kindofblue

”Vill du ha?”
Han håller fram ett fat med kakor; smutsränder längs kanten, förmodligen inte diskat på en vecka. Sannolikt längre. ”Nej tack, det är bra.” ”Säkert? Köpt på Konsum.” Nikotingula fingrar skakar fatet mot mig. Trugar. Kakorna hoppar upp och ner, går sönder, blir till fler kakor. Jag tittar på honom. En gång i tiden hängde han med Gustav V; spelade tennis med honom, tyckte om honom, ignorerade ryktena. Tillsammans förvandlade de Båstad till ett champagnedränkt tennismecka, men det är längesen nu. Nu är kroppen förkrympt. Ansiktet grått och insjunket. Jag letar efter något tecken på den forna kraften, förgäves, om den finns där döljer den sig väl. ”Jag är mätt”, säger jag till slut, trots att magen värker av hunger. Han ställer ner fatet (”Jajadå, skyll dig själv.”) och tänder en Prince, den tredje på lika många minuter. Han torrhostar och drar tre djupa bloss; det är allt han behöver. Glöden rör sig snabbt som en stubintråd mot filtret. Jag har aldrig sett något liknande. Torrhosta, tre bloss, fimpa. Om och om igen. Han är varningstexten som till slut övertalar mig att sluta röka. Jag tar en klunk kaffe ur koppen jag själv diskat när jag kom, och som jag trots ett närmast tvångsmässigt gnuggande ändå äcklas av. Rummet luktar rök och ålderdom. De vita strukturtapeterna är gula, i taket en sotfläck som flyter ut i ett bläckplumpsmönster som ser ut som liemannen. Ska jag berätta för honom att döden smygtittar däruppe? Nej. Förmodligen vet han redan. 
---