kindofblue

Min kropp är ett tempel för bakterier. Nerbäddad läser jag den briljante Bill Brysons bok "På spaning efter William Shakespeare", parallellt med "Hamlet". Det är intressant respektive fantastisk läsning.

Man vet inte mycket om Shakespeare. Nästan ingenting alls. Att hitta dokument från 15- och 1600-talets England som vittnar om "vanliga dödligas" (vilket Shakespeare trots allt var, odödlig blev han först på 1700-talet) handel och vandel låter sig i princip inte göras. Kanske är det därför som konspirationsteoretiker, kända som okända, ägnat så stor möda åt att - med mer eller mindre virriga argument - ta heder och ära av Shakespeare. 

Utgångspunkten för skeptikerna har varit av det elitistiska slaget. "Skådespelaren Shakespeare" med den "enkla" bakgrunden kan inte rimligtvis också varit "Författaren Shakespeare". Hur kunde Shakespeare, en man av folket, skriva så insiktsfullt om överklassens miljöer, och om hovet? Och hur kunde en man utan universitetsutbildning skriva sådana storverk, när han inte ens stavade sitt namn likadant från den ena gången till den andra?

Att hans beskrivningar av enklare sociala miljöer var minst lika insiktsfulla bortser man dock symptomatisk nog ifrån. Att Shakespeares språkliga skolning - med nutida mått - skulle få dagens universitetsstudenter i språk att framstå som mellanstadieelever, passerar också obemärkt. Skeptikerna sätter även på sig skygglapparna inför det faktum att 1500-talets stavningsregler, särskilt av namn, var av en mycket frimodig och liberal karaktär. William Shakespeares arv ansågs, och anses, därför av många som den stora litterära bluffen. Kanske den största.

Hamlet, Mac Beth, Stormen med mera måste därför enligt anti-Stratfordianerna (som skeptikerna kommit att kallas) ha varit en mer lämplig författares verk - mer lämplig i betydelsen utbildningsnivå och samhällsklass. Francis Bacon, Philip Marlove och inte minst Edward de Vere, Earlen av Oxford, är några av Shakespearekandidaterna.

Denna dramatiska fantom och skuggfigur är dubbelt imponerande. Dels genom att under ett drygt decennium stillatigande låtit skådespelaren Shakespeare ta emot hyllningar från publik, andra dramatiker och kungahus. Dels genom arbetsinsatsen; verken måste ju rimligtvis ha tillkommit efter arbetstid. Och om Shakespeare i själva verket var Earlen av Oxford, anti-Stratfordianernas hetaste kandidat, är ovanstående särskilt imponerande. Hans fåfänga lär ha varit gränslös, och som diktare i eget namn skrev han dussinpoesi. Teorin (ihopknåpad av en engelsk skollärare med det passande namnet J Thomas Looney (galning)) att han efter arbetsdagens slut bytte klåparens penna mot mästarens, för att skriva världens mest hyllade dramer, tragedier, komedier - och dessutom valde att göra detta anonymt, är för mig en logisk återvändsgränd de luxe.

Men logik har aldrig varit konspirationsteoretikers forté.

Hursomhelst, det man vet om Shakespeare är desto mer häpnadsväckande. Hans språkliga uppfinningsrikedom var närmast gränslös. Eller vad sägs om att han i sina verk skapade drygt 2000 nya ord, av vilka 800 fortfarande lever kvar (t.ex. leapfrog, lonely, well-read, unmask etc.). Eller att han är det engelska språkets överlägset mest citerade. I konsten att skapa uttryck och ordvändningar som fastnar var han ett oöverträffat geni. Några exempel: be in a pickle, not budge one inch, tower of strength, vanish into thin air - och så vidare. Cirka 10 procent av de nu levande citaten sedan engelska språkets födelse är födda ur Shakespeares gåspenna (Oxford Dictionary of Quotations).

Imponerande kille, den där Shakespeare - vem han nu än var.
.


Morrissey - Shakespeare's Sister