kindofblue

Jaha. Då sitter jag här igen och plaskar med fötterna i floden Styx. Det är en torsdagsmorgon i november och jag är förkyld, en köttcistern för en – som det verkar – gränslös snorfyndighet. Näsan rinner i så strida strömmar att jag går till datorn och googlar ”snor”. Jag hittar en artikel på Wikipedia där jag får lära mig att kroppen kan producera upp till två deciliter under ett dygn. Jag funderar på att bestrida artikeln, men låter det vara. Istället går jag tillbaka till soffan, där jag spelar färgspelet med Elias. Helst vill jag lägga mig ner, men det tillåter han inte. 

"Varför är dug sjuk?"
"Därför att jag är klen."
"Vad är klen?"
"Detsamma som svag."
"Jag är stark. Jättestark faktiskt."
"Jag vet."
”Hur snuvig är dug?”
”Jättesnuvig."
”Är dug snuvig som tio?” 
”Mer”, säger jag, ”minst som tjugo.”
”Oke-eej, jag tror dug är snuvig som tusen.”
”Ja, jag är snuvig till tusen.”

Jag går till toaletten och snyter mig, det krävs fyra omgångar för att tömma bihålorna. När jag är klar surrar det i ansiktet som om jag fått en elstöt. Tryckutjämningen får det att pipa i huvudets håligheter. Det låter komiskt. Ungefär som när man tömmer en ballong på luft. Medan ljudfenomenen dör ut, granskar mig själv i toalettspegeln. Ögonen är vattniga, näsan röd, hyn blek. Jag suckar och ler ett självömkande leende och går sedan mot köket för att servera Elias frukost.

”Vad vill du ha?”
”Hmm. Jag vet inte. Vi får seg vad vig ska hag.”

Han brukar formulera sig så, som om det är vår frukost det handlar om. Jag öppnar kylskåpet, drar ut lådan med bröd under köksbänken. Med händerna på ryggen som en tidsstudieman, går Elias sedan fram och tillbaka mellan kylskåpet och lådan och säger ”Hmm, få seg nug vad vig ska hag…”

Han bestämmer sig för fransk yoghurt, men äter bara halva då den innehåller ”banilj”, vilket han tydligen inte gillar längre. Istället serverar jag honom en korvmacka som han snabbt slukar medan vi båda tittar ut genom köksfönstret. Utanför virvlar snöflingorna i alla riktningar, mestadels uppåt, och det kanske är klokt eftersom de dör i samma stund de landar på den ännu plusgradiga marken. Det är bra att de inte får fäste; jag är inte redo för vinter. Inte än.  


----
Musik att vara förkyld till: