kindofblue

Det är en grå onsdag. Höst utan höstfärger. Jag har lämnat en blyg, nyklippt Elias på dagis och sitter nu hemma och skriver. Maria och Elliott myser i vardagsrummet.  

Hösten har redan inslag av vinter. I morse var det nollgradigt. Små, tunna moln av kondens lämnade läpparna när jag andades; frosten låg som ett flortunt täcke på gräsmattorna utanför huset. Elias satt snett på höften i barnvagnen och orerade om troll, spöken och skelett (eller som han säger: "sklellellett"). Han gör det nuförtiden.

Igår passade vi hans kompis Ebba, också fyra år, och medan de åt glass i köket kunde jag och Maria från vardagsrummet höra hur han upprepat la ut texten om dessa varelser. Han ältade så mycket att jag till slut bara väntade på att Ebba skulle tröttna och säga något i stil med: ”Men det var då ett jävla tjat om troll!”. Men det gjorde hon naturligtvis inte. Fyraåringar tänker inte så, de har elefanthud mot upprepningar.

Tydligen bor det i alla fall spöken uppe vid sjön (var nu den ligger), på ett ställe han kallar ”Trasel” (var nu det ligger). Spöken och "sklellelett" finns inte på riktigt, brukar han dock säga. De finns bara på låtsas, i slott och i tecknade filmer. Men troll finns. De bor i mörka skogar och så vitt Elias vet bor det tre stycken alldeles bakom huset, i Fontinskogen: ett litet tjockt troll, ett som är ”långt som Johnny” och ett normalväxt men ganska elakt troll. Detta är faktum som inte bör ifrågasättas. Då blir han sur.


---

Bonus: Bra låtar under 2009 (Spotify)

(PS. Den nya bloggen är designad av Maria, fästmö, mor till mina barn och nu: HTML-häxa.)

Jag och min ständige följeslagare, Elias, är på väg ut genom dörren när jag känner att naturen kallar. Jag säger till honom att vänta. Han står kvar med en frågande min, medan jag halvspringer till toaletten. Jag låser inte. Strax efter kommer Elias och öppnar dörren på vid gavel.

- Vaa gör du paapaaa?
- Vad tror du?
- Bajsar du?
- Nej.
- Vaffö tadde det så lång tid då?
- Vet inte riktigt. Hörrudu, kom in eller ut, men stäng dörren.

Han bryr sig inte om min tillsägelse. Istället ser jag hur hans ansikte hastigt skiftar från sin normala ljusa nyans till faluröd, och hur halsvenerna reser sig som maskar under huden. Hela dramat tar kanske en sekund eller två, men sen kommer den:

*pffffftttt*

För min skull har han tvingat fram en liten barnfis, ljus som en piccoloflöjt.
Sen tittar han glatt på mig.

- Så gör du pappa. Då kommer det förstår du!

-----
-----

Dagens låt: den helt fantastiska "Banker And A Liar" med Reigning Sound.
.

Redan på tio meters avstånd såg jag den. Och med ens förflyttades jag trettio år tillbaka i tiden. En svunnen tid, då vi svenskar hade ett mer avslappnat förhållande till våra husdjur. En tid då man lät saker vara och, framförallt, ligga.

Vi gick som vanligt på snigelstigen, jag och Elias, på väg till Dagis. Och på gången låg alltså en hundskit. "Titta där Elias", sa jag. "Vadå då. Är det en snigel?", sa han och hängde sig över kanten på det där sättet som alltid gör mig nervös att han ska ramla ur barnvagnen med huvudet före. Bilder av blod, hjärnskakning och akutbesök flimrade hastigt förbi mitt inre. "Det är nog en liten hynd som har bajsat", sa Elias. "Det är det nog", sa jag. "Ja-aa." "Eller så kanske det är mormor som bajsat på väg hem från skogen." försökte jag skämta. Elias ignorerade mig. Sådan humor roar inte honom. Istället såg han med bekymrad min först på mig, sen på hundbajsen och sa: "Ne-ej. Det är en liten hynd som bajsat."

Jag bestämde mig för att byta samtalsämne.

