kindofblue

På det vita vardagsrumsbordet ligger 104 pusselbitar utspridda. Motivet är Kalle Anka med vänner på ballongfärd. Elias sitter uppkrupen på bordet och sätter ihop bitarna snabbt och effektivt.  Nästan mekaniskt. Han kliver ner, plockar upp den bok jag för tillfället läser och ger den till mig, men först efter att ha lirkat ut bokmärket så att jag inte ska veta vilken sida jag är på.

- Vill du läsa din bok pappa? frågar han artigt.
- Tack så mycket! säger jag.
- Vet du vilka djur det är mest synd om?
- Nej, ljuger jag.
- Det är rävarna.
- Jaha? Rävarna?
- Ja! Det är inte myrstackarna i alla fall, ropar han till mig medan han springer ut ur rummet.

Elias går igenom en lugn fas för tillfället. Borta är den obstinate fyraåringen. Egocentrikern. Mr Hyde. Han som med armarna i kors och putande underläpp stampar i golvet och skriker ”jag vill” eller ”jag vill inte”. Han som när han inte får som han vill knuffar in alla mina böcker i bokhyllan, som för att lämna sitt veto till den rådande hierarkin. Han som med anarkistiska metoder skapar anarki bland mina böcker. Och som med hot om kaos försöker omförhandla familjens, efter ålder fallande, beslutsordning. Istället har en alternativ Elias intagit scenen inför våra häpna föräldraögon. En balanserad, nästan människoliknande person – en resonerande charmör på dryga metern, som snällt accepterar ett nej och som opåkallat utbrister i fraser som ”Vilken trevlig dag!”.

Det hela är mycket märkligt.

Kan vi slappna av nu?

Eller är vi – som min vän Gonzo säger – bara i stormens öga?

Efter någon minut kommer Elias tillbaka in i vardagsrummet. Galopperade, med strålande ögon (sådana som bara småbarn och Carola Häggqvist har) och ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden.

– Pappaag. Får jag seg på film?

Den senaste veckan har han fått en fix idé. Helt godtyckligt har han börjat addera ett G på ord som slutar med vokal. Varför han gör det vill han inte svara på. När jag ifrågasätter den nya grammatiken, tittar han bara oförstående på mig, och så säger han ”En, tvåg, treg” och ler illmarigt, medan jag kliar mig i huvudet. Något säger mig att han driver med mig. Och att han njuter av det.

– Klart du får se en film, svarar jag.
– Vad trevligt! säger Elias. Jag vill seg Mickeg och Molleg.

Han skuttar sidledes in i sovrummet. Jag följer efter – med normal gång.

- Me-en. Var är fjärrkontrollen? Vig kan jug inte seg påg film utan fjärrkontrollen!
- Är den borta?
- Ja-aa. Dåg får vig leta!

Jag går metodiskt igenom rummet på de ställen där fjärrkontrollen normalt brukar gömma sig. Men den är borta. Elias, som står bredvid, slår ut med händerna i en gest som jag tolkar som "c’est la vie".

- Jaha, dåg får jag väl lekag istället.

Han ler mot mig och går tillbaka till vardagsrummet. Kvar står jag. Förbluffad. Under de fyra år jag levt med den här lille mannen har han aldrig låtit en försvunnen sak vara försvunnen. Normalt kräver han att jag letar rätt på den – och det omgående. Tålamod är inte en rubrik i hans CV. Och visst, nog för att han den senaste tiden filat bort de värsta kantigheterna i sin persona och tar missräkningar med större jämnmod, men det här är ju en 180-gradig personlighetsförändring. Och sådana sker inte på en vecka. Inte utan stark medicinering. Eller ett snitt i pannan. Men eftersom han låter saken bero, gör jag detsamma. Främst av lättja. Vem är jag att problematisera en sådan positiv utveckling? tänker jag och går ut i köket.

