En skräckhistoria
Jag var på väg hem. Hettan var olidlig och tvingade in folk i skuggan. Nästan vartenda fönster i vårt hus stod på vid gavel, vilket fick det att se ut som en adventskalender dagen innan julafton. Jag var nästan framme vid porten när jag hörde en välkänd röst: "Pappa. Här e jag!" Rösten kom ovanifrån, vi bor på fjärde våningen. Jag tittade upp. Vårt sovrumsfönster hade glidit upp och stod vidöppet. Och med händerna på karmen stod Elias, som nu när han fick ögonkontakt med mig sträckte sig längre ut och strålade. "Pappa, ser du mig nu?" ropade han. Jag tittade på honom. Jag flackade med blicken. Jag sökte i mörkret bakom honom efter Maria som borde stå i bakgrunden. Men hon var inte där. Jag ropade till honom med arg röst att genast gå ner därifrån och in i lägenheten. Det fungerade inte. Han blev arg. Trotsig. Istället för att lyda mig, lutade han sig längre ut, bara för att visa att han kunde och mitt hjärta stannade och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kasta mig fram och med ett sidohopp ta mig upp på trappräcket rakt under fönstret, balansera på det under en tiondel, hoppa jämfota och ta emot honom och dämpa stöten så att han inte skadade nacken och sedan rulla ihop mig till en liten boll med honom inuti och själv ta smällen, bryta ryggen, bryta benen, slå skallen i småsmulor, vad som helst - bara han klarade sig.
Och hela tiden tänkte jag på Eric Clapton.
Sen dök Maria upp ur mörkret, drog in Elias i rummet och stängde fönstret.
En halvtimme senare fick traumat en osannolik epilog. Västnytt berättade historien om den treårige pojk som idag ramlade ut från ett fönster på fjärde våningen i ett hus i Borås. Han låg på intensiven med livshotande skador. Maria tittade på mig med en blick som som sa vad jag tänkte: Det kunde ha varit Elias. Det kunde lika gärna varit en boråsare som suttit framför samma nyhetssändning och distanserat hört om den tragiska händelsen i Kungälv, ryst lite i värmen, kramat sin treårige son lite extra hårt och sedan gått runt i lägenheten för att kontrollera alla fönster en extra gång. Bara för säkerhets skull.
Fy fan.
Stackars jävlar.
Och stackars stackars, Clapton.
----
Ja, jag har också tänkt på Tears in heaven ett antal gånger det senaste. Vi bor också högt. 30 grader varmt och fönster och balkongdörr öppna för vädring. Utemöbler av alltför lätt plast på balkongen... och dotter Klara 2,5 som älskar att titta efter sopbilen.
Nåt ska man som bekant få grå hår av.
Apropå träningen. Spring inte så ofta. Man får bara ont i knän och benhinnor. Det är bra om träningsvärken hunnit gå bort mellan gångerna tänker jag mig. Pulsklocka är skitbra! Jag har blivit mycket bättre på att springa lugnt sedan jag började springa på puls istället för att jaga sekunder. Mår mycket bättre efter varje pass och tror att det är bättre för den långsiktiga uthålligheten, den som gör att man kan hålla igång träningen även under vintern.
Kan tänka mig det, Carl. Efter en sån här upplevelse känns det löjligt att gnälla över värmen. Och framförallt över sitt eget värmeslag.
Angående träningen. Jag springer långsamt, med pulsklocka och lyssnar uppmärksamt på kroppen. Det viktiga är att inte skada sig. Att det blivit många pass så här i början, är bara mitt knep att komma över den första (höga) träningströskeln. Det tar 21 dagar att skapa en vana, sägs det.
Fy faan vilken svettig historia......ser lille Elias framför mig när han trotsigt skall visa vem som bestämmer. Tur att Maria kom, man vet aldrig hur det hade slutat. Stackars Boråsaren......
Ps. Men att det skulle krävas något så tragiskt för att Clapton skulle spela in ett bluesalbum och visa att han fortf. kan spela gitarr är för mig ett mysterium. Ds.
Gonzo: Ja, och en ödmjukande historia. Usch.
very good thanx
thankss
