kindofblue

Ur bokhyllan har Elias rotat fram ett dammigt exemplar av "Barnens älsklingar - tipp tipp tapp", en bok med jullåtar och tillhörande cd; så nu lyssnar jag på repeat till "Midnatt råder". Elias dansar runt i rummet och sjunger med, mer eller mindre improviserat. Han utnyttjar golvytorna maximalt. Elliott, som är planterad i babysittern bredvid soffan, och som normalt brukar bli salig vid dylika uppträdanden, deltar emellertid inte i julfirandet. Han ser bekymrad ut, ansträngd. Hakan är pressad mot bröstet, armarna är stela och sträcker sig längs sidorna som hos en backhoppare. 
Elias avbryter dansen och kommer fram till mig. Han blåser upp kinderna som en trombonist, trycker hakan mot bröstet och frågar mig:
"Pappa. Vet du vad det här är?"
Jag svarar inte.
"Det är en bebis", säger Elias och pekar sen mot Elliott. "En bebis är det, pappa. Eller hur!"
"Väldigt likt hörru."
Från babysittern hörs nu ett dovt smatter.
"Hörde du pappa." ropar Elias. "Han fisade. Han fisade jättehögt." (Elias är genuint ointresserad av att lära sig vilka verb som är oregelbundna. För honom är alla regelbundna - varför krångla till det.)
"Jag hörde.", svarar jag.
Elias dansar vidare, nu till tonerna av "Staffan var en stalledräng". Han sjunger med. Och Elliott jollrar. Backhopparposen är utbytt mot den mer normala grodposen, hakan hänger avslappnat och ett leende börjar ta form.

---