Ur arkiven: Antony and the Johnsons i Dalhalla

image19

(Text skriven efter Antony and the Johnsons konsert i Dalhalla 2007.)

Det ser ut som en stor jättestensgryta, Dalhalla. Scenen ligger mitt i en damm, som den vore en liten ö. En vallgrav framför första bänkraden. För att nå scenen krävs ett rejält stavhopp.

- It's such a beautiful place, säger Antony, and kind of funny since I've been thinking a lot of rocks lately...

Det låter galet men utmynnar i en berättelse om att han gjort "a piece on rocks" för Londons Museum. Han har sköna infallsvinklar, Antony. Han kommer lite grand från sidan. Och det är befriande.

Antony talar om New York efter 9-11 och konstaterar att staden nu har en ny atmosfär:

- Manhattan is the new Jerusalem to me know.

Helt okej för mig, om Antony är Messias. Något mer kärleksfullt, godhjärtat och Jesuslikt än Antony är svårt att tänka sig. Åtminstone är det det just här och nu, på Dalhalla.

Hela bandet är klädda i vitt. Antony själv är klädd i svart munktröja och ljusblå träningsbyxor. För en gång skull sitter han inte vid pianot, utan står, helt otippat vid micken. Vetskapen om hans spasmodiska rörelseschema vid pianot gör att man oroar sig lite över hur det skall gå för honom "därute på golvet". Kroppen rör ju sig till en helt annan rytm än den som kommer från stråkar, trummor, cello. Han knycker med huvudet, flänger med händerna, stampar fötterna. Joe Cocker ain't got shit on Antony, liksom.

Men det funkar. Rösten, den väldiga och vackra rösten, lägger sig som ett filter framför den muppdans som utförs på scenen. Faktum är att den bizarra dansen bara gör Antony mer chosefri, mer äkta. Han är utan poser.

Konserten är magisk. Inte den bästa jag sett, inte alls. Men magisk likafullt. Alla låtar som filtreras via Antonys stämband blir nästan outhärdligt vackra. Vibratot borrar sig in i bröstet. Antony berör. Man tror på det han sjunger.

I fell in love with a dead boy, covern på Beyonces Crazy, Hope there's someone når höjder som får publiken att spontandansa trots att musiken inte är avsedd för dans. Konserten når svårslagna höjder.

Då. Kommer. Fistful of Love.

Ett mjukt pianointro. Lou Reeds inledningsord viskas fram av Antonys kvinnliga violinist. Antony börjar att sjunga. Först med en mjuk nästan ohörbar stämma. Sedan allt starkare. Sakta men säkert ökar han trycket i låten. Fistful av Love stegrar sig bit för bit, och under andra versen fullkomligt exploderar konserten i det bästa konsertnummer jag hittills sett. Scenen framför mig är mäktig. Hela Dalhalla står upp, spontandansar, busvisslar, sjunger, klappar händer. Folk skriker rakt ut. Jag med. En tår letar sig sakta ner längs kinden. En tår av pur eufori.

Tack Antony.

------

PS. Det finns inget klipp på DuTuben som gör Dalhallaversionen av en knytnäve av kärlek rättvisa. Se den här versionen istället.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0