Herr Före och Herr Efter (eller: för fet för en profilbild)
"Kära dagbok. Bli aldrig fet om du har en fotograf till fästmö. Inget, jag upprepar: INGET, är så deprimerande som att se tio nya extrakilon inklistrade i familjealbumet. Med kinder som övermogna äpplen och plirande ögon som Rocky i tionde ronden, gör man därför bäst i att hålla sig undan paparazzin. Särskilt då man med dagens digitala teknik, på sekunden, får sitt korpulenta fejs slängt i fejset. Via i en liten display baktill på kameran tvingas man (motvilligt) konfrontera sitt alltmer Astrakanliknande anlete. Man tackar. Att man dessutom under fotosessionen får höra kommentarer i stil med: "Men älskling, nu blundade du på bilden igen", gör ju inte saken bättre. Särskilt då man inte alls blundade, utan bara är för fet för profilbilder."
Men, det var då. Sen började jag träna. Inte med någon politisk korrekt målsättning om att förbättra hälsan, nej siktet var inställt på att bli en Adonis, en åldrande Narcissus som kommer försent till jobbet eftersom han varken kan eller vill lämna sin helkropps-spegel. Kort sagt var målsättningen att göra kvinnor överflödiga. Att bli min egen stora kärlek. (Jo, jag skojar, men bara lite. Att gilla sig själv är trots allt viktigt.)
Nu, idag, väger jag 78 kilo. Det betyder i reda siffror att jag gjort mig av med elva kilo i (död)vikt, eller för att vara målande: tjugotvå halvliterspaket mjölk.
Det är mindre av mig, men mer jag.
Dagens låt: "The Weight" - The Band
Det låter som om du får bli min mentor Anders. Jag har en hel garderob full med sjyssta jeans och konserttröjor som inte passar. Och när man känner sig som en leverkorvsbrottare e det inte kul. Du får väl tvinga med mig ut och springa.....
Föresten en fantastisk låt, men med ett band som jag aldrig förstått mig på
Haha, gärna det Gonzo!
Skrev en text för ett par år sen om alla alla gamla skjortor som hånade min fetma varje gång jag öppnade garderobsdörren. Kan skicka den till dig. Tror du får du både känner igen dig, och får dig ett gott skratt. Och, jag håller med - The Band är inte mina favoriter, men The Weight är bra, och passar dagens inlägg. / Anders
Fan vad jag slarvar, Gonzo: "Tror du både känner igen dig ..." skall det stå. Dyslexi de luxe.
Mycket, mycket imponerande! Jag applåderar så det dånar mellan betongklumparna här. Astrakan-Anders...Nu fick jag ett uppslag...
Är själv imponerad, och förvånad. Det brukar ju mest bli en massa snack när det kommer till uppgradering av förfallen torso. Jag är inget undantag. A-A.
Känner verkligen igen det där med fotografering och kropssförfall, värsta scenariot är bilder tagna snett underifrån, ibland ser man ut som en överkörd råtta med trippelhaka och huggtänder...
Men va tusan, jag satsar på Beach 2030 så tiden finns...
Jimmy
Jimmy: Hahaha...oh, jag ser bilden för mitt inre. Hahaha!
Ha ha, fint skrivet. Och bra jobbat! Löp&Sko på Plantagegatan! Mina nya joggingskor har inte blivit så smutsiga även om jag sprang under semestern. Även om utseendet kanske är viktigt så är det ändå framförallt känslan av att känna sig "stark" (inom rimliga gränser) som tilltalar mig mest. Det där självförtroendet att man faktiskt klarar att springa ikapp en buss utan att gå sönder.
Tack! Och tack igen!
Att få tillbaka en kropp, en helhet, istället för en massa lösa delar, är grejen. Det är en skön känsla.
Du kan kallt räkna med att gå upp en sex-sju kilo under en spelkväll med grisarna. Dessa happenings är allt annat än müsli å vatten. Kanske får vi lite mer kroppsrörelse nu när vi återgår till vinylen. Någon måste ju resa sig då å då för skivbyte.
Jag räds varken skivgrisar, spelkvällar eller "allt annat än müsli å vatten". Dessutom har jag ju några kilo tillgodo, jämfört med utgångsläget! Kom igen bara - skicka chipsen!!