cyklade på gångbanan.”
”Ja, jag såg.”
”Me-een. Det fåår han ju inte.”
”Han var tvungen. Annars hade han kört på tjejerna.”
Cyklistens klavertramp har för ett ögonblick gjort honom blind för det faktum att även tjejerna bryter mot reglerna. Insikten slår honom med full kraft. Och nu tar det hus i helvete. Med armarna rakt sträckta utmed sidorna, lutar han sig framåt i någon slags japansk bugning.
”STOPP! NI FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN!”
En av flickorna rycker till och tittar hastigt åt vårt håll. Men hon vänder sig om igen, antagligen i tron att regnet och vinden spelat henne ett spratt. Elias trampar av och an och fäktar med armarna.
”Me-een. Hon hör ju’nte.”
”Nej. Det blåser för mycket.”
”Men dom får ju’nte gå där.”
”Då får du väl springa ikapp dom!”
Elias börjar springa. De tjocka byxorna tvingar honom till en mycket yvig benföring - en väderkvarn i regnställ. Men, det han saknar i löpteknik, tar han igen i energi. Och han närmar sig snabbt trion, hela tiden skrikande:
”NI FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN. HÖR NI INTE?”
Snart är han alldeles bakom dem. Han skriker fortfarande. Men då de inte tar någon notis om honom, springer han helt sonika förbi dem och gör en u-sväng tre meter framför de förvånade flickorna. Han stannar, fäller överkroppen framåt och sträcker sedan ut händerna framför sig, som om han lutade sig mot en osynlig vägg.
”STOOOPPP!” skriker han. ”MAN FÅR INTE GÅ PÅ CYKELBANAN!”
Flickorna tittar misstroget på varandra och på den lille trafikpolisen som med sträng uppsyn pekar mot gångbanan. Sen tittar de på mig, som joggat ikapp Elias för att bevittna spektaklet. Jag ler mot dem. Harklar mig.
”Ja alltså. Er säkerhet är viktig för min son.”


---