Om dylancovers, tragiska konserter och att äta bajs.
Visste du att ekorrar äter leverpastej? Inte jag heller. Men det fick jag veta igår när jag bytte blöja på min son. I vanlig ordning stod sonen inne på sitt rum med sitt tolv bitars Kalle Ankapussel. Ett pussel han lärt sig utantill, och som han smackar ihop på samma slöa och lära-sig-utantill-coola sätt man varje jul ser Karl-Bertil Jonsson hantera postsorteringen på. Han är så djupt inne i pusslandet att han inte märker av den odör som långsamt fyller det femton kvadratmeter stora rummet. Efter ett tag gör jag det. En arm av fekalier letar sig ut till vardagsrummet, och till min näsa, där jag intet ont anande sitter och läser om den bisarrfula Pinocchiostaty de förfulat Borås med.
Jag går in till sonen.
"Har du bajsat", frågar jag. "Naaee..inte bajsat", säger han. (Varför barn, trots översvallande bevis, ljuger om sin avförings vara eller inte vara, är för mig ett av livets stora mysterier. Förmodligen handlar det om att de inte har tid att bekymra sig över sådana petitesser. På sätt och vis är "naee..inte bajsat" blöjbarnets motsvarighet till när Jesse Ventura säger "I ain't got time to bleed" i filmen Rovdjuret) Efter ett tag ger han med sig, följer med till toaletten, och låter mig göra det som måste göras. Medan han ligger där i en stinkande spreadeagle säger han: "pappa äta bajs!". Varför han väljer att bita den hand som torkar honom är oklart, men det leder till en intressant diskussion om vad som kan tänkas få honom att tro att jag skulle tycka det är gott. Han kiknar av skratt. "Naee, pappa inte äta bajs...det smaakar inte gott...tordyvlar äter bajs". Det sista är, faktiskt, sant. Kunskapen har han inhämtat från en Vad Äter Djuren?-bok som han läser hos mormor. "Ekorrar äter inte bajs", fortsätter den lille professorn sitt anförande, "ekorrar äter leverpastej."
***
Under torsdagen deltar jag i ännu en förnedrande (dels i betydelsen av ens eget oundvikliga åldrande, vilket innebär långsamma och skadebenägna ben, och dels i betydelsen resultatmässig förnedring) korpmatch i fotboll. Efter matchen går jag med mina fotbollskamrater till Kometens innergård för en öl. Jag väljer detta samkväm istället för att följa med min vän musikkritikern till Pusterviksbaren, för att se det gamla indiebandet Television Personalities. Detta visar sig vara ett klokt val. Musikkritikern ger dagen efter konserten en överkorsad tidning, och beskriver upplevelsen som en tragisk uppvisning i mänskligt förfall. Sångaren Daniel Traceys liv är en parallell till Kevin Rowlands i Dexy's Midnight Runners. Redan efter fem låtar ber Tracey publiken om ursäkt; han säger att de förtjänar mer för de 140 kronor de betalat. Basisten har lämnat scenen och ligger bredvid och spelar. Tracey berättar för publiken att han har dricker för mycket, men att han skiter i vilket. Han hånar sina bandmedlemmar. Då och då låter han undslippa sig ett litet upplyftande "fuck off" till sina medmusikanter, en tvivelaktig moralboost kan man tycka.
Själv sitter jag, som sagt, med vänner på den oglamorösa innergård som Restaurant Kometen erbjuder, ett stenkast från Hedens grusplaner. Vi diskuterar musik och fotboll. Jag har iPoden med mig. Jag låter denna vandra laget runt. I tur och ordning lyssnar vi på Bon Iver (vilket uppskattas storligen), Fleet Foxes, Dylancovers från I'm Not There och Cohencovers från soundtracket till I'm Your Man. Jag och David konstaterar sorgset att vi båda missar Leonard Cohens konsert i Köpenhamn, samtidigt som vi oroar oss för att detta kan vara sista chansen. Jag och förskoleJohan (prefixet "förskole" har någon extremt kreativ person försett Johan med eftersom att han arbetar som förskolelärare; nu kan han inte bli av med det) diskuterar Dylancovers kontra Dylanoriginal. Vi är oense. Jag är av åsikten att det finns låtar i hans katalog som gjorts bättre av andra, till exempel av Hendrix och Antony Hegarty (vars version av Knockin' On Heavens Door, faktiskt, fick mig att uppskatta låten, på riktigt). FörskoleJohan håller inte med. Han är en renlärig Dylanist och har inga andra gudar jämte Dylan (möjligen Brian Wilson). Han säger att ingen kan vara bättre på att vara Dylan än Dylan själv. Och det låter ju rimligt. Men jag är inte säker; åtminstone inte när jag hör det här:
Oj oj oj....måste först säga att jag skrattade mig harmynt när jag läste om din son. Kanske för att jag och din son delar våran humor när det gäller just ämnet BAJS!..nog talat om det! När det gäller covers så har ordet tyvärr fått en dålig klang.(kanske p.g.a. alla tribute/trubadur/taskiga covergäng på krogen versioner av bra orginallåtar) Iallafall ska jag försöka ge min bild av "covern" Förr spelade alltid band "covers" eller standard låtar som bara var tvugna att ingå i en repertoar. Stones, Beatles, Kinks, Them, Who...alla körde "covers". För att inte tala om bluesscenen där "covers" har varit en naturlig del av bluesen. Sen är ju smaken som baken och man kan ju dividera ihjäl sig om vilka versioner som är bäst. Men ett argument som sällan hörs är det när en artist t ex Hendrix när han gjorde All Along.... faktiskt hörde nåt i just den låten som kanske ingen annan hörde och som han plockade fram. Som i sin tur gjorde att låten (i min smak) blev fantastisk. Även Dylan har ju kört sina covers.
