kindofblue

Jag vet inte om det bara är jag som märkt av den nya trenden. Men verkar det inte som att alltfler springer nuförtiden? Och de springer långt, helst maraton. Samma personer som för ett par år sen nördade franska grönmögelostar, digestivekex och riojor, avhandlar nu pulsklockor, joggingskor och Göteborgsvarvet. Maratonlöpning är den nya Roquefortosten. 
     
Trendkänslig som jag är, vill jag inte vara sämre. Så sen en tid tillbaka snörar jag tre gånger i veckan på mig joggingskorna och tar mig ut i motionsspåret där jag - med ett ansikte förvridet av andnöd - stapplar mig igenom tre till fem kilometer.

Idag bestämde jag mig för att syna min kondition på allvar - med åtta kilometers löpning. En sträcka jag inte sprungit sen förra millenniet. Jag gick upp tidigt och klädde mig. Maria sov fortfarande. Jag bytte på Elliott, som vanligt tandlöst leende, jollrande på sitt nya mantra: "heee-eeej". När jag häromdagen uppmärksammade Elias på att hans lillebror nu kan säga "hej!", tittade han avmätt på mig och sa: "Men han kan inte säga goddag i alla fall." Elias är i den åldern nu. Han jämför. Vem är starkast? Elias! Vem är snabbast? Elias! Just att vara snabbast är viktigt för Elias. Något annat är otänkbart.

"Varför ska du springa då, pappa?", frågade han mig när jag var på väg ut genom dörren.
"För att jag ska bli lika snabb som du", svarade jag.

"Det går inte. Jag är snabbast. Mycket snabbare än så som du är."

"Jag vet. Tänkte bara försöka bli nästan lika snabb. Tror du jag kan bli det?"

"Nästan så snabb som mig?"

"Ja."

En knappt märkbar skugga av missnöje passerade nu hans ansikte. Han funderade. Det här kan gå hur som helst, tänkte jag då han sa: "Ja-aa. Du kan bli nästan snabb som mig."

"Okej", sa jag.

Han tittade granskande på mig, stod och vägde på ena benet och studsade fram och tillbaka med axeln mot väggen. En liten djävul flyttade plötsligt in hans ögon. Ansiktet sprack upp i ett nöjt busfrö.

"Mamma är jättelångsam i alla fall. Eller hur?"

"Ja, verkligen."

"Långsam som en snigel. Eller hur."

"Långsammare."

"Jaa-aa!"

Jag lämnade världens snabbaste man bakom mig och begav mig ut det fina morgonvädret. Trots den tidiga timmen var det redan mycket varmt. Solen stod i ögonhöjd och det starka solskenet fick pupillerna att krampa ihop till knappnålshuvuden. Längs gatan gick några stavgångare. Klickandet av stavar som träffar asfalt tillhör ljudbilden där jag bor. Demografiskt är mitt grannskap Sveriges svar på Florida. Det fullkomligt kryllar av pensionärer - och alla har gångstavar. Alla. Och ingen vet hur de ska användas. Det här måste vara den mest stavtäta platsen i världen, tänkte jag då jag fick syn på en geriatrisk posterboy iklädd wct-overall i tredelad neon daterad 1981. Med hållning som en ostbåge släpade han stavarna bakom sig i marken som någon slags medeltida åkerbonde.

Längre upp på gatan såg jag en äldre man och kvinna stå vid en bil. Damen var förvånansvärt trendig för sin ålder i blommig klänning och vindtät permanent. Han var mer tidlös i ljusbruna gabardinbyxor och vit skjorta. De stod mittemellan ett villaområde och ett äldreboende. När jag passerade försökte jag lista ut var de hörde hemma. Jag gissade på villaområdet. När jag hörde kvinnan tala insåg jag att jag gissat fel: "...och det här är de nya nycklarna Gösta och så finns det ett set extranycklar hemma ... och så får du tvätta ansiktet och fixa näsan. Du har gröt överallt."

Den kommentaren gav mig bränslet jag behövde för att klara de åtta kilometrarna. Nu är jag halvvägs från Roquefort till Maraton.

----

PS. Imorgon är det Way Out West. Någon av artisterna i följande mix kommer förmodligen stå för årets bästa konsert: Youtubemix. 

Förra årets höjdpunkt (för mig, that is) var tveklöst Fleet Foxes, mycket tack vare Robin Pecknolds fantastiska röst:
.