kindofblue

"Du kan inte äta snabbt som mig i alla fall".
Det är onsdag. Elias och jag leker rimleken och tävlar om vem som kan äta upp frukosten snabbast. Elias skrattar högt varje gång han hittar på ett rim. Rimorden är i nio fall av tio rena nonsensord, men då och då får han till det och när han av en slump rimmar lampa med slampa skrattar även jag.

Elias sprudlar vidare. Två kritvita rader mjölktänder glittrar ikapp med knallblå ögon i morgonsolen. Han äter Gott Gräddat med kaviar. Favoritmackan. Han slukar den snabbt och på tvären. Till kaviarsmörgåsen dricker han vatten. Ur ett vinglas. En fix idé som började runt midsommar och som antagligen kan härledas till den varma årstidens mer kontinentala vanor. 

Jag sitter vid sidan om och slevar i mig fil och flingor. Medvetet långsamt. Att tävla i frukost mot Elias är som att simtävla mot Idi Amin. Om du vinner får du skylla dig själv. Med jämna mellanrum kisar Elias åt mitt håll. Med ett stramt minspel, misstänksamt som en rysk gränsvakt, kontrollerar han noga att jag inte i smyg ökar takten. Han granskar både mig och innehållet i min tallrik. Då han inte upptäcker något fuffens, slappnar han av och riktar åter uppmärksamheten på sin egen frukost. 

Plötsligt hoppar han ner från köksstolen och ställer sig framför tavlan föreställande silhuetten av en afrikansk kvinna bärande på ett vattenkrus. Han går fram mot väggen och sträcker på sig. Han måttar med handen från pannan till tavelkanten.
"Titta pappa vad stor jag är. Jag är lång som tavlan. Eller hur?"
"Ja det är du", svarar jag.
 "Det var en tavla, som var som en liten skavla", rimmar han.
Elias vänder sig mot mig. Han lyfter på de ljusa, nästan osynliga, ögonbrynen och spärrar upp ögonen som för att understryka allvaret i det han nu ska säga. 
"Fast jag är inte stor som du. Faktiskt är jag inte det, i alla fall. Eller hur?"
"Nej, inte än", svarar jag.
"...och plötsligt blev mamma större än mormor!"
"Det är hon väl inte."
"Jo-ho."
"Säg inte det till mamma bara."
"Vafför dådå?"
Jag svarar inte.
Elias gungar fram och tillbaka från höger till vänster fot i, vad det verkar, ett försök att tämja sin otämjbara energi. Man kan nästan se den sjuda under huden.
"Har du tänkt på att alla är olika stora?" frågar jag.
"Ja-aa. Det tänkte jag faktiskt ... och jag är stor och snabb som helst."
"Du är skitsnabb."
"Du sa fiiit pappa. Man får inte säga så. Eller hur?"
"Jag vet. Sorry."
"Jag är fiiitsnabb. Snabbast som hela världen. I alla fall."
"Eller hur."