kindofblue

Så här är det. Vart jag än går är min son Elias hack i häl. Stundtals är punktmarkeringen något enerverande. 

Men med tanke på ovanstående var det kanske inte så konstigt att han igår, när vi var på det stora köpcentrat Bäckebol, satte full fart ifrån sin mamma för att leta upp mig, när jag i lönndom smugit iväg för en cigg utanför huset. Han sprang i förväg och var endast fem meter framför min bättre hälft, Maria.

Sen sprang han runt ett hörn och försvann.

Under det presenterade scenariot stod jag alltså ute och njöt av en välförtjänt cigg på kaffet, fimpade den och gick tillbaka till köpcentrat och in i en förälders värsta mardröm.

Mobilen ringde. "Han är borta!", sa Maria. "Va, var då, hur då, när då?", fick jag fram.

Sen följde tjugo minuter som bekräftade Douglas Adams tes att "tiden är en illusion". De tjugo minuterna var evighetslånga, men samtidigt över på en sekund. Märkligt, men sant!

Jag sprang fram bland affärerna, plöjde genom folkgyttret med blicken fäst 93 cm över marken, frågade folk, antastade folk, fick informationsdisken att ropa ut signalement. Bauhaus, Jysk, Em, Coop - jag talade med alla. Varenda hollywoodproducerat kidnappningsdrama jag någonsin sett spelades upp för mitt inre. Jag var Mel Gibson i Ransom. Jag var Liam Neeson i Taken. Och när jag maskinmässigt plöjde genom butiksgångar och hyllor var jag tamejfan Arnolds Terminator. 

För varje minut som gick spelades det ena mardrömsscenariet efter det andra upp för min inre filmduk.

Sen hittade Coops personal min son. Bland glassarna.

Och två föräldrar kunde andas ut.

Idag är allt som vanligt igen. Vart jag än går är han där, Elias. Det spelar ingen roll vad jag gör, vart jag går, hur jag går. Han är där. Det spelar ingen roll om jag går jag snabbt eller långsamt, åt höger eller åt vänster, bakåt eller framåt - han är fortfarande där. Min skugga. 

Det är jag tacksam och glad för.
Och det är inte det minsta enerverande längre.

Dagens låt: The Radio Dept. - Lost and found