Men medan jag står där och brer en smörgås känner jag hur mysteriet med den försvunna fjärrkontrollen skaver i mitt inre. Det är något som inte stämmer. Jag känner mig lurad. Blåst. Varför var Elias så godmodig nyss? Så förbannat RP-McMurphy-post-lobotomi godmodig? Och då slår det mig: Här krävs att jag använder min slutledningsförmåga till det yttersta. Liksom Sherlock Holmes hade sin Moriarty, har jag min Elias. Och precis som psykprofilerarna i en genomsnittlig deckare tvingas gå in i mördarnas psyke för att lösa mordfallen, tvingas jag att äntra den snårskog som är en fyrårig hjärnas. Så jag tänker som en fyraåring. Och det jag kommer fram till är:

1. att han har gömt fjärrkontrollen, och
2. att jag har en ganska bra uppfattning om var.

Tio sekunder senare står jag med fjärrkontrollen handen. Jag hittar den längst ner i hans byrålåda, gömd under en t-shirt. Jag är mycket nöjd med mig själv. Stolt över att ha överlistat en fyraåring.

Pappa-Elias 1-0.

Man har väl hjärnag.

----

Favoritlåt just nu:

Elias har alltid varit förtjust i sin morbror, Erik. Men det var först när Erik drog ut öronen i en klassisk vingmutter och grymtade som en apa som han blev den odiskutabla favoriten i släkten.

Det är två år sen nu.  

Erik bor i Stockholm. Elias träffar honom alltför sällan.

Så när Erik i förra veckan ringde och berättade att han och hans flickvän, Sara, skulle till Göteborg på bröllop, och aviserade ett besök sent fredag kväll, blev Elias överlycklig. 

Hela fredagen talade han om det förestående mötet med sin favoritmorbror. Han trampade fram och tillbaka i lägenheten och talade om hur roligt det är när Erik drar i öronen och låter som en apa, om hur Erik och Sara skulle kunna stanna kvar här och byta plats med mig och Maria, bli hans nya föräldrar. ”Skulle du inte sakna oss då?” undrade jag. Jo, medgav han efter lite påtryckningar, han skulle nog längta lite. Efter ett tag.

Klockan sju var han så uppspelt inför besöket att jag började oroa mig för att han skulle få en hjärtattack. Han verkade ha en hel myrstack i brallorna. Han hoppade i soffan, klättrade på kökstolar, på mig, skuttade över golven, petade på Elliott. Och så sjöng han. Oavbrutet. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå.

Till slut frågade jag om han ville ringa Erik och tala med honom. Det ville han. Jag knappade in numret till Eriks mobil och gav honom telefonen. Efter tre signaler hörde jag telefonsvararen gå igång. Elias började tala: ”He-eej Erik. Var är du? Erik? ... Erik?... ERIK! SVARA DÅ!". Han avbröt sig och tittade på telefonen med en besviken min, sen på mig. ”Me-een. Han svarar juuu inte!” Jag förklarade för honom att det var ett inspelat meddelande och gjorde sen ett nytt försök med ett annat nummer. Den här gången svarade Erik. ”He-eej Erik. Vad gör du?” skrålade Elias, varpå han började gå runt i lägenheten med luren klistrad mot örat, precis som jag brukar göra.

Jag passade på att gå ut på balkongen för lite frisk luft filtrerad genom en Marlboro. Trots balkongdörrens tjocka treglasfönster hörde jag tydligt spridda fraser av Elias euforiska stämma:

”Var e du nånstans? När kommer du? Skynda dig Erik … Kör rally … Jag längtar efter dig!"

Jag log i Philip Morris-dimman.

När de väl anlände hade klockan hunnit bli kvart över tio. Elias, som kämpat i timmar med att hålla sig vaken, hade nu somnat i soffan. Antiklimax.

Jag lyfte upp honom, försiktigt, rädd att han skulle få ett av sina – så vanligt förekommande – yrvakna utbrott. Sedan bar jag ut honom i t-shirt och kalsonger på balkongen, i hopp om att den nästan nollgradiga temperaturen skulle väcka honom utan påföljande ilska tack vare dess status av ickemänskligt meterologiskt fenomen. Det fungerade. För när Erik och Sara, mormor och morfar kom gående nere på gatan, var Elias sitt vanliga bubblande och levnadsglada jag. Han hoppade ner från min famn, fattade tag om balkongräcket och ropade ner till sällskapet nere på gatan.