"När jag var liten", började jag, "då var jag ute och gick. Ungefär som vi gör nu. Fast jag var lite äldre än du är nu och var på väg till skolan." Elias lyssnade nu uppmärksamt. För någon månad var Elias vansinnig i samband med sänggåendet. Helt otippat ville han inte alls lägga sig, varpå jag fick snilleblixten att berätta en historia för Elias om hur det var när jag barn. Hur arg och ledsen jag alltid blev när pappa sa att jag var tvungen att lägga mig. Och hur lönlöst det var att tjafsa med honom. Elias ilska rann av honom och istället började han engagera sig i min kamp mot min egen far. "Blev du mycket arg då?" frågade han. "Ja. Jag var mycket argare än vad du var, men jag fick inte vara uppe för farfar. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek." "Skrikte du högt." "Ja. Jättehögt!" Elias glömde helt bort sig och jag tror att han någonstans insåg att han faktiskt har en ganska snäll och tålmodig pappa. Hursomhelst. Ganska snart utvecklade sig detta till ett tävlande i historier, där vi toppade varandra med skrönor, den ena fantasifullare än den andra, och alltid med inledningsfrasen: "När jag var liten ...".

"... när jag var liten", fortsatte jag, " då var jag alltså på väg till skolan. Ovanför mig flög några fiskmåsar. Och plötsligt träffades jag av fiskmåsbajs. Axeln på min tröja blev alldeles vit av bajset."

"Ooääh, va äckligt. Eller hur."
"Jätteäckligt!"
"Pappa. När jag va liten då skullde jag gå till dagis. Och då kom en örn och bajsade mig rätt i ansiktet."

"Du kan inte äta snabbt som mig i alla fall".
Det är onsdag. Elias och jag leker rimleken och tävlar om vem som kan äta upp frukosten snabbast. Elias skrattar högt varje gång han hittar på ett rim. Rimorden är i nio fall av tio rena nonsensord, men då och då får han till det och när han av en slump rimmar lampa med slampa skrattar även jag.

Elias sprudlar vidare. Två kritvita rader mjölktänder glittrar ikapp med knallblå ögon i morgonsolen. Han äter Gott Gräddat med kaviar. Favoritmackan. Han slukar den snabbt och på tvären. Till kaviarsmörgåsen dricker han vatten. Ur ett vinglas. En fix idé som började runt midsommar och som antagligen kan härledas till den varma årstidens mer kontinentala vanor. 

Jag sitter vid sidan om och slevar i mig fil och flingor. Medvetet långsamt. Att tävla i frukost mot Elias är som att simtävla mot Idi Amin. Om du vinner får du skylla dig själv. Med jämna mellanrum kisar Elias åt mitt håll. Med ett stramt minspel, misstänksamt som en rysk gränsvakt, kontrollerar han noga att jag inte i smyg ökar takten. Han granskar både mig och innehållet i min tallrik. Då han inte upptäcker något fuffens, slappnar han av och riktar åter uppmärksamheten på sin egen frukost. 

Plötsligt hoppar han ner från köksstolen och ställer sig framför tavlan föreställande silhuetten av en afrikansk kvinna bärande på ett vattenkrus. Han går fram mot väggen och sträcker på sig. Han måttar med handen från pannan till tavelkanten.
"Titta pappa vad stor jag är. Jag är lång som tavlan. Eller hur?"
"Ja det är du", svarar jag.
 "Det var en tavla, som var som en liten skavla", rimmar han.
Elias vänder sig mot mig. Han lyfter på de ljusa, nästan osynliga, ögonbrynen och spärrar upp ögonen som för att understryka allvaret i det han nu ska säga. 
"Fast jag är inte stor som du. Faktiskt är jag inte det, i alla fall. Eller hur?"
"Nej, inte än", svarar jag.
"...och plötsligt blev mamma större än mormor!"
"Det är hon väl inte."
"Jo-ho."
"Säg inte det till mamma bara."
"Vafför dådå?"
Jag svarar inte.
Elias gungar fram och tillbaka från höger till vänster fot i, vad det verkar, ett försök att tämja sin otämjbara energi. Man kan nästan se den sjuda under huden.
"Har du tänkt på att alla är olika stora?" frågar jag.
"Ja-aa. Det tänkte jag faktiskt ... och jag är stor och snabb som helst."
"Du är skitsnabb."
"Du sa fiiit pappa. Man får inte säga så. Eller hur?"
"Jag vet. Sorry."
"Jag är fiiitsnabb. Snabbast som hela världen. I alla fall."
"Eller hur."

Jag väcktes klockan sju i morse av Elias. Han hade drömt en mardröm. Hans egen Mållgan, Coco, hade tagit sig ut ur dammsugaren (!) och sedan burit omkring honom på axlarna. Elias var panikslagen. Han skrek, slogs och kastade leksaker. Jag förvandlades omgående till en kombination av gisslanförhandlare, sandsäck och målvakt. Jag motade rallarsvingar och fångade nallar, leksaksbilar och klossar - samtidigt som jag försökte lugna honom med Mark Levengoodstämma.
   
När jag efter en halvtimme fångade en brandbil med hakspetsen fick jag nog. Gränsen var nådd. Levengoodstämman lät nu mer som Jonas Gardells och risken för brott mot barnkonventionen var överhängande. Så jag gick ut i köket, kokade kaffe och andades med långa, djupa andetag. I brist på litium tänkte jag mig en lugnande cigg och kaffe på balkongen.

    
Jag gick in i vardagsrummet. Elias satt nu i soffan med nerdragna ögonbryn och en underläpp som en utdragen byrålåda. Jag ställde ifrån mig min kaffekopp och en bok på bordet och lämnade rummet. På vägen ut sa jag till honom att det var dags att duscha och göra sig i ordning.

   
Ett stort misstag.

   
Elias avskyr att duscha.

   
Han var redan ursinnig, och nu provocerade jag honom ytterligare.

   
Jag insåg genast mitt misstag och vände om, men det var försent. Jag hann precis fram för att se kaffekoppen flyga genom rummet. Som i slowmotion. Och för ett ögonblick tycktes kaffekoppen hänga i luften, alldeles stilla, ungefär som Gråben brukar göra när han sprungit över klippkanten, sekunden innan han inser sin belägenhet.

Den vita väggen målades i intressanta bläckplumpsmönster. De vita, krispiga sidorna i boken förvandlades till brunt mos.

   
Efter det var även jag arg. Och ville ringa FRIS.

Föräldrars Rätt I Samhället.

Som förra inlägget antyder är Elias inte riktigt färdig med sin potträning ännu. Det är inte viktigt för honom. Inte alls. På frågan om varför han inte går på toa när han måste bajsa, fick jag igår det magnifika svaret: "Därför att jaa inte kan bajsa på tollaletten. Jaa kan bara bajsa i byxan."

Så var den saken utredd. 

Alldeles nyss gick jag in i sovrummet för att se om Elias somnat. Det hade han inte. Han tittade på Ice Age. Eftersom han en timme tidigare suttit framför Hitta Nemo var det en rejäl ögonbrynshöjare. Jag blev både häpen och stolt. Han hade alltså hämtat en film i hyllan, satt in den i dvd-spelaren och navigerat menyerna (vilket är en tämligen komplex serie knapptryckningar) och fått igång filmen. På svenska dessutom. Han är tre år. 

Detta får mig att tänka på en passage i Liftarens Guide Till Galaxen som berättar om Jatraviderna på Viltvodel V. Jatraviderna är små, blå varelser med femti armar och unika eftersom de är det enda släktet i universum som uppfunnit spraydeodoranten före hjulet. 

Det skenbart enkla behöver således inte nödvändigtvis komma före det mer komplexa i evolutionen från liten människa till en något större. Likt Jatraviderna väljer Elias att utvecklas efter sina egna prioriteringar: först hantera fjärrkontrollen, sen pottan. 

---

Häromdagen körde jag Elias i barnvagnen på snigelstigen. Snigelstigen är en liten gångväg som löper utmed de smutsgula HSB-husen nedanför vårt hus. Vi kallar den så därför att den brukar vara full av sniglar. Särskilt de dagar det regnar. (Sådana dagar brukar promenaden till dagis ta dubbelt så lång tid eftersom Elias prompt ska skärskåda varenda slemmigt exemplar han upptäcker.)

Ovanför Snigelstigen breder en stor gräsmatta ut sig och där finns en liten lekplats och en bouleplan och några bänkar. På bouleplanen sportar områdets pensionärer, när de inte sitter på bänkarna i solen och pratar.

Elias har på sistone roat sig med att göra en avstickare förbi pensionärerna. Han löper gatlopp och krumbuktar sig och viftar med händerna och ropar "TJEEENAA!". Pensionärerna gapskrattar och visar upp löständer för tiotusentals kronor.

En av dessa pensionärer kom nu gående mot oss på snigelstigen. En dam som jag i smyg kallar för Sun Maid. Ansiktet ser ut som som ett ihopknycklat A4-papper gör när man vecklar ut det. Ett söndersolat papper.

Nu fick hon syn på Elias och sken upp. Rynkorna djupnade och bildade raviner i ansiktet.

"Tjeena, lille vän", sa hon.
Elias svarade inte, utan tittade klentroget på mig som om han inte riktigt trodde sina ögon. Innan vi kommit utom hörhåll sa han:
"De där ... de där vaa en ... gammal".
"En gammal vadå?"
Han samlade sig och fullföljde tankegången.
"Dee där va en gammal tant!"
"Ja det var det."
"Meen vad hade hänt med hennes ansikte?"
"Livet, Elias."
Jag insåg att mitt svar varit onödigt abstrakt och filosofiskt och följdfrågan lät inte vänta på sig.
"Livet? Vaffö då då?"
"Jo du förstår Elias, att när man levt riktigt länge och haft många, många födelsedagar. Då får man så mycket vind och regn och snö i ansiktet att det till slut blir alldeles rynkigt. Den tanten var säkert över åttio år..."
"Ja e bara fura år."
"Jag vet."
"Ja ha inga runkor. Ja e alldeles platt."
Han strök handen över ansiktet som för att understryka detta faktum.
"Ja. Du är alldeles platt.", skrattade jag.

Tystnad.

"När jaa levt i många, många år. Då blir ja också en gammal tant!"

---

Klockan sex i morse väcktes jag av Elias.
"Pappaaa. Är jag elva år nu?"
"Nej!"

För två veckor sedan drog jag in Harry Potter från videohyllan. Jag hade låtit Elias titta på den ett antal gånger, bara för att upptäcka att den var för otäck. Naturligtvis blev han förbannad. Han föredrar att bestämma själv. Men han nöjde sig med att han skulle få se den igen när han blir elva år. Varje dag sedan dess får jag därför denna fråga.

Två timmar senare gick vi till dagis. Regnet var kallt och oresonligt. Himlen grå och dyster. De smutsgula husfaderna väckte tankar om livet bakom järnridån på 50-talet. Ett litet rollspel piggade upp. Elias gav mig i uppgift vara en farlig noshörning. Elias var ett farligt lejon. Vi skulle skrämma vargarna.
"Kan du ruta, pappa?" frågade Elias.
"Ja, det kan jag väl", svarade jag och så röt jag: "Oaaouu".
"Nej nej, du måste ruta ordentligt. Så här: 'OOAAUU'".
Jag gjorde ett nytt, högljuddare försök.
"Neeej. Du måste ruta som Lukas gör."
Två identiska rytningar senare fick jag godkänt.
"Pappa. Är jag elva år nu då?" 
"Nej, du är tre. Det vet du."
"Nee-eej. Jag är inte tre år. Jag är fura."
"Okej..."
"Du sa att när bebisen kommer, då är jag fura år. Det sa du. Faktiskt."
"Då säger vi det hörru."

Inne på dagis sprang Elias fram till Lukas, som satt i hörnsoffan. Lukas är Elias bästa kompis. Elias kastade sig upp i soffan, som är magisk. I den kan tre- och fyraåringar förvandlas till vad som helst. Samtidigt som jag lämnade rummet såg jag hur bästisarna förvandlade sig till grodor och började hoppa runt. 

När det var dags att hämta Elias, hoppade grabbarna fortfarande runt i soffan. Nu var de späckhuggare (eller som Elias kallar det: spettkuggare). Igår var de myror. I förrgår: myrslokar. Och dagen dessförinnan var de ett - uppenbarligen homosexuellt - par som väntade sitt första barn.

Men nu var de späckhuggare. Jag satte mig bredvid dem i soffan och hälsade. Späckhuggaren, som jag är släkt med, kastade sig fram och hälsade med ett rytande. Han flög mot mig med utsträckta händer och lyckades i kollisionen att få in sitt långfinger i min näsborre. Fingret penetrerade näsgången, nästan ända upp i ögonhålan. Jag kunde känna hur nageln snittade upp en blodåder, varför jag direkt reste mig och halvsprang ut till toaletten. 

I spegeln möttes jag av en kopparröd mustasch. Jag tvättade av ansiktet, stoppade efter en intensiv sjukvårdsinsats blodflödet, och tryckte upp en lagom stor boll av toapapper i näsan - och gick ut till soffan igen. Blek och sargad. 

 Späckhuggarna gjorde stora ögon, märkbart roade av min uppenbarelse.

"Pappaa. Vafföö har du papper i näsan?"
"Därför att en späckhuggare tryckte upp sitt finger i min näsa."
"Men...spettkuggare ha inga fingrar!"
"Nej, det är ju sant förstås."
"Ja e en fali spettkuggare."
"Ja. Verkligt farlig!"
"Du ser rolig ut. Ha ha!"

Vi gick hemåt. Det hade slutat att regna. Bakom de ljusa molnen på himlen tittade solen fram. Den grå dysterheten var borta; järnridån hade rämnat och ersatts av tusen färgnyanser. Mörkgröna gräsmattor, röda tulpaner, vitsippor, rosa körsbärsträd. Elias var återigen ett lejon och satt i barnvagnen och röt . Bakom honom gick jag, med en stor, rosaskimrande boll av toapapper i näsan. Elias vände sig om mot mig.
"Pappa. Är jag jag elva år nu då?"
"Nej. Du är fyra. Det vet du."
"Okej." 

-----

Dagens låt: Islands - Rough Gem
.

Framöver kommer inläggen att komma i något oregelbundna vågor, som små vulkanutbrott av uppdämd skrivlusta i vardagens pauser. En vardag som just nu består av bajs, nedkissade lakan, spyfläckiga pikettröjor, oändliga tvättpass, gallskrikande treåriga rebeller utan en aning, gallskrikande nollåringar med ännu mindre aning, hålögdhet, sömnlöshet, tröstlöshet. 

Igår besvarade Elliott min puss på munnen med att kaskadkräkas i min. 

Och Elias humör svänger än hit, än dit.

Det är tur att BB inte håller sig med en reklamationsavdelning.

Dessutom har jag ryggskott. Falsk ischias, som Skivgris-Gonzo kallade det. Fast det vette fan. Jag tycker det verkar jävligt äkta. Det känns som om jag blivit våldtagen av en enhörning.

Det gör ont.

Så just nu har jag varken tid, lust eller energi att skriva. Med två små pitbullterriers och värkande rygg, är det bara att acceptera slaget förlorat. Jag är uppäten, söndertuggad, utspottad. Kort sagt: en spillra.

En tanke slår mig. Att man frivilligt ger sig in i detta liv som kallas småbarnsliv, utan att först förse sig med en årsförbrukning av sobril, litium eller kloroform (att vid behov användas till både föräldrar och barn), är en aning blåögt. Åtminstone andra gången.

För att vara småbarnsförälder, det är ett självplågeri av bibliska mått. Det är som att sitta fastspänd framför Melodifestivalen, dag som natt, samtidigt som Christer Björkman kastar klossar på en.

Men även om tillvaron är en prövning just nu - för den är verkligen det, let me tell you - så är det värt det. För imorgon är en ny dag. En bättre dag. Imorgon kommer de goda stunderna och raderar de dåliga. De gör alltid det. En ny dag med tandlösa bebisleenden som egentligen inte är leenden utan gaser i magen, och en treårings aforismer som används i fel sammanhang och som med ens skapar nya aforismer. En dag då treåringen osäkrar skjutaren och skjuter av beståndet av imaginära tigrar, råttor och elaka grannar. För att sedan imitera ens favoritfraser, tics och neuroser. Och sedan kommer lögnerna, de tvärsäkra, helt underbara lögnerna, som skulle finta bort vilken Berlusconi som helst. Och då kommer skratten igen, och med ens glömmer man hur intill döden energislukande det kan vara att ha småbarn. Och vilket vansinnesuppdrag det är att vara förälder.

Och tur är väl det. 

För mänsklighetens fortlevnad.

Jag och Maria sitter i soffan och tittar på TV4 morgon. Elias galopperar in i rummet, flyger över vardagsrumsbordet och utnyttjar varenda gram av sina 14 000 när han landar på min mage.

Elias: Pappaa. Lilla gosepappa. Jag yndrade var du vaa nånstans.
Jag: Jaså, vilken tur att du hittade mig då.
Elias: Jaa-aa. Lilla goseklimpen.
Jag: Goseklimpen?
Elias: Ja-aa!
Jag: Känner mig mer som en goseklump...
Elias: Snälla pappaaa...kan inte jag få vara med dig heela tiiden.
Jag: Vill du verkligen det?
Elias: Jaaa!
Han ger mig en kram. Klappar mig på kinden. Klänger. Fjäskar.
Elias: Jag måste alltid vara med dig!
Och han menar verkligen alltid. Jag går inte en meter utan att ha honom i hasorna. Det är som att vara punktmarkerad av Tord Holmgren.
Maria: Elias, kan inte mamma också få en kram?
Elias med rynkade ögonbryn: Neee-heej!
Maria: Vem ska jag krama då?
Elias: Du får... du får ... krama bebisen!

Så är det. Maria har bebisen. Och jag: Elias.
.

Jag hånade en bebis igår. Elliott, snart två veckor. Men det är lugnt. Än så länge förstår han inte svenska så bra, tror jag. Hoppas jag. Maria satt med honom i knät, han var naken sånär som på blöjan i storlek 1. Och jag måste säga att den första tidens maniska ammande har satt sina spår. Benen är fortfarande långa och spindliga, men magen, herregud magen, den väller över alla bredder. Att bröstkörtlarna dessutom är svullna (bebisar har ofta det) gör inte saken bättre. Kombinationen spindelben, ölmage och manboobs är inte läcker. Han ser ut som en miniatyr av en väldigt före detta kroppsbyggare som bara tränat överkroppen. Och när barnmorskan idag vägde Elliott, hade han, på mindre än två veckor, gått upp 700 gram! En snabb överslagsräkning baserat på nuvarande viktöktningstakt ger oss alltså en Elliott som till jul, åtta månader gammal, väger sina modiga 17 kilo. Mjölk ger feta barn således, som Arlas slogan inte säger.
.

Klockan är sju. Jag är vaken sen några timmar tillbaka, av uppenbara skäl. Det har visat sig sen hemkomsten från BB att Elliotts största intresse i livet är bröst. Mammas bröst. Han ägnar dem en rent Hugh Hefnersk uppmärksamhet. Dag som natt. Maria är så trött att hon inte orkar sova. Som en något illaluktande grädde på moset blev Elias vid lunchtid igår kräksjuk och fläckade ner lakan med en frekvens motsvarande en medelstor tysk bordell. Förmodligen är detta en försmak av vad det innebär att gå från en en- till tvåbarnsfamilj. Ett plus ett är således inte två. Inte alls.

Med andra ord är alla vakna hemma hos oss: Jag, Elias och Maria. Sömnsabotören Elliott, däremot, sover just nu med ett leende på läpparna, mjölkstinn och nöjd.

---
Dagens låt är soulklassikern Wake up everybody med Harold Melvin and the Blue Notes. Lyssna på det finstämda pianot som porlar som en vårbäck i introt, följt av Teddy Pendergrass härligt hesa:

"Wake up everybody no more sleepin in bed
No more backward thinkin time for thinkin ahead
The world has changed so very much
From what it used to be
there is so much hatred war an' poverty..."

Det är fredag. Ute snöar det. Igår var det strålande sol, barmark och vår. I förrgår låg ett millimetertjockt snötäcke över gator och torg. Dagarna före var det solsken, nästan t-shirtväder.

Vädret får mig att tänka på ett gammalt skämt om Oprah Winfrey. "What's up with Oprah Winfrey? She's fat, she's thin, she's fat and then she's thin again. Hey! Just pick a body and stick with it!"

Det var vädret det. Annars är jag trött. Komatrött. Varje natt väcks jag av en gravid fästmö med värkar, och sätts genast i arbete. I tio dagar i rad har jag mellan tre och fyra på natten masserat gravid köttig korsrygg, blind på båda ögonen, muttrandes om kinesisk tortyr, med alltmer falukorvsröda handflator. För att sedan väckas klockan sju av pigg och utvilad son, för att rabbla siffror och bokstäver med Magnus, Brasse och Eva.

Jag är ett med min huvudvärk.

Det är fredag. Ute snöar det. Ingen förstår varför. Det är tji bebis. Den leker Peter och Vargen med hela familjen. Men det gör inget, bara den kommer nu, snälla gör det, jag vill verkligen det, så att jag får sova. Och jo, jag inser ironin i den förra meningen.

Dagens låt: Beatles - I'm only sleeping
.