kindofblue

Jag väcktes klockan sju i morse av Elias. Han hade drömt en mardröm. Hans egen Mållgan, Coco, hade tagit sig ut ur dammsugaren (!) och sedan burit omkring honom på axlarna. Elias var panikslagen. Han skrek, slogs och kastade leksaker. Jag förvandlades omgående till en kombination av gisslanförhandlare, sandsäck och målvakt. Jag motade rallarsvingar och fångade nallar, leksaksbilar och klossar - samtidigt som jag försökte lugna honom med Mark Levengoodstämma.
   
När jag efter en halvtimme fångade en brandbil med hakspetsen fick jag nog. Gränsen var nådd. Levengoodstämman lät nu mer som Jonas Gardells och risken för brott mot barnkonventionen var överhängande. Så jag gick ut i köket, kokade kaffe och andades med långa, djupa andetag. I brist på litium tänkte jag mig en lugnande cigg och kaffe på balkongen.

    
Jag gick in i vardagsrummet. Elias satt nu i soffan med nerdragna ögonbryn och en underläpp som en utdragen byrålåda. Jag ställde ifrån mig min kaffekopp och en bok på bordet och lämnade rummet. På vägen ut sa jag till honom att det var dags att duscha och göra sig i ordning.

   
Ett stort misstag.

   
Elias avskyr att duscha.

   
Han var redan ursinnig, och nu provocerade jag honom ytterligare.

   
Jag insåg genast mitt misstag och vände om, men det var försent. Jag hann precis fram för att se kaffekoppen flyga genom rummet. Som i slowmotion. Och för ett ögonblick tycktes kaffekoppen hänga i luften, alldeles stilla, ungefär som Gråben brukar göra när han sprungit över klippkanten, sekunden innan han inser sin belägenhet.

Den vita väggen målades i intressanta bläckplumpsmönster. De vita, krispiga sidorna i boken förvandlades till brunt mos.

   
Efter det var även jag arg. Och ville ringa FRIS.

Föräldrars Rätt I Samhället.