”Erik! Jag bor på våning fura!”.

I dörröppningen kramade vi om varandra och utbytte de vanliga fraserna om hur roligt det var att ses igen. Elias hoppade upp och ner och viftade med händerna över huvudet. Sen åt vi räkor och rostbröd och drack vitt vin – och så berättade Sara den stora nyheten: Att hon är gravid. Vi gratulerade de blivande föräldrarna. Och medan mormor torkade bort en tår, skålade vi andra åt det underbara faktum att Elliott och Elias ska få en kusin.

Om bebisen blir en pojke ska han heta Lennart, och om det blir en flicka: Essika!

Om Elias får bestämma.

 ---

Det är vackert väder idag. Ljusblå himmel, några tunna moln, och så ljuset – det där förföriska höstljuset som liksom faller i en perfekt vinkel över omgivningen och gör den extra vacker. För tillfället är jag vid sidan av mig själv. Känner mig som en samling lösa delar, som endast hänger ihop av gammal vana. Jag lyssnar på Burial, perfekt musik i mitt tillstånd. Den är skev, fragmentarisk, kommer inte rakt framifrån, utan lite från sidan. Den förvrängda ljudbilden får mig att känna mig normal igen, får mig att landa i min ofullständighet.
Igår kväll låg jag i sängen och läste en novell av Alice Munro, när Elias kom in i sovrummet. Han ställde sig vid sängkanten och började vaja fram och tillbaka från det ena till det andra benet. Sedan ställde han frågor. Varför-då-dås. ”Varför måste man sova jämt pappa?” frågade han. ”Därför att man blir trött annars”, svarade jag. Han tittade på mig och såg ut att fundera över mitt svar. Han satte ett finger i mungipan och sa ”Hmm.”. Om han varit gammal nog, skulle han förmodligen haft en bekymmersrynka i pannan. När han funderat klart satte han händerna mot sängkanten och började hoppa upp och ner, högre och högre. ”Men du hallå! Jag kommer nog inte att orka sova tusen gånger.” ”Nähä”, sa jag, ”ska du sluta sova då?” ”Ja. Varför måste man sova så många gånger egentligen?” ”Därför att hjärnan i ditt huvud behöver vila. Dessutom växer man när man sover.” Elias gick ut ur rummet. Han muttrade tyst för sig själv. ”Men du hallå. Min hjärna behöver inte vila, faktiskt.” ”Okej. Men då får du väl sova för att jag säger det då.” ”Okej då pappa. Men först måste jag äta 'källsmat'. Det måste jag faktiskt ju.” Jag log och sa: ”Gör det du. Mat är också viktigt.”

--
Burial: "Archangel"

En åttaårig pojke hade en lillasyster som led av leukemi. En dag fick han veta att hon skulle dö om hon inte fick en blodtransfusion. Hans föräldrar förklarade för honom att hans blod förmodligen stämde överens med systerns, och att han i så fall kunde bli hennes blodgivare. De frågade honom om han ville testa sitt blod. Det ville han. De åkte till sjukhuset och blodet visade sig passa perfekt. Föräldrarna undrade om han kunde tänka sig att ge sin syster en liter blod, då det var hennes enda chans att överleva. Pojken skruvade lite på sig och bad att få tänka på saken över natten.

Tidigt nästa morgon gick han in till föräldrarnas sovrum och sa att han var villig att ge blod. Så de tog med honom till sjukhuset, där personalen placerade honom på en brits bredvid hans sexåriga syster. De blev båda uppkopplade intravenöst. En sjuksyster tappade honom på den liter blod som behövdes. När hon var klar låg pojken alldeles tyst på britsen. Han betraktade hur hans blod föll ner i systerns droppåse; hur det sedan långsamt rann ner mot hennes armveck. Han kände sig dåsig och var precis på väg att somna när en läkare kom in i rummet för att höra hur han mådde. Han öppnade då ögonen och frågade:

”Hur snart kommer jag att börja dö?”


----

Dagens låt: Blood Bank (Bon Iver)