Alltså, du är seriöst en av de roligaste personer jag har läst på väldigt länge. Det här fick mig att skratta så att jag splurtade te över tangentbordet: Bajset (bajs är ALLTID hilarious), Traceys förfall (tragikomiskt), beskrivningen av förskoleJohan, alltihop!
Och så låter du och dina vänner som my kind of peeps. Om jag nånsin kommer till Göteborg, får jag hänga med er på innergården då? Och skicka runt min iPod med The Jams samlade output?
Gonzo: Kul att bajsskrönan nådde fram och var rolig. Det händer roliga saker varje dag, skönt att skriva ner dem, så att man inte glömmer bort guldkornen..
Vad gäller covers har du helt rätt: Tributebanden har förmodligen smutsat ner konceptet. Men, de sysslar oftare rena bandimitationer än låttolkningar. Hursomhelst. Covers är som du säger en naturlig del i alla bands repertoarer. Stones första album var väl (om jag inte tar fel) en renodlad coverplatta (sånär som på en låt?). Och när det gäller Hendrix "all along.." så ansåg ju Dylan själv att Hendrix gjorde låten till det den var tänkt att vara, typ. Och det har, faktiskt, Dylan sagt om många covers/tolkningar av hans egna låtar. Han är ödmjuk den där Dylan; det måste man tillstå.
Alice: Tack!! Vad glad jag blir (och samtidigt orolig över att få en faktura hemskickad för ett förstört tangentbord)för dina fina ord! Kul att du gillar det jag plitar ner. Trodde att texten kanske var väl ymnig. Att ingen skulle orka läsa.
Du är för övrigt mer än välkommen till Kometens innergård. Billig öl och goda skratt utlovas.
Jag vet en bra Dylan-cover; "Don't think twice" med Grýlurnar... även om jag inte är överförtjust i låten är den i alla fall väldigt mycket bättre än orginalet ;). Fast jag har aldrig varit någon Dylan-person.
Nä, ymnig är mitt mellannamn, så jag har inga problem med sånt, snarare tvärtom.
Och länk till en Jam-blandning på väg till dig i mejlen, vare sig du vill det eller ej!
Annika: Alla är Dylan-personer;-) vare sig de vill eller inte: för eller mot, liksom. Ska kolla upp Grylurnars version av Don't think... verkar spännande!
Alice: Det gjorde du rätt i. Att skicka alltså. Tack som f-n! Jag lyssnar i detta ögonblick på "Town Called Malice", vilken jag rådiggade till när jag såg Billy Elliot. (En favoritscen för övrigt, med lite frustrerad gatudans sådär.) Utan att veta vem som sjöng, needless to say.
Riktigt bra den, där Weller.
Funny shit man :-)! Skönt att se att du är tillbaka i gamla/nya spår. Pennan glöder, det värmer. Keep it up!
Johnny: Thanks a bunch, hörru!
Bajsgrejen är fortfarande hilarious, måste bara säga det. Och jag tror att Paul Weller hade uppskattat den.
Det gör min (nyvunna) respekt till Paul Weller bara större.
Roligt så man får spänningsvärk. En betraktelse från det ljuva livet, att det sedan handlar om det kära ämnet bajs fördelar känslorna ända ut i fingertopparna.
Musiktemat bajs kanske ???
Vem minns inte klassiker som :
Är det Jarl Kulle ???En förskrämd nyårsröst svarar försynt: jaaa
Bajs !!!!!!!!!
Jimmy
Jimmy: Åhh, jag minns det så väl. Kanske den mest briljanta busringningen ever, så minimalistiskt, och så roligt!
