kindofblue

Ge mig en kyss, säger hon.
Du vet inte om du vill, så du säger:
Varför då?
Varför inte?
Ni sitter på ett kafé i hennes hemstad. Du är på bortaplan, i underläge. Det är er första date och ni har känt till varandras existens i trettio timmar. Ni möttes under fredagsnatten. Nu är det söndag och ni har inte en aning om vad era själar har för chanser. Snarare en önskan. En önskan om att hitta någon som kan fylla ut den andra hälften i den så förhärligade tvåsamheten. Är det verkligen så, tänker du medan du i smyg monterar upp piedestalen, att det finns någon för alla. Någon speciell. Och vad är i så fall sannolikheten att just denna tjej skulle vara denna någon – orimligt. Hon är inte särskilt vacker. Inte särskilt spirituell. Dessutom lite oförskämd. Halva tiden ni sitter där och dricker te och smular med kakor vänder hon sig om och hälsar på vänner och bekanta som i strid ström går förbi bordet ni sitter vid. Varje gång klockan som hänger över dörren darrande pinglar till, svänger hon runt för att se vem som är på väg in. Hon gör det mitt i dina meningar. Du kommer av dig, känner dig oviktig, liten. Hon osynliggör dig med sin nonchalans. Och ökar på samma gång sin attraktionskraft. Är hon inte vackrare nu än när du först klev in på kaféet? Du inser illusionen, men puttar snabbt ner insikten från piedestalen. Här finns inte plats för klarsynthet. Öl gör kvinnor vackra, ensamhet gör dem oemotståndliga. Och du är ensam.
Så du kysser henne.

----

Dagens låt: Cherry Ghost - Thirst For Romance