Grabbarna på ljugarbänken

Redan på tio meters avstånd såg jag den. Och med ens förflyttades jag trettio år tillbaka i tiden. En svunnen tid, då vi svenskar hade ett mer avslappnat förhållande till våra husdjur. En tid då man lät saker vara och, framförallt, ligga.


Vi gick som vanligt på snigelstigen, jag och Elias, på väg till Dagis. Och på gången låg alltså en hundskit. "Titta där Elias", sa jag. "Vadå då. Är det en snigel?", sa han och hängde sig över kanten på det där sättet som alltid gör mig nervös att han ska ramla ur barnvagnen med huvudet före. Bilder av blod, hjärnskakning och akutbesök flimrade hastigt förbi mitt inre. "Det är nog en liten hynd som har bajsat", sa Elias. "Det är det nog", sa jag. "Ja-aa." "Eller så kanske det är mormor som bajsat på väg hem från skogen." försökte jag skämta. Elias ignorerade mig. Sådan humor roar inte honom. Istället såg han med bekymrad min först på mig, sen på hundbajsen och sa: "Ne-ej. Det är en liten hynd som bajsat."

Jag bestämde mig för att byta samtalsämne.


"När jag var liten", började jag, "då var jag ute och gick. Ungefär som vi gör nu. Fast jag var lite äldre än du är nu och var på väg till skolan." Elias lyssnade nu uppmärksamt. För någon månad var Elias vansinnig i samband med sänggåendet. Helt otippat ville han inte alls lägga sig, varpå jag fick snilleblixten att berätta en historia för Elias om hur det var när jag barn. Hur arg och ledsen jag alltid blev när pappa sa att jag var tvungen att lägga mig. Och hur lönlöst det var att tjafsa med honom. Elias ilska rann av honom och istället började han engagera sig i min kamp mot min egen far. "Blev du mycket arg då?" frågade han. "Ja. Jag var mycket argare än vad du var, men jag fick inte vara uppe för farfar. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek." "Skrikte du högt." "Ja. Jättehögt!" Elias glömde helt bort sig och jag tror att han någonstans insåg att han faktiskt har en ganska snäll och tålmodig pappa. Hursomhelst. Ganska snart utvecklade sig detta till ett tävlande i historier, där vi toppade varandra med skrönor, den ena fantasifullare än den andra, och alltid med inledningsfrasen: "När jag var liten ...".


"... när jag var liten", fortsatte jag, " då var jag alltså på väg till skolan. Ovanför mig flög några fiskmåsar. Och plötsligt träffades jag av fiskmåsbajs. Axeln på min tröja blev alldeles vit av bajset."

"Ooääh, va äckligt. Eller hur."
"Jätteäckligt!"
"Pappa. När jag va liten då skullde jag gå till dagis. Och då kom en örn och bajsade mig rätt i ansiktet."


Kommentarer
Postat av: Gonzo

En örn! underbart, det går inte att komma dragandes med nån jävla liten fiskmås. Jag undrar när han tänker dra historien om hur han raggade upp två äldre brudar med sina brallor fulla med........

2009-08-25 @ 12:18:44
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: Anders

Nej, ska man dra en vals så får man fanimej ta i.

2009-08-25 @ 12:48:20
Postat av: Kicki

Ha ha, där låg du i lä Anders :). Ha det!

2009-08-25 @ 14:15:21
URL: http://litesomjag.blogg.se/
Postat av: Anders

Jag ligger ständigt i lä, Kicki!

2009-08-25 @ 15:00:25
Postat av: Boggen

Härligt med vilken självsäkerhet och övertygelse de små kan hitta på! (om det inte var sant förstås...)

2009-08-25 @ 19:51:59
URL: http://boggblogger.blogspot.com/
Postat av: Anders

Naturligtvis ljuger han.

Men det är med en sådan tvärsäkerhet att man blir osäker på om det inte har hänt, trots allt...

2009-08-25 @ 22:00:39
Postat av: Lena

Ja vad säger man - lika roligt som vanligt! Elias verkar ju vara riktigt bra på det där med att ljuga, det har inte mina kommit på än. Kanske han kan lära de ett och annat nu på Lejonkulan...

2009-09-01 @ 09:22:10
Postat av: Anders

Lena: Tack! Ja, han ljuger med lätthet mest hela tiden - fyraåringar gör det sägs det. Framförallt snor han mina och Marias historier.

2009-09-02 @ 14:23:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0