kindofblue

Som barn älskade jag sommarregn. Då fick man sitta inomhus och spela Risk, äta mackor med O'boy till, läsa Fantomen och - i bästa fall - titta på mäktiga åskväder. Som vuxen älskar jag sommarregn minst lika mycket. Då slipper man pressen att hitta på något särskilt, som att åka till stranden - världens mest överskattade sommarnöje (åtminstone i det på sol depraverade Sverige). 

Istället sitter jag vid datorn och skriver och lyssnar på Dylan. Jag njuter. På teven visas en basebollmatch. Elliott sitter bredvid och följer matchen med stort intresse. För att kunna se teven måste han vrida huvudet bakåt och runt i en vinkel som för tankarna till Linda Grays paradroll och dito scen. Han tittar med glittrande ögon och fyrar då och då av ett högljutt "woaaoo" och sprattlar så kraftfullt med benen att babysittern sakta förflyttar sig mot mig över golvet. Jag knuffar tillbaka honom med foten och tittar ut. En ouppmärksam humla kraschar in i det nytvättade fönstret och tumlar vimmelkantig vidare ut ur mitt synfält. "Woaaooo", ropar Elliott mot teven och flaxar med armarna. Jag vet inte vilka han håller på, men jag gissar på New York Mets.

Från badrummet hörs Elias. Han tränar dykning i badkaret. Det väsnas något oerhört. Men eftersom våra grannar under tillhör den extremgnälliga sorten, låter jag honom hållas. Också jag har en trotsig treåring i mig.

--